söndag 9 oktober 2016

Skiva #7 2016: Sonata Arctica

Ännu ett litet försiktigt test av orken i form av en recension av Sonata Arcticas nya album The Ninth Hour för Crankitup.

fredag 26 augusti 2016

Skiva #6 2016: Twilight Force

Testing, testing... too soon. Japp, Grottmännskan har testat sig fram med en recension för Crank för första gången på nästan exakt fem månader - och upptäckt att det är åt helvete för tidigt för hennes skalle att ägna sig åt sådant. Men, här är den iallafall och (eftersom Grottmänniskan i vanlig ordning inte hade koll på sin ork) så småningom kommer ännu en för Crank, innan jag återupptar min vila.

Här är Twilight Force.

tisdag 14 juni 2016

En njutningslysten Grottmänniska

Det här är ju för jävla kul. För ungefär sex minuter sedan satte jag mig för att knattra ihop ännu ett av mina "förlåt för att jag inte orkar skriva, men jag vet ju att jag inte behöver"-inlägg på bloggens FB-sida. Samtidigt funderade jag förstås på vilken låt jag skulle posta och insåg att det var bedrövligt länge sedan jag lyssnade på den bästa låten på Moonsorrows senaste, Jumalten Aika. Allvarligt talat, den är fantastisk:

Ruttolehto Incl. Päivättömän Päivän Kansa (2015)


Allt går i vågor, men de sköljer åtminstone åt samma håll igen. Att få vila hjärnan som jag gör nu, genom att pausa all form av kreativ "duktighet" (i brist på bättre ord) och tillåta sig att dväljas i självvald isolering. (Jag skämtar inte, sambon får boka tid med mig för att jag ska klara av att ta mig ut ur min värld.)

Utmattningssyndrom är aptrist - återhämtning som funkar är helt jävla fantastiskt! Sedan mitt senaste blogginlägg för lite mer än fem veckor sedan har det till synes inte hänt särskilt mycket om man inte lever tillräckligt nära mig för att se förändringarna. Om jag skulle säga "jag har mer eller mindre isolerat mig sedan i februari och tillbringar mellan 87 och 96% av min vakna tid med att fly in i en annan värld", till random bekant eller för all del främling, så skulle det tas som ett tecken på allt annat än hälsa. För två månader sedan hade jag höjt varningsflaggan själv. För tre månader sedan hade tanken på denna bristande produktivitet och självvalda inneslutning skrämt vettet ur mig. Nu är jag bara rädd i korta stunder och inte ens varje dag.

Kanske behöver man ha upplevt känslan av riktigt avgrundsdjup otillräcklighet och skräck för att inte hålla, för att kunna förstå vilken lättnad det är att inte längre vakna om morgnarna och vara stum i kroppen för att delar av ens känsloliv, kroppskännedom och normala impulser har stängt av. Det är inte alls alltid särskilt tydligt att man har gått långt över gränsen för vad man orkar. Människokroppen och våra tankar har en enorm anpassningsförmåga och vår arts överlevnadsinstinkt i de mest hopplöst nattsvarta situationer säger ju någonting om hur hjärnan arbetar för att vi inte bara ska överleva, utan också leva. Min kropp har, i takt med att min hjärna fått lov att dra sig tillbaka och vila, så sakteliga börjat göra sig påmind igen. Inte för att man är en självplågare, men det är faktiskt trevligare att ha ont i musklerna, än att inte känna dem...

Musiklyssnandet är tillbaka. Inte riktigt på samma sätt, men det är på god väg. Det kliar i fingrarna (och öronen) när jag tänker på framtida skivsläpp och recensioner. Jag njuter av att se alla små och stora festivaluppdateringar från vänner och bekanta i Facebookflödet, längtar efter att orka börja med nyhetsuppdateringar och recensioner på Crank igen. Att längta efter att orka, att vilja fast man inte orkar, men samtidigt inse att man kommer att orka igen inom en inte alltför avlägsen framtid är ett friskhetstecken så gott som något. I mitt fall en ren jävla seger.

Battle Hymns (2006)


Sedan nyheten om Manowars planerade nedläggning har det, av förklarliga skäl, varit lite molnigt i grottan. Jag har inte varit hårdrocksskribent tillräckligt länge för att kunna inta riktigt samma sakliga inställning till åldrande favoriter som, om man ser nyktert på det, kanske inte har nått upp till den nivå eller produktivitet man bör kunna förvänta sig av dem på några år. Men å andra sidan är hårdrock ingen vetenskap och relationerna jag har till mina favoritband påminner mycket om hur jag förhåller mig till mina mänskliga relationer: jag gillar inte förändringar, men accepterar dem för att logiken säger att jag måste, precis som den säger att det inte alltid är någon idé att fundera på varför jag älskar, avskyr, trivs med, blir trött på eller behöver någon/någonting.

Den analyserande, nyktra och kritiska delen av hjärnan man använder i recenserandet av skivor och annat (ens liv, person och alla jävla val man gör... hatar just den avdelningen!) mår bra av att få stänga ner ibland. Utan det ickereflekterande, skamlöst njutningsfulla lyssnandet som inte frågar efter något annat än vägen nervimpulserna tar till hjärnans belöningssystem, så vore allt lyssnande, läsande och skrivande om hårdrock lika fruktlöst som att förvänta sig intelligens och rimlig verklighetsuppfattning när en sverigedemokrat eller vaccinationsmotståndare uttalar sig om omvärlden.

Sambon gick nyss förbi och kommenterade det faktum att jag lyssnar på väldigt mycket smör för närvarande - och definitivt inte bara hårdrock. De senaste två veckorna har det varit oroväckande mycket Natalie Imbruglia, Savage Garden och Shania Twain i lurarna (endast tre låtar på repeat, den autistiska förmågan att njuta av väldigt lite variation under väldigt lång tid ska inte underskattas) men helt vilse är jag tack och lov inte. Vad sägs om en förtjusande smörig cover på The Marbles "Only One Woman" från 1988? Originalet med The Marbles är från 1968 och inte dum den heller, men är man en sucker för smöriga rockballader, så är man. Och är man det, så kan livet kännas bra mycket vackrare och ljusare, även om man vill mer än man orkar.


Only One Woman (1988)

söndag 8 maj 2016

Raise the colors!

Vad har Black Sails och Running Wild, Wuthering Heights och Dream Evil gemensamt? De två förstnämnda har pirattema och de två sistnämnda är band du förmodligen inte har lyssnat jättemycket på ifall du inte gått på en stadig power metal-diet sedan 90-talet.

Wuthering Heights - The Road Goes Ever On (2004)


Särskilt svindlande är det inte, men det kan man inte vänta sig när det handlar om danskar. Det är nämligen så att från södra Danmark till norra Finland ser metalfaunan i princip ut såhär: Volbeat - Pretty Maids - Soilwork - In Flames - Finntroll - Nightwish. Danmark har gubbrock, Sverige melodisk döds och Finland identitetskris. Och ja, jag vet självklart att det är en lika ofullständig som ultragenereliserande beskrivning, men det här är en blogg, inget lexikon.

Så, tillbaka till likheterna mellan dansk och svensk power metal, tysk speed metal och en jävla Starz-serie. Det handlar naturligtvis om njutning. Inget annat. Efter min senaste recesion för Crank var jag utmattad. Egentligen långt innan dess, men det var då det började gå upp för mig exakt hur slut jag var. Det tog tre veckor innan jag ens kände lust att höra musik igen. Jag och sambon följer Black Sails på HBO och när senaste säsongen tog slut i början av april, började jag i vanlig ordning om. Såg om tredje säsongen (allvarligt talat, ni BÖR se den serien ifall ni har minsta lilla läggning åt historiska äventyr) för att fånga upp alla detaljer jag alltid missar  när man ser ett avsnitt åt gången. När jag var klar uppstod ett tomrum - så jag började om från säsong 1. 

Jag var så lycklig. Som en gräddmätt katt i solen utan tidsuppfattning. Oftast är autism jävligt störande, men inte när man hyperfokuserar och världen stängs av. Då pågår en mental orgasm i skallen och i helvete heller att man vill bli av med den. Jag var fast i pirattemat och började plöja dokumentärer (som jag redan sett), tills det inte räckte heller och jag inte helt oväntat hängav mig åt något av det bästa i sjöfartsväg hushållet kan erbjuda:

Running Wild - Port Royal (1988)

En hårdrockare som får tvinga sig själv att spela en skiva överhuvudtaget, är naturligtvis svårt sjuk i själen. Det ska helt enkelt inte vara så, om man inte har svåra öronsmärtor eller någon annan åkomma som gör en tillfälligt oförmögen att orka med någon form av sinnesintryck. Det tog verkligen emot att sätta på skivan, vilket gjorde mig så förbannad att jag spelade igenom Masquerade (1995) också. Sedan Resilient (2013) med benäget bistånd av sambon (som naturligtvis var oerhört lättad över dessa tecken på själsligt tillfrisknande). Sakta men säkert fick jag tillbaka suget att bara lyssna. Passivt, slött och njutningslystet. Analysera och recensera var - och är fortfarande - uteslutet. Att skriva upp en skiva, en låttitel eller ett band jag var nyfiken på var absolut max. Istället återupptäckte jag en gammal skiva jag en gång ägt i bränt format (gåva från människa som sorterade ut sin samling på gymnasiet). 
Dream Evil - The Chosen Ones (2002)

Många hårdrockare lär ha en särskild genre, ett band eller en skiva som är en expressresa till absolut komfort. För mig är det skivor jag upptäckte i tonåren med ljuvligt melodisk och generisk power metal. Inga dörrar att slå in, inga sega, svårtuggade bitar. Lättsmält och välkänt som en piggelin i sommarvärme. Och det är där jag är nu. För tre dagar sedan slog jag upp en SRM för första gången sedan oktobernumret. Läsa reportage orkar jag inte än. Istället strukturerar jag dem. Jag har för länge sedan slutat skämmas för min autistiska kategoriseringsfixering och medan jag bläddrar igenom alla gamla nummer påminns jag. "Åh, den recensionen hade jag glömt." "Hur fan tänkte den HÄR skribenten?" "Den här intervjun är ju en favorit!" "Det var här jag blev nyfiken på det där bandet." Und so weiter. 

Det är ett tidsödande, förmodligen fullkomligt onödigt och dessutom överarbetat projekt om man är någon annan än jag. Perfekt, helt enkelt. Från Black Sails, via ultramelodisk metal till ett excelregister ingen mer än jag frågar efter. Och det funkar. Hårdrock och metal har blivit roligt igen. Min hjärna har äntligen kunnat släppa så pass mycket stress att den (nästan) har slutat koppla allt till prestationer och ansträngningar. Det är en bra bit kvar. Minsta lilla att jag känner prestationskrav (hjärnan har som sagt svårt för alla förändringar) drar jag mig tillbaka. Jag blöder inte näsblod längre. Jag kan lyssna på musik igen. Tack, Starz. Raise the colors!

söndag 10 april 2016

Över och ut (för ett tag)

Något av det mest hycklande jag gör, är att säga "någon gräns får det väl ändå vara". Jag gör det ofta och låter därför som en 33-årig version av mormor (innerligt saknad). "Någon gräns får det väl ändå vara", låter det och sedan står jag likt förbannat där med näsblod och axlar i höjd med örsnibbarna. I min hjärna finns nämligen inga gränser och ofta är det svårt att få den att förstå när det har gått för långt.

Ibland har jag fått klagomål på att min blogg handlar för mycket om sånt som inte specifikt rör metal, men faktum är att näsblod och uppdragna axlar har väldigt mycket med metal att göra. En hårdrockare värd namnet mår dåligt när hen av någon anledning inte kan njuta fullt ut av musiken. Man ska inte känna "jaha, det var ju lite tråkigt", när man inte orkar lyssna på alla fantastiska skivor man är lycklig nog att ha. Det ska kännas - och känns verkligen! - som att ha förlorat en väsentlig del av det som skänker en glädje och energi. Jag pratar inte om periodvis smak för olika band eller genrer. Sådana variationer är något helt annat och hittills i år har jag haft intensiva kärlekshistorier med såväl Moonsorrow som Sabaton och Turisas. Problemet är att min hjärna och kropp inte klarar av att ignorera utmattningssymptomen längre.

Det är lite som att längta sig sjuk efter en spelning eller festival man vet att man kommer att älska och må skitbra av, men i slutänden bara får njuta av tre-fyra låtar på raken innan man blir yr, börjar må illa och till varje pris måste bort från ljud- och synintryck. Senaste tiden har jag fått mer och mer dåligt samvete för att jag inte fått klart mina sedan månader tillbaka påbörjade recensioner av Incarnits "The Grand Cult" och Deprives "Preacher Of Tragedy". Det känns som ett svek rent ut sagt, för har man lovat så har man och jag kan försäkra att recensionerna inte har avstannat för att skivorna är dåliga. Långt ifrån.

I fredags var jag till min läkare, som sjukskrev mig omgående i minst två månader. Han var upprörd. Inte för att jag inte fått klart mina recensioner eller slutat på jobbet, utan för att jag kunnat gå runt med så mycket stress, värk och muskelspänningar i ett och ett halvt år utan möjlighet till ordentlig vila. Jag har fått order om att släppa så många måsten och borden som möjligt, Jag har hämtat ut muskelavslappnande medicin för att kunna slappna av tillräckligt mycket för att klara min sjukgymnastik och TENS-behandling. Det känns helt absurt.

För snart ett år sedan började mina problem med avslappning att bli mer påtagliga och jag "löste" det genom att börja ta bensodiazepiner regelbundet. Lagligt utskrivna och i föreskriven dos, men iallafall. När man börjar ta ångestdämpande medicin för att orka jobba (jag tänkte faktiskt bara på att orka med just jobbet) och tänker att det bara är "tills det blir mindre stressigt", så har man börjat tänka väldigt skevt. Så småningom bytte jag ut bensodiazepinerna mot en betydligt mildare medicin som inte var beroendeframkallande och min första tanke var "vad bra, nu kan jag jobba utan att känna mig lika seg i hjärnan". Inte undra på att min läkare såg jävligt skeptisk ut i fredags.

Jag tänkte inte på hur det skulle kännas att må bättre, utan endast på hur jag skulle kunna öka min kapacitet på jobbet. Bara det reportaget, den artikeln, det numret, den kunden, den recensionen blev klar så skulle jag kunna slappna av igen... Problemet är ju att det inte funkar så.

Jag mår bättre än på länge. När man säger så är det lätt att förväxla "bättre" med "orka mer". Det är två olika saker. Jag mår bättre för att jag har normal aptit, tid för sjukgymnastik och rehabilitering. För att jag inte längre känner det enorma ansvaret för att sälja annonser för minst femtio tusen på en deltid i tvåveckorsintervaller. Min ork, min produktivitet och framför allt min kreativitet är däremot i botten. Mina dagliga små segrar består numera i att inte hoppa över måltider eller hetsäta, att orka röra på mig och tillåta mig själv att göra saker som inte har som mål att få mig att känna mig duktig och produktiv.

Egentligen är jag ingen göra-människa. I grund och botten är jag en introvert, långsam nörd som hamnat helt åt helvete snett och sakta försöker komma rätt igen. När jag började med recensionen av Rhapsody Of Fires "Into The Legend" hade jag "vilat mig" i tre månader. Från arbetet på Crankitup, alltså. På mitt vanliga jobb gick det fortfarande i 180 och så småningom kunde jag inte ignorera kroppens signaler längre. Hetsätning kan man kanske dölja en tid, men näsblod, konstant trötthet och uruselt humör märker om inte annat omgivningen.

Efter att ha mått dåligt i månader över min oförmåga att avsluta recensionerna av två skivor jag tycker om, med band jag respekterar och önskar all framgång, är jag helt enkelt tvungen att göra det jag i det längsta har försökt undvika: lägga arbetet på hyllan en tid och istället låta Incarnits och Deprives verk tala för sig själva tills jag mår bättre. Ni hittar Incarnits "The Grand Cult" här och Deprives "Preacher Of Tragedy" här. Det här är ett riktigt nederlag för mig, men också en påminnelse om hur långt det kan gå när man ignorerar stressymptom för länge.

Priset jag får betala för ett och ett halvt års stress kunde vara mycket värre, men det är ändå smärtsamt. Det blir garanterat ingen festival för mig i sommar och resten av våren måste jag ägna åt rehabilitering. Både fysiskt och psykiskt. Jag tar naturligtvis en paus från arbetet på Crankitup också, med förhoppningen att ha återhämtat mig tillräckligt väl för att kunna börja igen i juni. Skulle jag återfå orken tidigare är förstås ingen gladare än jag, men jag har (förhoppningsvis) lärt mig att inte förvänta mig återhämtning lika snabbt. Näsblod ska man få av att råka headbanga för häftigt när man befinner sig i ett musikaliskt lyckorus, eller råkar gå in i en stolpe när man blundar och går i takt till fantastisk musik. Inte när man reser sig ur sängen på morgonen för att stänga av alarmet.

Tack för förståelsen och på återseende. Bloggen tar bara paus, för det är inte metal att lägga ner.


tisdag 29 mars 2016

Skiva #5 2016: Martyr

Här kommer ännu en liten recension för Crankitup. Den här gången är det holländskt på menyn med Martyrs "You Are Next".

onsdag 23 mars 2016

Glad påsk!

Det är stiltje på bloggen nu, som mina mer flitiga läsare säkert har märkt. Att jag fortfarande har folk som läser regelbundet här efter nästan tre år är jag uppriktigt glad och tacksam för. Jag har varit arbetslös i snart två månader nu och har ännu inte återhämtat mig från senaste årets brutala stress. Jag är dock på god väg och irritationen över att jag inte orkat ta itu med vissa recensioner jag velat få klart för flera månader sedan, uppvägs något av att jag börjar må bättre.

Jag har sagt det förr och säger det gärna igen: psykisk ohälsa är inte coolt. Ohälsosam stress är inte kul och kreativt. Utmattningssyndrom, hetsätning och brutalt nedsatt ork att göra sånt man gillar suger stenhårt. Senaste recensionen tog nästan musten ur mig och hade väl aldrig kommit upp utan hjälp från Cecilia. (Tack, kära chef/vän/kollega!) Skrivande handlar till 95% av hårt arbete, 5% rutin, 4% centralstimulantia och 1% inspiration. Ingen jäkel ska inbilla sig att ens den mest framgångsrika författare känner flow särskilt ofta. För en introvert och seg bloggare som för närvarande har fått dille på pärlplattor, folkfritt och te består flödet mest av salter. Te är nämligen jäkligt vattendrivande.

Jag har nästan slutat betrakta mig själv som värdelös när jag inte producerar något. Jag är iallafall en bra bit på väg. Min tillvaro är nördig igen. Ensamheten när sambon är på jobbet tre dagar i veckan är inte det minsta långtråkig. Jag har böcker att läsa, serier att plöja och - av någon anledning - en satans massa pärlplattor att lägga. Fortfarande ligger tre recensioner kvar på att göra-listan innan jag kan ta en paus från Crank igen. Att man har sina upp- och nedgångar är en sak, men när du känner att det du i vanliga fall kan bäst börjar sakna sting och att det där som brukar vara ditt kännetecken inte riktigt finns där - då är det dags att stanna upp. Vila skallen, fylla på energinivåerna igen och försöka hitta tillbaka till en nivå där man känner igen sig själv. 

En hjärna som min är expert på att skjuta upp saker. Både sånt som ska göras och sånt som känns. Mitt i en omöjlig situation och långvarig stress blir den naturligtvis ännu mer kinkig. Jag hade glömt hur skönt det var att dricka kaffe för att det är gott istället för att jag var tvungen att fylla på koffeinet. Glömt den fantastiska känslan av att ligga och sträckläsa böcker utan en tanke på tiden. Glömt hur lugnet kändes när det kom i annan form än socker, alkohol och mediciner. Jag började inte med lugnande mediciner sist (i slutet av april) för att jag hade ångest, utan för att jag inte längre kunde varva ner och för att jag inte kunde mäta upp någon som helst tidslinje för när det skulle kunna bli bra igen. 

Sedan jag slutade på mitt jobb har jag, bortsett ifrån sånt som rör just jobbsök och hälso- och sjukvård, bara umgåtts med andra än sambon vid fyra-fem tillfällen. Räknar vi bort familjen blir det två. Visst, jag är introvert och roar mig bäst på egen hand, men den här frivilliga bristen på umgänge är ovanlig även hos mig. Kanske är det min hjärnas sätt att ta igen sig efter 300 annonsörer, en överbelastad tvåmannaredaktion och alla till synes små utmaningar som visserligen inte var dåliga i sig, men alldeles för tunga att släpa på när hjärnan aldrig kunde ta paus ordentligt. Långsamt börjar jag kunna känna av mina gränser igen. För första gången någonsin säger min hjärna till i tid när det är för mycket och det kanske jag kan tacka utmattningssyndromet för - fast det tar emot. 

Jag längtar efter att kunna lyssna på en skiva och minnas vad jag hört. Att kunna läsa SRM igen. För närvarande klarar jag bara att läsa om böcker jag redan kan utan och innan, samt snabbläsa nyhetsartiklar vars innehåll jag glömmer nästan lika snabbt igen. Hur deppigt det här än kan låta, så är jag faktiskt lyckligare än på länge. Trött, osocial, betydligt sämre på att få till mina texter och med inspiration i höjd med Adam Sandlers humornivå, men helt klart på väg tillbaka. Glad påsk!