Balladfrossa I

Ballader, ballader, överallt ballader... En sådan där fantastiskt vanlig missuppfattning bland främst syntare, folk på 70+ och överreligiösa, är att metal handlar om skrik och bröl, hädelse/allmänt bristande moral och att det är omöjligt att höra vad de sjunger. Om du nu råkar höra till de som känner en instinktiv misstänksamhet, allmänt löje, eller rentutav avsmak när du hör ordet "hårdrock", så vill jag be dig att göra ett nytt försök. Jag försöker inte lura dig, eller få dig att okritiskt sjunga nitarnas lov. Hårdrocken är alldeles för stor för att vi ska kunna räknas som en enhet smakmässigt, det kan jag garantera. 

Så, nedan följer nu sju fantastiska ballader - fler kommer i ett annat inlägg. Eftersom jag helt enkelt inte kan gradera dem, de är var och en fantastiska, så lägger jag dem istället i tidsordning för när jag hörde dem:

1. Europe "Open Your Heart"

Kära storasyster, tack för att du inte körde ut mig när jag tjatade på dig att spela den här igen, igen och igen... Detta är första balladen någonsin som jag hörde, eftersom lika suveräna Open Your Heart var tredje spåret på Out Of This World (1988), och jag mimade den framför spegeln i åratal (samt framför mina klasskompisar i sexan, komplett med lockig peruk och svarta kläder). Jag förstod givetvis inte texten, och att det skulle vara någon skillnad stämbandsmässigt mellan män och kvinnor tog det ännu längre tid innan jag begrep, så självklart skulle jag bli Joey Tempest.

2. Europe "Tomorrow"

Jag kommer mycket väl ihåg när jag hörde den här låten ordentligt första gången och vilket intryck den gjorde på mig. Tomorrow är sista spåret på Out Of This World (1988) och i den inledande pianoslingan kände jag direkt att det här är "slutet". Nu, mer än tjugo år efter att jag spelade den på repeat i flickrummet, är det fortfarande lika bra och ger mig nästan samma känsla av avslut som då. Detta är andra balladen någonsin som jag hörde, eftersom lika suveräna Open Your Heart var tredje spåret på första kassettsidan. Egentligen är just Open Your Heart en remake från gruppens andra album Wings Of Tomorrow (1984), och jag skulle vilja påstå att originalet håller högre klass, särskilt gitarrmässigt, så mitt i frossan vill jag ge en liten vink: sök på "Europe Open Your Heart 1984" på Youtube och hör ett av Norums och för den delen hela hårdrocksscenens bästa gitarrsolon genom tiderna.

3. KISS "Beth"

Första hårdrocksballaden jag hörde efter Europe, och därtill i unpluggedversionen. Notera att den som sjunger faktiskt är trummisen Peter Criss och precis som i originalet från Destroyer (1976) passar batteristens röst alldeles utmärkt till den här sången. Jag kan inte ens föreställa mig Paul Stanley framför micken under Beth, och skulle nu en sådan version finnas någonstans vill jag inte ens höra talas om den. Skivan fick jag i julklapp -95 eller -96, jag är osäker på årtalet och Beth förflyttade mig en liten bit bort ifrån Tempests mer sammetslena toner... (Det kan också vara min mosters tidiga indoktrinering av Bob Dylan som gjorde det så enkelt att gilla Peter Criss raspiga strupe.)

4. Guns 'N Roses "November Rain"

Guns 'N Roses har aldrig hört till mina favoriter, och numera är det min bror som förvaltar de två skivorna jag hade med gruppen. November Rain från Use Your Illusion I (1991) behöver man knappast vara särskilt metalintresserad för att känna till. Första gången jag hörde den torde ha varit från en av mammas samlingsskivor med balladtema (ni vet, på den tiden då man faktiskt köpte sin musik i affär!) och naturligtvis älskade jag den. November Rain är på alla sätt ett rent skolexempel på en riktigt bra ballad: en försiktig inledning som balanserar perfekt på gränsen mellan euforiskt och outhärdligt och när den tar avstamp i "nothing last forever", stannar till en smula i "we've been thru this such a long, long time" och sedan sakta går upp igen...  Bryggorna, riffen, Slashs första solo som borde lösa upp ett hjärta av granit och orkestern som lyfter alltihop som en fågel... Jag vet att jag lägger ut värre än en nyförälskad tonåring just nu, men så sant som jag är en svuren fiende mot sliskromantik: det här kan nästan inte överträffas.

5. Guns 'N Roses "Don't Cry"

Borta är orkesterstråkarna och antagligen regnar det också. Jag hörde denna mycket vackra ballad första gången i mellanstadiet, när två tjejer i min klass - varav en var helsåld på Guns 'N Roses - mimade den här på Klassens Timme. Precis som jag tyckte de inte att det där med kön var särskilt intressant när det kom till vilken artist man ville vara, så någon gång 1994/1995 bestämde de sig för att mima Don't Cry inför en klass som gett dem töntstämpel redan i ettan. (Jag hade mer av freakstämpel, så vi tillhörde olika falanger av icke önskvärda och umgicks därmed inte i någon större utsträckning.) Jag minns dock mycket tydligt när de framförde den här, trevande och lite vaggande, för när jag sedan hörde Don't Cry ordentligt flera år senare, så tänkte jag direkt på dem i vårt klassrum för så många år sedan och hur jävla modiga de var. 

6. Nightwish "Away"

Tvåan på gymnasiet, Finlands sak är min sedan Sonata Arcticas Ecliptica (1996) och jag har börjat botanisera på egen hand i den lilla hårdrockssektionen i Vetlanda. Medan jag står där och bläddrar en eftermiddag efter skolan, dyker plötsligt ett isblått omslag med ett namn i silversnirkliga bokstäver upp: Nightwish, Over The Hills And Far Away. Av någon anledning, jag kan inte för mitt liv begripa varför, blir jag skrämd av fodralet. (Ja, det är helt okej att skratta åt mig, det bjuder mitt sjuttonåriga jag på.) Hursomhelst är det just det tredje stycket som får mig fast: den olycksbådande lågmälda Away, där jag till min stora förvåning upptäcker att kvinnor kanske trots allt har en plats i hårdrocken, och med operaröst till råga på allt! Just där börjar min ytterst sega Nightwishprocess sin början, med en gråtande barfotapojke och drömmar en resa bort... 

7. Sonata Arctica "Tallulah"

Jag må ha fallit för Tarja Turunens stämma, men Tony Kakko är nu en gång för alla Tony Kakko och det är i Kemi "min" ballad har sitt ursprung. "Don't even dare to say you hi, still swallowing the goodbye, but I know the feeling's still alive, still alive..." Det här är min Ballad med stort b. Mine, my own, my precious! Jag är tonåring, och därtill en riktig pojkflicka med gitarristdrömmar, alltid mer eller mindre förälskad i någon på ljuvt, obesvarat avstånd. Pojkflickor som diskuterar för mycket, lyssnar på metal och läser fantasy står inte högt i kurs på min skola. Jag har nämligen inte insett att mina intressen inte bara är udda, utan även hotar det motsatta könet en smula. En tjej ska berömma gitarristerna på behörigt avstånd från sin pojkväns skivsamling, inte drömma om att inta scenen och Fendern själv...

Mellanspel

O'hoj! Inget längre inlägg idag, det kommer först på fredag, men lite vilt springande är aldrig fel.

Spelglädje på hög volym - och en liten upplysning

Min bättre hälft, må Dio välsigna honom, upplyste mig om att det där med att uppdatera så ofta som jag gör för tillfället inte kommer hålla i längden, vilket han självklart har rätt i. För det första så har jag ett jobb att sköta, för det andra är jag expert på att köra slut på mig själv och för det tredje så lär det bli lagom roligt om jag kör på så hårt att jag till sist inte orkar med musiken alls. Då kanske jag blir så trött att jag drabbas av Justin Bieberviruset och inte förmår uppskatta blast beats mer... (Må Scott bevara mig för ett sådant öde!)

Grottan kommer alltså att stänga till lite oftare, man behöver trots allt skugga såhär i början av sommaren när man är ovan vid solen. Var tredje dag är det nu tänkt att denna blogg ska uppdateras, så att grottinnehavaren kan ta itu med annat, som jobb, kaffedrickning, tv-spelande och allmän slapphet.

Lite grinig blev jag av denna insikt, men man kan inte gå runt och gnissla tänderna till pulver, det är helt enkelt inte metal. Jag hade lovat mig själv att den här bloggen inte skulle bli för allvarlig, för upprörd eller ja... ni vet: för seriös, och för att motverka sådana tunga tendenser, så behövs något som iallafall får mig att studsa lite på gången och le rakt ut i luften för att det bara känns så himla glatt och energiskt. Mina damer, herrar och hennar (heter det så...?): Dragonforce!

De första, de största och de mina (grottgnäll)

Metalscenen är långtifrån enhetlig, det bör de flesta med åtminstone någon form av normalt hörselsinne inse. Sedan de första pionjärerna på 70-talet har det man i dagligt tal kallar rockmusik varit i konstant förändring. Ibland har förändringar slagit ner som blixten, men ofta har de pågått i det tysta och man har kunnat följa spåren från gammalt till nytt ganska tydligt.

Thin Lizzy, Deep Purple och Led Zeppelin kan man nog lugnt kalla hårdrockens farfäder (inte förfäder, det kallar man band vars samtliga medlemmar varit döda och begravda sedan minst tjugo år!) Nej, farfäder som i farfar Downey osv. är det som gäller, iallafall i den här grottan. Förfäder ekar av avstånd, och 60-talet är inte riktigt så heligt som 40- och 50-talisterna har fått för sig. Saker och ting utvecklades en hel del även efter 1969 och att påstå att inget nytt och intressant dök upp på rockscenen bara för att banden var influerade av sina föregångare, vore som att påstå att tacos inte är en ny maträtt om man en gång har käkat köttbullar.

Att 70-talet är populärt just nu behöver man bara slå på valfri reklampaus för att inse. Det är täta skägg, rutiga skjortor och tjocka glasögonbågar, bäddsoffor och lapptäcken om vartannat. Det är inte det att jag på något sätt vill missunna folk och fä nostalgi - det drabbas vi alla av emellanåt, inte minst jag - men någon gräns för hur fantastiskt allt var före W.A.S.P får det väl ändå finnas. Till och med Siewert Öholm har ju börjat få något som nästan liknar en smula självdistans med åren och ska man behöva räkna med mindre av sina medlyssnare världen över än en gammal pastor, så är det något gravt fel i görningen.

De första (farfäderna) har jag nästan inte lyssnat på alls. Min sambo är den som står för W.A.S.P-sektionen i hushållet och äldst i min egen samling är troligen KISS debutalbum från 1974 som visserligen är en riktig godbit, men inget jag aktivt lägger i spelaren till dags dato. Oscar Wilde myntade för övrigt uttrycket "en klassiker är något alla vill ha läst, men ingen vill läsa", och detsamma kan gälla för musikvärlden.

Nog gnällt om 60- och 70-talskramarna. Det finns en annan sektion av metalmagistrar som är nästan lika påfrestande som ovan nämnda, nämligen de som med tindrande ögon betraktar de största, Iron Maiden, Judas Priest (men INTE Turbo-eran! Gud förbjude!) och Metallica, blinda för allt annat. Allt annat efter dessa är bara efterapningar eller, ännu värre, inte äkta. Jag föreslår följande jämförelse:

Wien, 1808, mycket fritt tolkat samtal mellan två musikintresserade österrikare
Person A: "Har du hört Beethovens 5:a?"
Person B: "Tss... Jävla sellout! Sedan Haydns Le Matin har det inte hänt ett skit."

De stora milstolparna i metalhistorien noteras på vitt skilda sätt beroende på vem man är och vilka preferenser man har, precis som alla andra historiska händelser. Det ironiska med det man verkligen gillar, är att samtidigt som man tycker det är obegripligt att andra inte tycker likadant, så vill man inte gärna att alltför många ska börja lyssna på det man själv tycker slår alla himlakörer med hästlängder. 

När det gäller just de största, så är jag kanske en smula orättvis mot banden ifråga när jag bara vill sucka djupt över någon som t.ex. dreglar sönder Birminghamprästens British Steel (1980) och ser ut som om de svalt något beskt när man nämner med vilken förtjusning man hörde Priest...Live! (1987) första gången. Jag trodde varken mina ögon eller öron när min sambo tog fram den gamla videokassetten och sade att "den här kunde nog vara i min smak", eftersom jag någon dag tidigare talat uppskattande om Halfords pipa på DVD:n Rising in the East (2005). 

För er som inte hört/sett detta och tänker att "äh, inte min smak", bör se detta klipp, minnas att det är 1986 och lyssna NOGA på låttexten:

Inget nytt och viktigt har hänt i musiken sedan 60- och 70-talet, nej... Ingen radikalitet någonstans. Inte sedan 80-talet heller, allt Metallica har åstadkommit efter Master Of Puppets (1986) suger förstås och det hade varit bättre att låta Siewert Öholm bannlysa dem från våra skivaffärer - må dessa ljuva butiker vila i frid - än att behöva höra ...And Justice For All (1988) en gång till. (Ja, jag ironiserar!)

Alltså, jag gnäller också över förändringar, tro inget annat. Men någonstans får man väl ändå ha i bakhuvudet att banden spelat samma låtar på scen under väldigt långa perioder och kanske vill prova något... nytt? Redan innan de är inhysta i sina bussar har de ju först knåpat ihop låtarna, sedan tränat, spelat in dem och så repat inför turnén. Då har vi fans kanske haft skivan någon månad eller två och ett antal av oss tycker det var bättre förr och lägger den på hög.

Jag var rätt sur själv när Edguy gav ut Rocket Ride (2006) och hade mage att inte upprepa ljuvligheterna från  ett av mina favoritalbum inom Power Metal någonsin: Mandrake (2001). Jag gnällde i någon vecka eller två och blängde på det psykadeliska omslaget som om det var en personlig förolämpning. Sedan gav jag det en ny chans och bättre förberedd på nymodigheterna fann jag att verket inte bara var acceptabelt, utan rentav njutbart här och där.

Heavy metal har aldrig någonsin handlat om att rätta sig i ledet och vara lydig, varken mot upphettade moralkaksbagare eller våra farfäder. Vad det något de gjorde så var det väl att ge fingret åt etablissemanget och göra exakt som de själva ville, hur sågade de än kunde tänkas bli. Det farligaste som kan drabba ett metalband, eller metalscenen överhuvudtaget, är stagnation. Och om det nu fortfarande finns någon som på fullaste allvar menar att inget nytt har hänt på scenen sedan 1969, 1986 eller något annat heligt årtal, så vill jag bara säga: Otroligt att du kan ha missat mer än jag... Vad du har mycket att se fram emot!

Caveman approves

Liten extra stenristning i förbifarten. Numera finns det en sidoöppning till min grotta, på Facebook, som visserligen är ondskefullt på många sätt och vis, men kan den hjälpa någon att undkomma solen och nå frälsning i min grotta, så är allt (nåja) förlåtet.

Finsk Kemi (i gränslandet)

Så var det dags för en baklängesvolt igen. Jag gillar historia, främst folkvandringstiden, men 1996 går också bra. 1996 i finska Kemi, närmare bestämt, en stad som blivit känd för tre saker: ishotellet Lumilinna, pappersindustrin och Sonata Arctica.

De två förstnämnda har jag inte haft så stor anledning att kolla in närmre, men det tredje tog både hörselorgan och hjärta med storm, när en kille på min musikkurs i gymnasiet hade med sig Ecliptica. Lektionen hade inte börjat, så mycket vet jag, och antagligen var det torsdag eftermiddag, för såvitt jag minns hade jag åtminstone en av mina musiklektioner på torsdagarna.

I min musiksamling finns ett Sonata Arctica B.C och ett Sonata Arctica A.D. Innan dessa dubbeltrampande fartdårar gjorde entré (TACK, Lars, var du än är!) så hade dock Hammerfall fått mig att åtminstone börja nosa lite på det där som jag då inte visste kallades power metal. Göterborgsbandet var måhända först, men det som finländarna bjöd på var något jag vid den tiden var tämligen obekant med: riktigt hög fart.

När Lars den där dagen satte på första spåret på Ecliptica och de första takterna av Blank File övergick i smattrande dubbelpedaler på tredje sekunden, så visste jag att jag var förlorad och att min Nirvanaperiod var över för gott. Hittills har jag haft rätt, för den enda som lyssnat aktivt på mina tre grungeskivor sedan dess är brorsan. Sanningen att säga har jag inte ens orkat göra mig omaket att föra över ens favoriten From The Muddy Banks Of The Wishkah till datorn... Man kan säga att finnarna blåste rent i ett antal hörn av min musikrepertoar den dagen:

Har ni försökt att förklara en riktigt stark och oväntad förälskelse någon gång? Berättat för en utomstående vad ni känt för en annan människa och känt det som om ni kunde ha exploderat på ort och ställe om ni inte fått basunera ut det nu, NU! Så var det tre sekunder in i Ecliptica och vidare. Tommy Portimos dubbelpedaler, den för mig chockerande höga rösten hos Tony Kakko, Jani Liimatainens flinka fingrar som helt nonchalant petade ner John Norum och Ace Frehley från sina piedestaler och de enorma keyboardmattorna som bredde ut sig mäktigare än ett skyfall... Det var det här jag hade väntat på utan att ha en aning om det.

Som så vid så många andra upptäckter gick jag baklänges även här. Jag hade nämligen inte hört vare sig Stratovarius eller Nightwish, namn som Helloween, Gamma Ray och Kamelot saknade ännu innebörd och om någon så hade vrålat högt om Rhapsody eller Edguy för mig, så hade jag inte haft den blekaste aning om vad saken gällt.

Sonata Arctica var inte först, och långt ifrån störst, men för mig var de det och det var inte utan stolthet jag noterade deras 10-årsjubileum 2006 och insåg att det var det band som hållit längst utan uppehåll i min samling. De som känner mig väl känner till kopplingen jag har till låten nedan (resten får njuta ändå):

Jag har sett dem live tre gånger sedan 2007, första gången i Stockholm, andra i Huskvarna 2008 (av alla småhålor!) och senast jag såg dem var i Göteborg 2009. Trist nog med tanke på mitt musikintresse, så kan jag känna mig ytterst obekväm i stora och nya sammanhang och som alla med hjärtat på rätta stället vet, kan det där tillfället man väntat och längtat så efter, blekna snabbare än en gothare med obegränsad tillgång på krita när man står där med sin dyrbara biljett omsorgsfullt nedstoppad i byxfickan och förväntningar i höjd med en mindre alptopp.

De har stadigt blivit mer och mer bekväma live, och hade vid senaste tillfället lämnat den mesta förlamningen på scen (jag syftar på den då till synes konstant stenade keyboardisten Henrik Klingenberg och golvstirrande basisten Marko Paasikoski, blyg som en viol). Sångaren och frontmannen Tony Kakko har sedan radikalt annorlunda albumet Unia 2007 antagit en för metalscenen mycket ovanlig scenstil - bland annat brukar han leda publiken i halvgymnastiska sångdueller i halvtid - och såväl nitar som läder och ilsket knutna nävar lyser med sin frånvaro till förmån för färgglada skjortor och joddlande röstlekar... Här nedan är ett klipp från Lowlands 2009 (kvaliteten kan jag dessvärre inte göra något åt) och många mil från debutens kulsprutesmatter:

Jag har för många minnen av Sonata Arctica för att de ska kunna sammanfattas på ett inlägg, så jag avslutar just detta med att be er notera trummisen Tommy Portimos leende. Jag har vid tillfällen hört folk påpeka att basisten nästan aldrig ler - de kan sluta gnälla, för som motpol har den här gruppen en batterist som så gott som ALLTID ler på scen. 

(V)enomenalt!

Förlåt den dåliga ordvitsen - kunde inte motstå frestelsen. Jag hade egentligen tänkt vänta med att skriva mer om Venom, men med sluttonerna i Sacrifice studsande mot trumhinnorna, så är jag helt enkelt tvungen att att dela med mig av upplevelsen. Cronos sång, tillika med hans och Mantas disträder har precis fått mig att inse varför jag aldrig begripit mig på den norska black metalscenen. Någon mer som kommer till insikt? Min mor har redan förklarat sig ofrälsningsbar på detta område, men ingen är fullkomlig.

Kitteldags i ödemarken?

I postande stund sitter jag och njuter av min återupptäckt av engelska Venom, men just det ämnet får jag avhandla vid något senare tillfälle, för nu ska vi hålla oss på svensk och finsk mark.Två metalband har lyckats med konststycket att göra mig upprörd på riktigt. Inte sådär lagom trevligt och indignerat, nej, här talar vi om rent äckel. Vintesorg var först ut - grattis! - när en artonårig "Gollum" på jakt efter metalband, snubblade över dem via den urtida sökmotorn Altavista (paus för nostalgiska känslor hos 80-talisterna) och undrade hur fan man kunde ha ett sådant namn på ett metalband.

Skellefteåduon Vintersorg hade, visade det sig, en hemsida där alla sångtexter kunde insupas när man nu inte hade tillgång till musiken - det här var före Youtubes och nedladdningens tid - och jag blev omedelbart upprörd över rader som "hillebard och slipat stål, dränkta i det tunna kristemannablod" (Hednaorden, Hedniskhjärtad, 1998) och "lavinen är själva offerprästen och drivornas stängsel dess altarhärd" (Svältvinter, Ödemarkens Son, 1999). 

Sådana texter hade jag aldrig läst förut, och jag skämtar inte när jag säger att jag mådde dåligt av dem! Men likt förbannat kunde jag inte låta bli att läsa dem... Om och om och om igen. Jag kopierade dem för att kunna läsa i lugn och ro eftersom det här var före bredbandets tid (ny nostalgipaus för de som minns ljudet av modemuppkopplingen efter klockan sex och den där kvarten man fick sitta innan det blev för dyrt).

Så jag låg på min säng och läste tills jag började tycka om dem. Inte alla, förstås, det var bortom all rimlig möjlighet, men Norrskensdrömmar var så vacker att jag till sist föll för det musikaliska också:

Därmed var mitt första tillskott från black metalscenen ett faktum och även om det fortfarande dröjde ett bra tag innan jag kunde höra Hednaorden utan att känna mig småsur, så är det helt och hållet tack vare det snabbare alstret För Kung Och Fosterland (Till Fjälls, 1998) som jag efter mycket om och men vågade släppa in den här kalabaliken i lurarna:

Till att börja med: för att kunna lyssna på Finntroll med långvarig behållning så måste man obevekligen har ett visst sinne för humor. Det hade inte jag hösten 2002 när min dåvarande kille dundrade på Rivfader (Midnattens Vidunder, 1999). Den hetsiga takten och brunstbrölet i inledningen var redan det illa nog och värre blev det när Katlas growl drog igång. Vintersorg, som jag lärt mig älska, framstod plötsligt som mysfarbrödernas riksförening bredvid detta helvetiska vansinne till olåt och när min flinande kille visade mig texterna så kände jag mig direkt kränkt.

Jag var nämligen kristen och hade redan haft tillräckliga problem med att acceptera Vintersorgs häradståg, så ni kan tänka er hur glad jag blev när trollen skar av prästen Aamunds öron i Bastuvisan (Midnattens Vidunder, 1999), eller för all del när en präst skulle tillagas på trollfest i Kitteldags (Jaktens Tid, 2001).

Faktum är att Finntroll aldrig kom i närheten av mina kristna, känsliga öron på allvar förrän 2011. Jo, det är sant! Tack vare en nyfunnen väns smak för trolltakter och vikingar, kombinerat med Youtube och en betydligt mer avslappnad inställning till kristendomskritik drog den bullriga sextetten, nu med den korta, flicksmala Vreth i frontlinjen, med dunder och brak in i min stilla tillvaro igen.

Det färska tvåmånadersalstret känns hetsigare och samtidigt mer kompakt än sin föregångare Niefvelvind (2010), men den där brassorkestern hade jag gärna sluppit och det hade nog trollen också. Mungigorna har inte fått sin rättmätiga plats alls, jag saknar det där knapriga skalet av elakhet som tidigare alltid funnits runt gruppens galopptakter. "Rivfadern" är lite för mätt och belåten och istället för en "Trollhammare" sveper snarare trollspön över folket, men visst har det sina ljusglimtar. De hade dock gärna fått vara fler - och elakare. Jag behöver band som kan göra mig upprörd, annars blir jag alldeles för bekväm av mig och hamnar man ute i ödemarken med en skock vintersvultna troll efter sig så behöver man springa och vråla - inte mysdränkas i brassorkestrar.

Teknikaliteter och solskydd

God morgon, skuggsökare. Fåglarna kvittrar något hysteriskt ute, det ser misstänkt soligt ut bakom persiennen och grannungarna för oväsen i vanlig ordning. Med andra ord är en lugn förmiddag framför datorn med massor av musik precis vad som behövs. Eftersom jag inte är något tekniskt geni gällande permalänkar i Blogger, så har jag ägnat min första halvtimme framför skärmen med att försöka få ordning på lite flikar, som varken har lust att ställa sig bokstavsordning eller ha rätt permalänkar. Vad jag däremot har lyckats med, är ett få till en fungerande e-postadress: gollumscave@outlook.com, så nu kan den som har något på hjärtat ta kontakt med grottvärden ifråga. (Förfrågningar om numetal avböjes dock både ovänligen och bestämt.)

Inte heller har jag hunnit med att kolla resultaten från Metallsvenskan, men en smula ursäktad torde jag vare för detta, i och med att jag tillbringade nästan två timmar av gårdagen med att intervjua Erik Thompson på Sweden Rock Magazine och Metalcentral. En mycket trevlig herre, för övrigt, och denna dag ska därmed tillbringas med artikelskrivande och de förfärliga ljuden (och solstrålarna!) från omvärlden utestängda av bland annat skönsjungande Hansi Kürsch & Co från Blind Guardian.

Slottsfru Elizabeth talar ut

Erkänner utan omsvep att jag älskar löjligt hypade Ghost, och i detta ligger en stor skräck för att behöva gå på en av deras sötlakritssvarta ritualer och trängas med otrogna hipsters som inte kan klämma ur sig så mycket som fem smeknamn på Belsebub ens under tortyr. Vik hädan från min oheliga ritual, tack! Åtminstone tills ni gjort avbön för hårdrocksnördarna ni såg ner på i skolan och sparat ut 70-talsskägget till anständig längd.

Men nu ska här inte slösas fler tangenttryck på detta ogräs. Istället är det dags för mig att avlägga bikt, för som kristen borde jag sannerligen inte fundera på om inte Papa Emeritus II hade varit ett nyttigt tillskott i Vatikanen iallafall. Hursomhelst har en av de namnlösa gastarna förklarat att Papa inte kände sig redo för detta steg, och att han även behövde slipa lite mer på sin ondska innan han kunde platsa på Petri Stol, så Franciskus får nog lov att ta itu med jobbet själv. Rätt papa på rätt plats.

Ghost har, enligt min åsikt, tagit hårdrocken ett steg tillbaka. Många band kan vi numera syna ända in i studiosessionernas kaffepauser och turnébussarnas trafikstopp, vilket i och för sig kan vara rätt underhållande emellanåt, men för Guds skull: ge oss lite verklighetsflykt också! Jag kan inte överleva på mediokra skivsläpp bara för att det följer med en överkäck videodagbok som synar varenda medlems navelludd (ja, Ensiferum, jag tittar på er). 

Jag har inte sett något så magnifikt rent scenmässigt sedan Manowars episka avslut på Earthshaker Fest 2005. Musikstilarna och framförande är självklart mil ifrån varandra, men den gemensamma nämnaren här är att det är frågan om en SHOW i båda fallen. Nu har jag ännu inte hunnit se den svenska sextetten live, men av omdömen från pålitliga källor och intensiva Youtubestudier att döma, så tror jag det finns goda chanser att inte bli besviken:

Som erfaren mässfirare vill jag nästan gråta av lycka över Papas små distinkta handrörelser, de namnlösa gastarnas taktfasta stampande i kardinalkostymerna och det faktum att de lyckas bära upp hela härligheten utan att musiken blir lidande en enda gång. Det hela är nästan läskigt välgjort, men så har den här lilla oheliga kurian också genomgått sitt novitiat ytterst omsorgsfullt innan några löften avgavs. 

Jag kan inte heller låta bli att fundera på om deras show helt enkelt är ett genomskruvat sätt att spara energi på. Jag menar, åtminstone Papa själv står ju praktiskt taget stilla! Dessutom, icke att förglömma, slipper man allt mellansnack i och med att Papas suveräna gester så elegant ersätter det där som vissa frontmän kan stjälpa en hel konsert på. 

Med risk för att låta som en flåsig (och fördomsfull) kärring: det finns, till sextettens stora förvåning, rätt givna orsaker till varför Papa har kvinnotycke. Nu gäller det nog i lika hög grad de namnlösa också, även om Papa är den som kommit på tal i sammanhanget. Dessa fem kåpklädda bröder och deras fader är nämligen för bi- och heterosexuella kvinnor, vad unga, oskuldsfulla filmnunnor är för motsatta könet, med ett oslagbart tillägg: maskerna som låter betraktaren fylla i ansiktsdrag helt efter eget tycke och smak.

Inga irriterande personlighetsdrag eller ansiktsuttryck stör ritualfirarens upplevelse. Med andra ord: det är som när en präst gör en riktigt bra mässa och man helt glömmer bort att tänka på vem det är som håller i den, vad det är för människa och vad han har för åsikter. Den anonymitet som Ghost har anammat är befriande på många sätt och tillåter publiken att ta del i showen på ett enklare sätt. De använder just det knep som de stora gregorianska mässorna i Katolska Kyrkan gör: en inbjudande, tillåtande och mycket bekväm känsla av att bara behöva låta sig ledas med... 

Premiär för Metallsvenskan 2013

Sportdårar är jobbiga, så för att ge fotbollen ett lyft plockar vi in metalheads på plan och resultatet är givetvis lysande på alla spelmässiga, musikaliska, sociala och professionella sätt. Nedan ett kort klipp från Metallsvenskan 2009 mellan Sweden Rock Magazine och BK Bandit - dock ej det längre som jag av någon anledning inte lyckades länka in, så vill ni se mer får ni vackert bråka med Youtube på egen hand. Olyckligt ovetandes om denna stora turnerings existens, kan ta sig en titt här.

Denna Sveriges mest underskattade turnering är nu inne på sitt femte år. Eftersom det bara är veklingar som tränar mer än två gånger före avspark, sysslar lagen ifråga givetvis inte med dylika aktiviteter. Turneringen pågår mellan klockan 11:15 och 16:45 på Örebro IP, där nio stenhårda, otränade lag med varierad bollkänsla och kondition ska kämpa om den åtråvärda förstaplatsen. Matchresultat kommer, och livesändning också, om jag bara kan hitta någon obskyr kanal som sänder sådan här konst. I annat fall kommer de trogna åskådarna sannolikt göra sportjournalisternas jobb (och därtill ett bra mycket bättre sådant!)

R.I.P Jeff Hanneman

Den lilla familjesekten WBC har, som många gånger förr, bestämt sig för att försöka förstöra en minneshögtid för en avliden. Slayer uppmanar nu de fans som kommer att befinna sig på Jeff Hannemans minneshögtid, att ignorera sekten. Mängder av upprörda fans har, vilket är en fullkomligt naturlig reaktion, velat markera vad de tycker, men ibland får man bortse från den där upprördheten som bara kokar i en, för att de där idioterna som orsakat den bara får som de vill då.

Det är svårt, inte tu tal om saken, men någonting säger mig att hur mänsklig den där känslan att vilja ge igen än är, så är en minneshögtid inte rätta stunden för sånt, och i det här fallet tror jag att en mask av likgiltighet är det bästa vapnet mot en sinnessjuk familj som lever för att håna de döda.

Vi som inte är dedikerade Slayerfans och dessutom befinner oss på fridfullt avstånd från den personliga förlusten av en riffvirtuos, bandmedlem, familjemedlem och vän, kan visa vårt stöd genom att helt enkelt sprida gitarristens alster och få fler att upptäcka heavy metal på riktigt. Det, om något, vore ett slag i ansiktet på ett av den religiösa fanatismens fulaste trynen i modern tid.

Dealing with blast beats!

Holy Santa Claus shit... Hur är det ens möjligt att jag inte lagt upp Bodombarnens senaste? Ofattbart. Jag hör blast beats, blast beats, blast... Underbar försmak av Halo Of Blood!

Grottankar om döden

För tjugo dagar sedan, Jeff Hanneman. I förrgår, Ray Manzarek. Igår Trevor Bolder. Ingen av dem spelade i band jag fastnat för, det ska erkännas. Jag upptäcker allt sent, det är mitt signum, och jag har därför ingen direkt känslomässig koppling till någon av dessa tre, men metalvärlden är på otroligt många sätt lika familjär som den är stor och varje förlust påverkar även oss som rör oss inom helt andra grenar eller för den delen årtionden av den långa sträcka som heavy metalhistorien utgör.

Min egen första kännbara förlust var när Scott Columbus gick bort för lite mer än två år sedan, den 4:e april 2011. Bara fyra dagar tidigare hade jag varit på min första konsert med Manowar i Göteborg tillsammans med min sambo, som även introducerade mig för den läderstärkta kvartetten en gång i tiden, och även om det inte varit samma sak för mig som om, ex. Tony Kakko eller Roope Latvala gått bort, så var det så förbannat jävla sorgligt att själva konsertminnet nästan dränktes.

Leversvikt, cancer eller "oklar dödsorsak"... Vilket är värst och är det överhuvudtaget någon idé att ens fråga sig det? Jag har arbetat med döende människor, de flesta gamla och trötta, men också flera stycken som ryckts bort alldeles för tidigt och att sitta hos någon som ska dö är något som jag inte vill ge mig på att försöka beskriva. Det enda jag med säkerhet har känt varje gång, är en stor stillhet. Hur stressigt jobbet än kanske är, så är det som om man saktat ner utan att ens fundera på saken. En kollega man kanske stört sig på, blir på något sätt mycket mänskligare när man tar hand om en död människa tillsammans.

Den som tror att metal är macho och känslokallt vet inte vad hen pratar om. Trist nog finns det många sådana, som låter munnen glappa hur som helst om hur den eller den är/var, för att hen tillhörde metalscenen. Som om det inte var människor det handlade om.

Visst, metal har många gånger otroligt mycket humor, glädje och både medveten och ofrivillig komik i sig, hur skulle det kunna vara annat med en så stor scen? Och där finns skitstövlar, egoister och till och med en och annan tung brottsling. Från minsta småbarnet som somnar lugnare av Amon Amarth (det FINNS ett sådant, jag känner dess mor!) till de äldsta och mest respekterade ikonerna man nästan känner en religiös vördnad inför, finns det länkar åt alla håll, som i ett stort nät. Just därför är det omöjligt att inte påverkas alls när en artist lämnar oss, för det finns alltid förgreningar.

Min "gren" här är Scott Columbus, som i mitt och sambons hushåll fått tilläggsnamnet "den strikte" och som jag sörjer över att jag aldrig hann se live. Därför får min stillhet inför senaste tidens förluster för metalscenen framföras av Manowar.

Musikminnen

Nej, det är inte godmorgon, men det var däremot en GOD morgon. Med diverse glädjande e-post och en välbehövlig kopp kaffe kände jag mig styrkt att börja jobba, och ja,ja... jag har gjort mitt jobb, men inte riktigt i den ordning jag tänkt mig. Om ni vill känna er seriösa, så ska ni alltså inte sätta er och lyssna på "ett par låtar" och sedan börja chatta med er lillebror om musikminnen... Det slutar så lätt i nostalgitrippar, extremt tidsslöseri, en skvätt dåligt samvete och duktighetstankar som då och då gör sig påminda.

Jag utgår dock ifrån att högre makter ville att jag skulle tillbringa min förmiddag såhär, så då kan jag ju knappast sätta mig på tvären. Här nedan bjuder jag, med kärleksfull hjälp från Youtube, på det allra första i rock- och metalväg som nådde mina öron, i den späda åldern av 6 år, från min storasysters kassettbandspelare:

Den här videon har jag inte beskådat förrän i vuxen ålder, och med all 90-talsironi i bagaget ser jag självklart inte samma sak som 6-åriga jag skulle gjort, men låten är suverän och Kee Marcellos solo får mig alltid att höja volymen ett par snäpp till. Hur mycket jag än föredrar Norums stil, så är just det här solot ett riktigt pärlband!

Hav gärna överseende med diverse feletiketteringar och liknande tekniska missöden såhär i början, för det är egentligen en utomordentligt dålig tidpunkt för mig att starta igång en blogg. Skulle ex. Vintersorg råka hamna under Power Metal eller Ghost under Death Metal, så beror det snarast på den fantastiska kombinationen av dålig tid, för lite kaffe, för många telefonsamtal eller dylikt. 

Gläntan öppnas

"... and for five hundred years, it poisoned his mind." Tid är intressant. Den gör oss otåliga, lyckliga, sorgsna och desperata, om vartannat. Fel sällskap under för lång tid, kan, likt Ringen som förgiftade Gollums inre, förgifta människan.

I bloggvärlden handlar nästan allt om tid. Rätt tid. Rätt inlägg i rätt tid om rätt sak.Gärna med rätt åsikt också. Jag är inte särskilt rätt av mig. Inte rättvis heller.

Att sitta i sin grotta behöver inte vara giftigt - tvärtom. Grottor skyddar. Mot väder och vind, ljud och ljus. Det där med att skaffa sig en egen grotta rent praktiskt verkar vara ett tämligen arbetsamt företag, och jag är alldeles för lat för att vilja prova på det, så det här får duga.

Faktum är att jag inte är mycket för att prova på saker alls, så grottmänniska kan säkert vara en rätt träffande benämning på mig, åtminstone i det avseendet. 

I sin egen grotta kan man nämligen sitta försjunken i sin egen lilla värld och njuta av sina intressen, och det är precis vad den här bloggen kommer handla om. Mina intressen, min värld och de som via hörlurar och bokpärmar tagit sig in i den. Hörlurarnas innehåll ska stå i fokus, är det tänkt, och det innehållet är givetvis metal.