måndag 17 juni 2013

Gollum grottar ner sig!

Den tjugonde juni fyller min lilla grotta en månad och med denna blänkare även 32 inlägg (plats för en måttligt engagerad applåd). Grottinnehavaren har från och med idag semester från sitt utomgrottsliga jobb, och kommer därför att skjuta för öppningen ett tag för att ligga och slöa, gnälla på solen och bojkotta allt vad annonsbokningar, kalenderuppdateringar och artikelharvande heter.

Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt mig när jag drog igång den där bloggen, men säkert är att jag inte var beredd på hur beroendeframkallande det kan vara att tycka till om metal. Med inläggen blir man dock vis, om än inte lika påläst som Erik Thompson... Om ni har missat den intervjun, så scrolla ner. Jag lyckades även, vilket en uppmärksam läsare påpekade, stava ett bandnamn så illa fel att det är skämskuddevarning, men det kan jag leva med. Hade det varit en särskrivning däremot...

Grottgnället tar alltså sommaruppehåll och bör, om inget i stil med jordens undergång eller Kristi återkomst inträffar, återupptas den 8 juli, med en del nya inslag. Vi ska bland annat utforska det värmländska utbudet, införa ackompanjerade fredagsfikor, inta andlig spis i form av Opeth och Bathory och mycket mer.

Vill ni gnälla, såga, berömma eller tipsa om intressanta ämnen? Skicka ett mail till gollumscave@outlook.com  eller på Facebook.

Glöm inte att "råka" spilla dryck på vänner och bekantas förfärliga, svenska sommarklassiker. Det är sådant man aldrig får ta semester ifrån eftersom det är en fråga om moral. Man har ett visst ansvar för att hindra Tomas Ledins och Per Gessles framfart, för att inte tala om "artisterna" från diverse avskyvärda TV-program som har mindre utstrålning på scen än när jag mimade som tolvåring till Open Your Heart i lockig peruk.

Till dess: om ni i likhet med denna grottinnehavare har en sorgligt tunn skivsamling jämfört med vad som finns att tillgå, håll er till Youtube i sommar och njut av nya upptäckter att lägga slantarna på när tillfälle bjuds. Här bjuds på min och sambons högtidshymn som vi antagligen alltid kommer känna oss stämningsfulla av - särskilt som vi kan njuta av den med bättre ljudkvalitet är den Youtube erbjuder.




Ner i djupen!

Grottmänniskan

söndag 16 juni 2013

Fuck Google, ask Thompson!

Skära ner, skala av och sålla ut är tre verktyg som är lika nödvändiga som svårhanterliga för en skribent, i synnerhet om det blir platsbrist redan innan man hunnit få till en skaplig inledning. I mitt jobb kan det självklart vara lite småkrångligt ibland, men fredagen den 24 och torsdagen den 30 maj fick tidigare problem med textslakt att framstå som höjden av smidighet.

Slutsatsen jag drog efter fruktlösa försök att sammanfatta en tre timmar lång intervju med Sweden Rock Magazines Erik Thompson på först två, sedan en och slutligen en halv sida, var att slakten övergått i slamsigt avfall och att vissa ämnen helt enkelt inte överlever den sortens behandling med hedern i behåll. Det är därför denna artikel, som från början skulle ha publicerats i sommarnumret av SKVT, istället finns här.



Från Karlstad till Stockholm
Som prenumerant på SRM händer det självklart att jag då och då tar mig tiden att bläddra igenom gamla nummer för att läsa om guldkornen. Vid ett tillfälle när jag plöjde mer än vad som för den oinvigde kan betraktas som hälsosamt, insåg jag att flertalet favoriter hade en gemensam nämnare: Erik Thompson. Den här människan visade sig vara skyldig till såväl ”Hårdrockens historia” som en hel drös intervjuer med tämligen skruvade frågor och svar som jag läst om flera gånger med stor behållning, utan att vidare notera skribentens namn ifråga…

Det visade sig även att herrn ifråga varit bosatt i Karlstad, och inte nog med det: även i utkanten av vår tidnings utdelningsområde. Så vad gör jag? Jo, jag slänger iväg ett mail med en förfrågan om att få göra en intervju till SKVT, får ett mycket tillmötesgående svar och även en varning. Det tilltänkta intervjuoffret är enligt egen utsago ”ytterst pratsam” av sig, och efter två telefonsamtal på sammanlagt tre timmar råder det knappast några tvivel om den saken. Den 39-årige exilvärmlänningen kan mycket väl vara en av de mest lättpratade personerna jag träffat på, men det är nog inte så konstigt. Erik firar nu i dagarna 100 nummer som skribent på SRM, och har hunnit avverka x antal intervjuer med rockstjärnor av alla slag under sina år på Sveriges – enligt min åsikt – bästa musiktidning. Han är stadigvarande Stockholmsbo sedan 2009, då hans fru fick jobb i huvudstaden och Eriks jobb på alla sätt var lätt att flytta med.

”Jag bodde i Karlstad mellan -73 och -09”, berättar den före detta Kronoparksbon när flytten kommer på tal. ”Det verkade lägligt att flytta av flera orsaker. Dels hade det gamla gänget börjat lösas upp och folk flyttade till andra orter, företrädesvis Göteborg, och när frugan fick jobb som arkivarie i Stockholm och mitt jobb var flyttbart så var det som om någon eller något gav en vink om att det var läge att flytta på sig.”


Ingen patriot
Eriks föräldrar var aldrig särskilt musikintresserade, så det var hos morbröderna han som femåring mötte heavy metal för första gången, genom Meat Loafs Bat Out Of Hell:
”Gitarren lät som en motorcykel och det gjorde ett enormt intryck!”

Några år senare, i tioårsåldern, hörde han Siewert Öholms stora favoriter W.A.S.P, som först såg väldigt läskiga ut i TV-rutan. Skepticismen flög dock all världens väg när Erik hörde gruppens Wanna Be Somebody och ja, sedan dess har han varit stadigt förankrad i hårdrockens ytterst mångfacetterade värld, inte minst genom sitt jobb, som i mer än ett avseende är en smula annorlunda.
”Jag blev fast anställd på SRM 2005, och det var första gången någonsin i Sverige som någon anställdes enbart som skribent för något så pass nischat”, berättar han inte utan stolthet.

Född och uppvuxen i Karlstad är han, men att det i allra högsta grad är skillnad på att vara stolt över ett jobb och att vara stolt över att man fötts/växt upp på en viss plats, står snabbt klart.
”Man kan inte vara stolt över sitt ursprung”, anser Erik, som menar att patriotism alltid innehåller ett obligatoriskt mått av historieförvanskning. ”Varför ska man vara stolt över något man själv inte har haft något med att göra?”

Anledningen till att vi snöar in på ämnet, beror självklart på att föremålet för intervjun har en koppling till SKVT:s utgivningsområde, Kronoparken, men den som tror att Erik för den sakens skull sätter sitt ursprung på en piedestal går alltså på en tvärnit.
”Hela konceptet patriotism går emot mitt sinne för logik. Stolthet för mig är något man kan ha över sina egna bedrifter, men att vara stolt över att vara svensk är ungefär som att vara stolt över att ha stora fötter. Jag har absolut ingenting att göra med den saken! Alla måste komma någonstans ifrån.”

Själv kommer jag ju från småländska höglandet, där det snarast finns fler kalhyggen än lingonröda tuvor, och blotta tanken på att jag skulle ha något särskilt gemensamt med folk inom landsskapsgränserna där på grund av vart vi råkade födas, är bara absurd. Lokalpatriotism går för övrigt ofta hand i hand med den obehagligare form som bland annat SD står för.
”Om det bara var dumt så skulle jag kunnat fördra det lite bättre, men det slutar ju inte där”, fortsätter Erik. ”Visa mig en patriot, så ska jag två sekunder senare visa dig någon kommer förklara att någon annan är hans fiende!”


Trendkänsliga Karlstad
Politik i all ära, men nu var det metal vi skulle prata om. Under Eriks tonårstid i skarven mellan 80- och 90-talet, var metalscenen i Karlstadstrakten tämligen mager och utgjordes i princip uteslutande av death metalband såsom Vomitory och Dawn Of Decay, med bland annat nuvarande Sparzanzabasisten Johan Carlsson.
”Sparzanza själva dök väl upp lite senare, i början av 90-talet, men det var mestadels death metal som gällde här. Inget fel i det, men det var ganska besvärligt om man ville ägna sig åt något annat. Området var i högsta grad trendkänsligt, om man säger så”, menar Erik. Grungen, som annars kan pekas ut som en av orsakerna till det uttunnade metalutbudet, fick av någon anledning inget större fäste i Karlstadstrakten.

För den läsare som inte känner till grunge, kan jag berätta att det är ungefär samma sak som ett heavy metalband som tycker att det är borgerligt att repa. Jag gjorde själv en avstickare mot grungen i mina vilsna tonår och nere i Småland predikades under lång tid Nirvanas och Pearl Jams evangelium, men i Värmland dominerade tydligen death metalscenen.

Att lyssna på andra genrer, eller klassisk hårdrock överhuvudtaget för den delen, stod alltså inte särskilt högt i kurs, men i slutet av 90-talet gick såväl Småland som Värmland mot ljusare tider, tack vare fem göteborgare.
”Det var Hammerfall som gjorde hela genren säljbar igen”, slår Erik fast och passar samtidigt på att ge bandets belackare, som menar att bandet har ”sålt sig”, en rejäl känga: ”Det är en helt obegriplig inställning att ett band skulle bli sämre så fort det blir framgångsrikt. Jag vet hur det gick till när Hammerfall slog igenom och det är jag som har på fötterna här, så den som kommer med några stereotypa trendisåsikter har ingenting att hämta!”


Metalmemorior
Jobbet som hårdrocksskribent har förvisso många sidor man kan avundas, men sammanställandet av minnestexter över hädangångna storheter hör inte till dem, särskilt inte när det gäller någon man själv håller högt i sin skivsamling. I SRM nr 103 skrev Erik om Dark Funerals gitarrist David Parland, som dog efter år av kamp mot sitt beroende av smärtstillande tabletter, och när Uriah Heep-basisten Trevor Bolder besegrades av cancern, 63 år gammal, var det återigen Erik som skrev memorian:
”Det var basisten i mitt favoritband, så det tog ganska hårt”, suckar Erik och konstaterar: ”Det har blivit lite för mycket av den varan nu…”

Det har det, minst sagt. Maj 2013 var en svart månad för hårdrocksvärlden, när leversvikten tog Slayers gitarrist Jeff Hanneman och både legendariske keyboardisten i The Doors, Ray Manzarek, och Trevor Bolder förlorade kampen mot cancern.

Själv kommer jag nog alltid att gräma mig lite över att jag aldrig hann se Manowar live med Scott Columbus bakom trummorna, och det deprimerande ämnet leder oss obönhörligen in på Cliff Burton, som Erik för övrigt skrev om i artikelserien ”Hårdrockens Historia 1986”, publicerad i SRM nr 31, hösten 2005.
”Det var vemodigt att skriva den”, minns skribenten, och beskriver den känsla av overklighet som än idag gör sig påmind vid minnet av bussolyckan, som kostade Metallicas blott 24 år gamle basist livet nere i småländska Dörarp för snart 27 år sedan. ”Jag skulle just fylla tretton när det här inträffade och det var en sådan fruktansvärd chock.”

Själv var jag bara tre år gammal när en av de mest stilbildande basisterna någonsin avled drygt sju mil från mitt barndomshem, så av naturliga skäl har jag inte några egna minnen av händelsen, men Erik ger en hint om hur han själv, och sannolikt en överväldigande majoritet av hårdrocksvärlden, reagerade:
”Det fick bara inte hända! De var mitt uppe i allting och Cliff var ju 24 år, det fick inte ta slut nu! Det är en mardröm som man bara måste vakna upp ur. Jag läste om den där artikeln för ett tag sedan i samband med en research jag gjorde och det finns fortfarande en del av mig som vägrar tro att det där kan ha inträffat.”


Sökmotor och språkfascist
”Döden, döden, döden! Nu har vi pratat om det.” Så uttryckte sig ingen annan än Astrid Lindgren en gång i tiden, när hon och en väninna tröttnat på att knappt kunna lyfta telefonluren utan att få minst ett dödsbesked, och just det citatet fladdrar förbi när samtalet glider över till genrer och trender inom hårdrocken, ett område som Erik uppenbarligen har järnkoll på:
”Det finns ett stående skämt på redaktionen: Fuck Google, ask Thompson!”

Jag har redan före intervjun gjort klart att falsk blygsamhet inte är önskvärt, så min reaktion på jämförelsen med den i stort sett konkurrenslösa sökmotorn är att skämtet skulle passa bra som motiv på en stramaljbonad…

SRM-redaktionen där Erik har huserat sedan 2002, består av åtta fast anställda och omkring 40 frilansande skribenter, fotografer och reportrar. När det gäller det skrivna ordet erkänner han utan omsvep att han är en språkfascist av rang och i egenskap av sådan även korrekturansvarig på SRM, där han övervakar ett 40-tal skribenters alster med hökblick. Att språkhanteringen skulle vara mindre viktig bara för att man skriver mot en viss målgrupp, det må vara hårdrockare eller glesbygdsbor, vägrar han ställa upp på.
”Särskrivningar och andra språkliga styggelser gör mig vansinnig, till exempel den allt mer utbredda ovanan att skriva ’kommer’, när man menar ’kommer att’!” utbrister han med hetta. ”Det är en estetisk vederstygglighet och jag låter inte sådant passera obemärkt när jag korrläser!”

Rent språkligt är SRM en fröjd för ögat, så den som till äventyrs skulle tro att redaktion befolkad av hårdrockare är lika med en låt gå-attityd på språkfronten, tar grundligt miste. Den självutnämnde språkfascisten sammanfattar sin mission mot åsyftningsfel och den obegripliga uppkomsten av särskrivningar såhär:
”Finns det ett rätt sätt och ett fel sätt att göra någonting på, så ska jag se till att det görs på rätt sätt. Språkfascist? Ja, det är alldeles rätt! Jag accepterar definitivt inte några hänvisningar till att ’det är så det är nu för tiden’!”

Språklig noggrannhet går arm i arm med musikalisk sådan, vilket leder oss tillbaka in på grungen ett ögonblick när Erik erinrar sig innehållet i SRM #104:
”Av någon anledning så kommer jag att tänka på när min högt värderade vän och kollega Emil Persson bland annat citerade Airbourne i det numrets artikel: ’På nittiotalet kom någonting som vi tror kallades grunge. Vi kallade det lättja’.”


Från Bodombarn till småbarn
Vi hinner avhandla en hel drös med musiker som Erik har intervjuat under åren, innan det börjar bli dags att tänka på fru och barn för Eriks del, och blodsockernivån för min del. Allt ifrån de minst karismatiska scenpersonligheterna (Dave Mustaine i Megadeth), till de artiga, men intervjuovilliga (Alexi Laiho i Children Of Bodom), och sådana som inte bara vet hur man ska ta journalister, utan även bjuder på sig själva (Manowars Joey DeMaio), manglas igenom med en skrupulös noggrannhet i stil med ett lyckat vittnesmål, innan andra bestyr i form av fruar och barn kallar. 

Förutom ett tack till intervjuoffret, tackar jag tyst högre makter för min diktafon och Erik rundar av:
”Det är bara att du ringer igen om du undrar över något mer.”


Text Julia Gill, SKVT & Gollums Cave
Bild Michael Johansson, SRM

lördag 15 juni 2013

Trenne sångfåglar stod på en scen

Så var det dags... Historien om det stackars fodralet har jag redan dragit, och det är någonting med Nightwish som gör att jag blir matt av att tänka på dem. Det sjuka sättet de sparkade Tarja Turunen på, det underliga valet av Anette Olzon som ersättare... Jag har Imaginaerum (2011) och tyckte väl att det var godkänt, men inte mycket mer, och jag tyckte synd om Olzon som blev jämförd med Turunen hela tiden, trots att bandet rätt tydligt deklarerade att de inte var ute efter en ny operasångerska.

Att jämföra Olzon med Turunen är inte på långa vägar lika knivigt som att jämföra Newstedt med Burton (Metallica, om nu någon, trots världskändisskap och tidigare inlägg här lyckats med den förbluffande konsten att missa dessa herrar), inte minst för att i Nightwishs fall så handlade det om det medvetna valet att sparka en medlem och ersätta henne med en annan, vilket i alla avseenden är något helt annat än ett oväntat, tragiskt dödsfall. Situationerna är så monumentalt olika, även om såväl Burton som Turunen båda satte en högst unik stämpel på sina respektive band, och därmed gjorde dem förbannat kniviga att ersätta.

Tarja Turunen, som jag först bemötte med skepsis under vårt första möte eftersom jag aldrig hört kvinnosång i metal förut, frontade Nightwish i cirkus nio års tid med sin kraftfulla och mycket behagliga operasopran, och var den första kvinna som jag upptäckte ordentligt inom heavy metal. Hon tillhör, enligt min mening, en av de absolut bästa scenpersonligheterna inom sitt område, med en nästan obruten kontakt med publiken under hela framförandet. I sig lite farligt om man är i ett band med fyra andra, för med en så pass stark utstrålning är det lätt hänt att: a) ens person blir ensam synonym med ett helt band, och: b) resten av bandet förlitar sig alltför mycket på att en enda person ska bära upp scenen och står handfallna om de tvingas ta för sig mer.



Om nu Turunens utstrålning lät de övriga ha en mer avslappnad inställning till kommunikationen med publiken, så bör åren med Anette Olzon ha lärt dem att ta för sig, iallafall. Nästan lika illa som jag tycker om ett avskedande via brev, tycker jag om idén att låta en uppenbart klassiskt oskolad sångerska ta över en plats hon är för liten för att fylla. Att det skar sig med Turunen är en sak, vi har sett alldeles för många bandsplittringar och excentriska personligheter genom åren för att bli chockskadade varje gång något barkar åt Häcklefjäll. Vad som är mer obegripligt är hur de fyra gossarna tänkte när de slog sig ihop med en i världssammanhang fullkomligt grön sångerska och trodde att hon skulle kunna fylla Turunens plats. Det var inte schysst mot Olzon, som trots tappra försök slaktade mästerverk på löpande band.



Något bättre var det kanske när Olzon fick sjunga sådant Turunen inte redan satt sin prägel på, men jag kan inte ens med bästa välvilja säga att jag tycker hon bär upp det live - alldeles oavsett om man hört Turunen förut eller inte!



Någonstans här hade jag tröttnat på gruppens små experiment, så när jag så fick höra att det var dags för ännu ett medlemsbyte kändes det mest patetiskt. Imaginaerium (2011) låg bortglömd i skivtraven redan efter någon vecka och jag intresserade mig måttligt för vem som skulle ersätta Anette. Nu visade ju sig nytillskottet Floor Jansen vara både två och tre strån vassare än sin företrädare, och kan lyckligtvis bära upp både nya och gamla sånger med bravur. Den dåliga ljudkvaliteten kan jag olyckligtvis inte göra mycket åt, men man hör åtminstone att Holopainen & Co lärt sig ett och annat om vådan av sångerskor som har helt fel röst för det som ska framföras. 



Floor är ingen operasångerska och heller ingen rocksångerska, utan metalsångerska, punkt slut. Hennes elva år som vokalissa i nederländska symfonimetalbandet After Forever gör henne givetvis till en mer stabil ersättare än Anette Olzon med tanke på vilket slags band Nightwish är, men att basha en sångare eller musiker för att hen inte klarar varenda genre/stil felfritt är ju en företeelse som borde innebära en automatisk dumstrut. Den före detta Nightwishvokalissan sjunger många gånger alldeles utmärkt, vilket hennes åtta år i svenska Alyson Avenue bevisar:



Att Turunen skulle ha några problem med att stå på egna ben var det nog ingen som trodde på allvar. På många sätt verkar Nightwish redan från början ha bäddat för problem med sammanhållning i och med att Turunen faktiskt inte repade tillsammans med de övriga i bandet, ett upplägg som man tydligen var nöjd med från samtliga håll under lång tid. Nu fick de, trist nog, erfara att den sortens upplägg inte fungerade i längden. Samtliga inblandade i den här soppan verkar trots allt förmögna att ta vara på sig själva, och även om jag inte ens överväger att införskaffa Turunens soloalster, så har hon visat att hon sannerligen inte behövde sätta sig och bläddra bland platsannonser när karriären med Nightwish tog slut.


fredag 14 juni 2013

Halo Of Blood - Semestertripp till Bodomsjön

Att lyssna på Your Days Are Numbered på vägen till jobbet och upptäcka att man knyter näven i Väses försommaridyll, betyder bara en sak: Children Of Bodom är tillbaka och får en klappjakt med liemannen i hasorna att kännas som en ynnest.

I måndags eftermiddag kom så äntligen Halo Of Blood - som min ondskefulle sambo gömde och påstod inte hade kommit. Ja, det var en välförtjänt hämnd efter mitt spratt med Judas Priest, men ändå... Tre genomlyssningar senare står det klart att den på Relentless... så brutalt bortglömde lienmannen inte bara har återuppstått, utan tagit igen förlorad tid med råge.



Inledande Waste Of Skin lurar mig de första sekunderna. Visst, takten är lovande, men när de nästan lekfulla riffen går över i ett tungt malande blir det tydligt att det inte är någon picknick vi är ute på. Lienmannen har vaknat och är på ett uruselt humör efter sin långa träda. Jag luras flera gånger och har knappt hunnit hämta mig innan blast beatkonfekten Halo Of Blood drar upp tempot i en hisnande fart, utan att tappa i tyngd, vilket får mig att sända en tacksamhetens tanke till gruppens två "taktpinnar" Henkka Blacksmith och Jaska Raatikainen - långtifrån den sista.



Scream For Silence har ett klockrent intro, som gör ett mycket tvärt kast från det ultrasnabba titelspåret. Melodin är emellanåt underligt disharmonisk och går åt alla möjliga håll, liemannen värmer upp för fullt, men tar inte upp jakten ordentligt förrän Transference. Jag kan nästan se honom kämpa ute på isen i albumets svagaste spår. Det som drar ner både fart och betyg på skivans andra singelspår är de irriterande resterna från Relentless... som stannar upp jakten - inte undra på att han är förbannad.





Men, men... Bodom Blue Moon är en återkomst med stil. Fortfarande lite yrvaken, trots takten, som om han känner på sig att han är två år försenad och har en jävla massa jobb att ta igen. Återigen slås jag av tyngden och de sammanslingrade gitarr- och keyboardpartierna är en återgång till godbitarna från Something Wild och Hatebreeder.



Klarvaken, ursinnig och uppvärmd till max. Your Days Are Numbered har inte ett spår av tvekan. Liemannen vet precis vart han är på väg, har exakt den balans mellan snabbhet och tyngd som var så sorgligt saknad på föregångaren. Det här är skivans maxpunkt.



I Dead Man's Hand On You, kanske det spår jag varit mest nyfiken på, har luften gått ur en efter jakten över isen. Alexi Laiho låter uttröttad, med aska i rösten, tills det börjar byggas upp med ett långsamt riff och hela gruppen segar sig upp ur graven. Lugn, otroligt lugn, men mycket mörk och tät och för tankarna till en slutkörd suck, en avklingad dödskamp när man inte orkar kämpa längre, utan accepterar liemannens vakande närvaro.



Men ingen trodde väl att tempot skulle stanna där. En minut och fyrtio sekunder in i grusmalande Damaged Beyond Repair är liemannen inte bara överlistad, utan överfallen. Laiho reser sig ur askan som en Fågel Fenix och går med sina bandmedlemmar lös på allt i sin väg.



All Twisted håller uppe tempot och liemannen är borta. Kvar står istället Laiho, i mina öron asförbannad på sig själv. Om han lite småspydigt frågade sig själv om han fått nog i Are You Dead Yet?, så är All Twisted snarare en rå utskällning som bitvis påminner mig om Next In Line, men en bra bit tyngre och snabbare.



One Bottle And A Knee Deep får jag först inget riktigt grepp om, innan jag efter ett par genomlyssningar ser den personliga självkritiken i All Twisted breddas och tvärilskan gå över i det där allmänna ursinnet som jag alltid kopplat samman med Bodom. Den är jävligt stökig, leker med tempon och framför allt gitarrerna tar ut svängarna rejält. Eftersom den sista låten på skivan är en cover, så är det den här som sluter cirkeln.



Om jag ska ge albumet någon kritik, så är det möjligen bristen på entydighet. Halo Of Blood är som en påse stursk Gott & Blandat, där varje spår å ena sidan är något man bör vänta sig av kvintetten och å andra sidan är en så himmelsvid skillnad från sin föregångare att man suckar av lycka. Det är som att ha sörjt en polare som bytt personlighet, bestämma en träff och ångestladdad bege sig till mötet - för att inse att polaren är sig själv igen. 

Just därför kan jag inte låta bli att le lite överseende när Alexi fräter hål på smekpopparen Gessles hit. Covervalet är betydligt bättre än eländet på Relentless... även om Talk Dirty To Me fortfarande är den överlägset bästa de gjort på coverområdet. Sleeping In My Car håller här för att den helt enkelt är så ösig.



Halo Of Blood skulle möjligen kunna anklagas för brist på röd tråd rent stilmässigt, eftersom det går att höra förgreningar till samtliga album, men det vore att leta fel för principens skull. Sällan har en finsk vinter smält in så bra i den svenska sommaren.

torsdag 13 juni 2013

En hyllning till basisterna

Bland de sanslöst torra skämt jag postade för ett tag sedan, fanns det tre basistskämt som i stort sett gick ut på att de inte kunde stämma sina instrument, ta ton utan hjälp från gitarristerna och så klassikern: en basist som håller på att drunkna kastar man inte en flytring, utan en förstärkare efter.

Kort sagt: för tonåringar som drömmer om att bli John Norum, Ace Frehley, Jani Liimatainen och Emppu Vuorinen i nu nämnd ordning, så är det lätt hänt att man betraktar basisterna bakom dem som "de där som inte var så bra på gitarr". Såväl John Levén i Europe som Marko Paasiskoski i Sonata Arctica började som gitarrister, men gick sedan över till bas och jag minns en intervju med Tommy Portimo och Henrik Klingenberg där journalisten kom in på om Marko även kunde spela gitarr. Frågan följdes av ett par förvånade blickar och en stilla försäkran om att den scenmässigt mycket tillbakadragne basisten faktiskt var en väldigt bra gitarrist. 

Frågan är egentligen vansinnigt korkad, för att inte säga oförskämd. Plockar du bort basen ur Caleb här nedan, så försvinner all tyngd och det blir sockerpop av det. Vi kan förmodligen också tacka herr Paasikoski för att Sonata Arctica drog ner på takten och blev tyngre i samband med Unia (2007). Det var en markant förändring från det absoluta power metalalbumet Reckoning Night (2004) och även om jag var skeptisk i början, så fastnade Caleb direkt:



Är det någon basist som dock fått synas, men till ett alldeles för högt pris, så är det Cliff Burton. Jag är inget stort Metallicafan, och när han dog var jag bara tre år gammal, så självklart har jag inga musikminnen som är kopplade till honom. För mig har Jason Newstedt varit Metallicas basist och jag hade faktiskt ingen aning om hur pass svårt det var för honom att efterträda Cliff, eller att han aldrig kände sig fullt accepterad som medlem. Den slutsats man iallafall definitivt kan dra, är att idén att fortsätta turnén efter en månad med en ny basist var en av de sämsta tänkbara. Men å andra sidan: vem tänker klart i en sådan situation? 

Nu vet jag att självklart att Master Of Puppets (1986) hör till de verk som är karaktäristiska för Burton, men jag har bara sett Newstedt på scen (jag hörde låten på en liveinspelning innan jag hörde skivan - ja, skratta bara!) och har därför aldrig haft något att invända. Men vi tar Cliff först, och kvaliteten får ni ta som den är:



Att efterträdaren till en någon som brutalt dör mitt i en turnering kommer få det tufft, är det nog ingen tvekan om, och att efterträda Cliff Burton, spela med tre sörjande människor som inte ens är i närheten av en bearbetning inför en granskande publik och dessutom försöka sätta riff skrivna av någon som inte bara har en helt annan spelstil, utan överlag helt enkelt är bättre... Det är antagligen lika mardrömslikt som det låter, så rätt ska vara rätt: Jag älskade Metallicas symfonikonsert och hade på min inspelade videokassett nästan dagligen under en period, utan att ha en aning om vem Cliff Burton var, och därför fullkomligt nöjd med Newstedts närvaro på scen.



Nu har vi tagit den blygaste basisten i min samling och den antagligen mest saknade basisten i metalvärlden, så nu är det hög tid att presentera den mest dominante av dem alla: Joey DeMaio:



Nästan tjugo år äldre Marko Paasikoski, för att inte tala om minst tjugo gånger mer talför både på och utanför scenen och med en spelteknik som i högsta grad påminner mer om en gitarrists än en basists, är det utan tvekan den här gamle italienske pyroteknikern som håller fanan högst i det här hushållet. Flight Of The Bumblebee från Kings Of Metal (1989), borde få oförskämda frågor om gitarrer att begravas djupt under jord och stampas till stoft, till tonerna av Metal Warriors: "Whimps and posers, leave the hall!"

Jodå, det tog allt ett tag för mig med innan polletten trillade ner angående basisterna. Vissa saker uppskattar man inte innan man saknar dem, och jag insåg väl det först när vår basist var sjuk på en ensemblelektion i tvåan på gymnasiet. Då först begrep jag det där som min dåvarande musiklärare - tillika basist - hade pratat om medan jag störde mig på att behöva "slösa tid" på att studera bas när det var gitarren som var mitt instrument: utan de där fyra strängarna spelar det ingen roll vilka riff gitarristerna knåpar ihop, för det kommer ändå aldrig bli metal.


onsdag 12 juni 2013

Mellanspel V - och en liten efterlysning

Mellanspelen här på bloggen är i grund och botten en kompromiss. Att dagligen posta långa inlägg skulle i slutändan göra både mig och mina följare (vad underbart sekteristiskt det där lät!) utmattade, så dessa små pauser från mitt orerande är resultatet av en insikt som min bättre hälft framförde och jag böjde mig för.

Jag kommer att ta en paus från bloggandet mellan 17/6 och 8/7 för att ägna mig åt ett par veckors privatgnäll bakom fördragna gardiner, och därför vill jag nu passa på att göra en värmländsk efterlysning:

Jag söker värmländska band inom alla hårdrocksgenrer (påminner det om Takida så är det inte metal... bara som en liten upplysning) som inte har slagit igenom. Ambitionsnivå, ålder, eget material eller covers - så länge det är metal är jag intresserad att skriva om det här.

Om du har ett metalprojekt av något slag - det måste inte vara ett band - eller känner någon/några som har det, så hör gärna av er till mig på gollumscave@outlook.com så skriver jag något om det här.

Slutligen: här är en försmak av vad som kommer imorgon, och nej, det är inte Metallica, ingen Cliff Burtonmemorial och ingen sågning av stackars Jason Newstedt. 

tisdag 11 juni 2013

Hårdrockslyrik (och en liten känga åt syntarna)

Vid mer än ett tillfälle har jag fått höra att hårdrock är bara skrik och bröl med löjliga texter - av syntare. (Backar finkänsligt från grottöppningen för ett väsande hånskratt.) Med tanke på Kraftwerks The Robots och det faktum att DAF aldrig blir roligare än när två bebisar guppar osynkat till Die Lüge, så drar jag den fullkomligt opartiska slutsatsen att syntscenen består av de som blev över när 80-talsbanden var klara med sina klaviaturrekryteringar.    



Hur töntiga man än tyckte att hårdrockarna var på 90-talet, så var de coola på 80-talet, och vad gör då alla de utgallrade pianopojkarna: jo, de bestämmer sig för att klippa sig, kamma sidbena och leta fram farfars gamla hängslen. För att inte känna sig som losers, bestämmer de sig för att texter är onödiga (om de inte är tyska, förstås!) och gör en stor grej av att hårdrockstexter är det löjligaste man kan tänka sig. Denna fas tycks tyvärr inte vara övergående - annars hade man kunnat betrakta den sådär milt överseende som man gör med ett riktigt dåligt skivköp eller en ovanligt ful tonårsstil - och av de syntare mellan 18 och 30+ som jag slagit mig i slang med genom åren, så har en övervägande majoritet varit direkt fientligt inställda till allt vad heavy metal heter, och en av orsakerna till denna motvilja tycks vara texterna.

Ja, jag är den första att medge att väldigt mycket metal är en enda kavalkad av urvattnade stridsrop, partytexter och hjärta&smärta, och att vissa texter från ex. den mest extrema black metalfalangen bara ter sig löjeväckande, men exakt hur nyskapande och gripande är rader som DAF:s "Du hast to schöne blaue Augen, mein Hertz macht bum, bum, bum"?

Nu finns det dock en och annan syntbit som är klart hörbar, men om man nu skulle utse en grupp människor att verkligen kritisera hårdrockslyriken, så är syntarna knappast den första musikfalang som faller en i tanken vid en litterär rekrytering. 

Hursomhelst. Den kritik som jag oftast fått höra angående världens alla heavy metaltexter, är att de är klichéartade, kvinnoförnedrande och mest handlar om att supa, knulla och dyrka mörka makter. Jovisst, det finns en hel uppsjö av sådana texter från brölgrötigaste black metalbanden hela vägen upp till solskensglad power metal med syntfanfarer i varannan takt, men för den som tar sig tid att faktiskt lära sig något mer än refrängerna, finns det mängder av vackra texter att ta in - även om man inte skulle gilla musiken - och nu börjar det bli hög tid att faktiskt lägga in en av mina favoritballader både musik- och textmässigt här. Mina grottbjörnar och grottmänniskor: Heart Of Steel:



"Stand and fight, live by your heart. 
Always one more try, I'm not afraid to die. 
Stand and fight, say what you feel. 
Born with a heart of steel."

Lyssna, för Guds skull! Lyssna på texten! Jag kan ha världens sämsta dag, känna mig totalt värdelös i vartenda tänkbart avseende och drömma om hur pester och farsoter ger vår sjuka värld den dödsstöt som mänsklighetens ondska och dumhet förtjänar, för det är ingen idé att kämpa på längre... Så hör jag Eric Adams uppmaning, minns hur jag och sambon har stått på konserterna och sjungit med i "vår" låt vid tre tillfällen och tänker att om världen nu går under, så kommer den iallafall göra det till världens bästa soundtrack. 

Från kämpaglöd går vi över till följande tema: mindre roliga självinsikter. Children Of Bodoms Alexi Laiho har aldrig gjort någon hemlighet av att texterna är högst sekundära när han skriver musik och att de inte ska tas alltför allvarligt, men när han skrev den text som även kom att ge namn åt första skivan med Roope Latvala i sättningen, så förklarade han att Are You Dead Yet? kunde översättas med "har du fått nog nu?", och syftar på att han körde slut sig själv med det liv han levde. 



Jag har aldrig sett någon rockstjärneromantik i den här texten, snarare tvärtom, och det är därför jag gillar den. Man behöver sannerligen inte ligga ute på vägarna på en tvåårig världsturné för att köra slut på sig själv fysiskt och/eller psykiskt och om man, som jag själv, har svårt att vara måttlig i det man gör och därmed tenderar att braka in i väggar emellanåt, så är man iallafall i gott sällskap när man undrar hur fan man lyckats brinna upp i båda ändar utan att märka det.

Fortfarande övertygad om att hårdrockstexter är genomgående själlösa och skrattretande? Då är du antingen totalt illitterat eller bara trotsig. Det sistnämnda botas med tiden.

måndag 10 juni 2013

HammerFall - en studie i den svenska avundsjukan

I arla morgonstund kom jag på att det nog är en bra idé med ett litet extra påpekande: Det här inlägget kommer endast att beröra tiden för HammerFalls tre första album, eftersom utgångspunkten är hur jag upptäckte gruppen.

Alltså: det var på en bildlektion i nian som jag mötte HammerFall för första gången. Vi fick nämligen ha på musik på bildlektionerna, och efter att ha plågats i veckor med Fugees horribla Killing Me Softly, som tydligen var en radiohit på den tiden, så kom frälsningen: En klasskompis hade med sig Legacy Of Kings (1998), och jag hade aldrig hört något liknande. När skivor införskaffats, så föll såväl Kiss som Europe i total glömska - för att inte tala om Nirvana - och det var inte utan att jag kände ett styng av dåligt samvete om jag vid något tillfälle noterade mina tidigare kungar i sina ställ ovanför skrivbordet. Det här var mitt första möte med Power Metal och om jag som 11-åring tyckte att min mosters LP-skivor med Black Sabbath lät bleka i jämförelse med Europe, så kändes hela min dåvarande hårdrockssamling direkt sorglig när jag fick höra Heeding The Call.



Är det något jag blir alldeles vansinnig på, så är det när ett band efter åratal av reptimmar äntligen får lite utdelning för sitt slit - och möts med förakt! HammerFall har fått mycket av den varan när Renegade (2000) släpptes och ett antal vidriga, självutnämnda hårdrockspåvar började kasta skit på kvintetten och påstå att de bara spelade för pengarna - eftersom vi alla vet att om det var något yrke som verkligen var lukrativt på 90-talet, så var det "medlem i heavy metalband". Det fanns på listan över mest välbetalda jobb i Sverige och många sökte till det programmet på gymnasiet. Vidare tjänade dessa göteborgare självklart enorma summor pengar och det enda de tänkte på när de gick in i studion var hur de skulle kunna tjäna mer.

Nog för att jag insåg att min musiksmak väckte löje bland jämnåriga på gymnasiet, men jag levde länge i förvissningen om att retsamheterna om HammerFall var på ungefär samma nivå som allt annat folk störde sig på med mig. När Renegade (2000) kom, tyckte jag visserligen att den inte var riktigt lika bra som sina två föregångare, men bra var den och det var med stor förvåning och förskräckelse jag upptäckte att folk inte kunde nöja sig med att inte gilla skivan - nej, de kände tydligen ett uppdämt behov av att såga bandets blotta existens jäms med fotknölarna!

Att vara tjej och lyssna på metal innebar problem, iallafall för mig, och utan ett par genuint musikintresserade hårdrockare som var mer än villiga att introducera tysk power metal för mig, och låna den finska motsvarigheten av mig, så hade det nog varit etter värre. Att jag gillade HammerFall blev snabbt en ursäkt för vissa killar att börja stöna sig, och för härskarna i skolans reprum var man inte vatten värd så länge man inte lyssnade på Metallica. Lyssnade man dessutom på HammerFall så hade man till och med diskvalificerat sig från förmånen att få en ointresserad blick - fast inte slutade jag ha blödande drakar på repeat för det.



Att hormonstinna tonåringar kan ge sig på allt som maskerar deras egen osäkerhet för ett ögonblick är ju inget underligt i sig, men jag fick ta så sjukt mycket skit för min musiksmak på den tiden, först med Europe och sedan HammerFall, att jag nästan började skämmas för att jag lyssnade på dem. Nirvana var fortfarande fullt godkända som husgudar för musikintresserade, men jag var en sucker för gitarrsolon och med Oscar Dronjak, Glenn Ljungström och Stefan Elmgren i stereon tog min Nirvanaperiod slut tämligen omgående. 

En liten tanke som dök upp alldeles nyss: kan det ha varit så att hatet mot HammerFall handlade om att grungeeliten kände sig orolig? Med ett band som plötsligt var riktigt duktiga på att spela, istället för att lägga någon obegriplig stolthet i att låta så slafsgrötiga som möjligt, så försvann kanske ursäkterna för att inte vara bra på det man gjorde. Att de dessutom hade mage att inte gå i personlig konkurs och psykiskt förfall för sin konst och - ve och fasa! - tilltala tjejer, ja, det det var väl höjden av sellout.  

 Själv skrev jag ett fanmail till Oscar Dronjak, som svarade så gulligt man bara kan svara en sextonåring med gitarrdrömmar, tog ut Always Will Be på pappas gitarr och önskade i tysthet alla finniga, hånflinande killar åt helvetet eller värre.



söndag 9 juni 2013

Mellanspel IV


Någon hade roligt med färger när Kai Hansen & Co slet med falsettsång och dubbelpedaler i studion. Ännu roligare hade jag när det tyska kaoset var lyckligt och väl upptäckt, inhandlat och hemburet till flickrummet. Bland de elva spåren håller jag, jämte Solid, Heart Of The Unicorn och den mäktiga balladen Lake Of Tears för riktiga pärlor och en ytterst andlig avslutning på helgen. 

Till veckan blir det slörockskritik, hårdrockslyrik, diverse basisthyllningar och en "liten" intervju, som på sätt och vis också blir en form av avslut - inte på bloggen, för höge farao, utan på "första säsongen", om man nu kan kalla det så. Jag som är grottgnällaren på Gollums Cave, har nämligen semester från och med mitten av juni till början av juli, och tänker då även passa på att vila upp bloggen i ett par veckor, för att komma tillbaka med nytt, friskt gnäll och, förhoppningsvis, ordentligt uppdaterade genreflikar.

Och eftersom det trots allt är söndag, och vi hade en engelsk präst på besök här i förra veckan, så får en svensk påve och hans fem kardinaler stå för postludiet:


lördag 8 juni 2013

Slörock: en bedövande tråkig historia

Jag: "Nu ska vi se hur de här låter... Ska jag ta på mig lurarna?"
Sambon: "Ja, gör det, för Guds skull!"
Jag: "Inser du att jag ska försöka lyssna på det här utan att vara alltför fördomsfull nu?"
Sambon: "Good luck!"

Jag har tillbringat en tid med Takida i lurarna och ja, jag vet vad ni undrar: hur kan någon frivilligt utsätta sig för denna tortyr - och dessutom sprida det till andra på en lördag, till råga på allt? Jo, det beror på att jag är så metal att jag inte räds ens den mörkaste natt, då jag vet att Manowar alltid går med mig, mina bröder av metall vilka jag förtröstar på. Jag vill härmed varna känsliga lyssnare och även utlysa en 20-årsgräns. Barn och tonåringar är lättpåverkade varelser och bör inte utsättas för slörock ens i målsmans sällskap!

You learn är titeln på första sammandrabbningen, och den låter precis så haschslö och oengagerad som jag trodde. Give Into Me har ett så horribelt intro att jag finner det omöjligt att beskriva stönandet i ord. Vem var det som tänkte att "jamen, det här är skivmaterial" och varför var det ingen som tillrättavisade människan? Jaja... Vi provar Haven Stay också, när den nu ändå ligger på listan som någon förvirrad stackare lagt upp på Youtube.

Åh, en flicka med en speldosa på en vind... så underbart originellt! Svartvit filmning, ett nedgånget hus, pojkrufsiga kalufser och lidande miner. En lagom rockig gosse med tatueringar och nästan axellångt hår i en glasbur, komplett med en försummad fru, en upptagen man i skägg och så lite drunkning på det innan speldosan sådär lite sorgligt står i det slitna fönstret... Jag orkar inte med sådant här skit, och jag vägrar besudla min grotta med det, så jag nöjer mig med att länka eländet här.

Nu behövs en paus innan jag fortsätter, presenterad av det klassiska "samarbetet" mellan Immortal och Benny Hill. Barn och tonåringar kan nu avlägsna händer från öron en stund:


Styrkt av lite humor och självdistans från black metallägret - Immortals inställning till den här parodin är något de mer snarstuckna falangerna inom genren kan lära sig ett och annat av - så går vi nu över till... Nickelback.

Herre, förbarma Dig... Jag hinner bara höra tio sekunder av Rockstar innan jag inser att jag inte ens har lust att skämta om hur intetsägande platt och slött det här är. Bandet påstås ha "en tydlig aggressiv ton". Right... det enda aggressiva här är jag, vid tanken på att det finns människor som faktiskt lyssnar på det här frivilligt utan tillstymmelse till ironi. 

Då kommer vi till frågan som vänner av ordning kanske ställer sig: vad fan har sådana här tomtar i en metalblogg att göra, överhuvudtaget? Jo, det kan jag förklara för er: vissa människor tror att det här är metal...

Chockade? Jodå, det blir jag också varje gång en variant på följande dialog utspelar sig:

Förledd stackare: "Jaså, du lyssnar på metal. Vad lyssnar du på då?"
Gollum: "Ja, det är alltifrån svensk black metal till tysk power metal. Manowar är våra husgudar."
Förledd stackare: "Dem känner jag inte till. Jag lyssnar mest på Takida."
Gollum (börjar antingen undervisa vederbörande eller, vilket sker alltsomoftast, undra vart männen i de vita rockarna är när man (slörockarna) så uppenbart behöver dem) 

Vi gör det klart en gång för alla, i fetstilta versaler, som jag annars undviker som pesten, men ont ska med ont fördrivas: 

Nickelback, Takida och dylikt elände är INTE HEAVY METAL, DET ÄR SLÖROCK!

Och innan någon får för sig att börja mala om enkelspårig musiksmak eller - min personliga favorit - "oförmåga att gilla annat än metal", så är det väl bäst att jag upplyser om att min musiksamling inte bara består av ett antal olika falanger inom heavy metal, utan även folkmusik, punk, gregorianskt och barock. Därför ska jag nu släppa en in en gammal herre på 200+ i grottan som ska städa ut slörocken med Sinfonia Concertante in E flat major KV364: Allegro Maestoso:




Jag mår redan bättre.





fredag 7 juni 2013

Färd I Österled

Innan vi beger oss på färd i österled, så är det bäst att göra klart ett och annat, för att undvika eventuella missförstånd:

1. Vikingarna hade inte horn på hjälmarna.
2. Vikingarna var inte svenskar. Sverige fanns nämligen inte på den tiden.
3. Vikingarna bedrev både handel och sjöröveri.
4. Vikingarna tog med sig nya idéer och varor från främmande länder.

Sådär, nu tror jag vi är redo att gå ombord på vår läckande, tjärstinkande skorv på färd mot Miklagård i riktigt dåligt väder och med maskätet bröd och surt mjöd i lasten. Vikingmetal är, som namnet antyder, heavy metal med varierande mängd 800-talsromantik och flugsvampskonsumtion. Eftersom jag så småningom ska fylla ut x antal flikar på sidan med ren genrekunskap, så ska vi inte fördjupa oss alltför mycket i sådana termer just nu, utan istället dra iväg mot Bloodstock Open Air 2010, och det första jag någonsin hörde av bleksiktiga kvintetten Ensiferum. (Via Youtube, förstås. Jag är ingen festivalmänniska.)




Ett kännetecken för genren är mixen mellan ren sång och growl, och i just Ensiferum är det Petri Lindroos som står för growlandet och Markus Toivonen (gitarr) och Sami Hinkka (bas) som sjunger de rena partierna. Ensiferum är i mitt tycke tämligen ojämna och den last deras skepp kommer lastat med, skulle kunnat vara av högre kvalitet, vilket är betydligt mer än man kan säga om skeppsnissarna nedan:




Jag tror att det är i runda slängar sex-sju år sedan som jag snubblade över Voice Of Wilderness (2005), för jag kan inte riktigt minnas hur pass länge albumet legat ute när jag införskaffade det. Vad jag däremot minns är att det var roligt i ungefär två dagar innan både vodka och bastuångor stod mig upp i halsen, och jag har inte ens haft en tanke på att lyssna aktivt på deras senare verk. Sådan här skojfriskhet är helt enkelt inte min melodi i mer än tre-fyra minuter i stöten.




Så har vi Norrtäljebandet Månegarm med Dödens Strand från Vredens Tid (2005) Svensk sång, liksom hos dryckesbröderna Vintersorg, vilka dock inte kommer tas upp i det här inlägget eftersom jag redan presenterat dem tidigare. Jag är oerhört svag för folkmusik, det erkänner jag villigt, och det är något med kombinationen av nyckelharpa, elgitarr, growl och svenska som slår an lite extra hos mig. Skiftningarna mellan growl och ren sång, mellan mans- och kvinnoröster är av någon anledning en riktigt läcker kombination.

torsdag 6 juni 2013

Mellanspel III

"Dio, can you hear me? I am lost and so alone. I'm asking for your guidance, won't you come down from your throne?" Fråga: Vilka är ansvariga för ovanstående bön? Kan ni svaret, kommentera här eller på FB.



onsdag 5 juni 2013

Brorsor & syrror av metall: nationalitet är inget att yvas över

Det här är ett känsligt ämne i dessa tider och ligger dessutom farligt nära det område jag beslutat aldrig ska behandlas i den här bloggen, nämligen politik. (Metall i rubriken är för övrigt en medveten felstavning!) Så för att sammanfatta kärnan i det här inlägget: jag avskyr och föraktar nationalism i alla dess former. Nu när det är sagt kan eventuella Sverigedemokrater, Nationaldemokrater och brunskjortor som halkat in här antingen stanna kvar och känna sig kränkta, eller rycka på axlarna och klicka vidare. Jag hade från början tänkt mig det här inlägget på nationaldagen, men eftersom jag inte firar den (enda gemensamma jag har med Jehovas Vittnen!) så får det bli idag istället.

För lite sedan hade jag det stora nöjet att intervjua en musikskribent från SRM, som uttryckte sig ungefär såhär angående just nationalism: Man kan inte vara stolt över sitt ursprung, för det är inget man kunnat styra över. De orden hade lika gärna kunnat vara mina egna, för det är rejält stor skillnad på att tycka om den plats man kommer ifrån, och att vara stolt över att man råkade födas på en viss plats. Jag är själv uppvuxen i en småhåla där den som stack ut det minsta kunde räkna med att frysas ut och värre. När jag tänker på delar av min barn- och ungdomstid så är det inte med någon lokalpatriotisk stolthet, ej heller nationell stolthet. Små "trygga" orter är grogrunder för påhopp, ensamhet och utfrysning av den som är annorlunda, och det krävs inte mycket. Det kan, exempelvis, räcka med att berätta att man lyssnar på det här:



Jag tycker alltså inte om min uppväxtort och stoltheten är därmed obefintlig. Min svenska nationalitet är jag precis lika lite imponerad över, för jag behövde knappast göra något inträdesprov. Jag hamnade i en svensk livmoder och så är det med den saken.

Nåväl, det där med internationalism, då? Är jag en sådan där skön globetrotter som kallar sig världsmedborgare och har fler Facebookvänner från Australien och Nya Zeeland än Sverige? Knappast. Faktum är att jag är en ytterst stillasittande varelse, grottforskning undantaget, förstås. Jag som sitter här och knattrar ner metalkåserier är inte det minsta berest och dessutom livrädd för främmande mat, utrustad med obegripligt kasst lokalsinne och ja... Det är helt enkelt säkrast för alla om jag håller mig hemma.

Det fina med att vara hårdrockare är att världen, även om man mår illa vid tanken på resor, blir större. I min samling finns det svenska, finska, tyska, brittiska, nordamerikanska och italienska alster om vartannat, och när jag och sambon var på Manowar i Örebro i mars, träffade vi en italiensk och en finsk kille på bussen som, precis som vi, sett bandet kvällen innan i Karlstad. Finnen var sedvanligt tystlåten, men italienaren och jag hade en stunds konversation om de mer obegripliga delarna under Karlstadskonserten: folk som var för fulla för att kunna stå. Biljetterna kostade över 600 spänn och italienaren ställde sig mycket frågande till hur man kunde supa bort en sådan kväll. Fenomenet var uppenbarligen inte lika vanligt i Italien, ej heller Tyskland, enligt den beresta italienaren.




En Manowarkonsert, i synnerhet av den större sorten, innehåller ofrånkomligen flaggor från världens alla hörn och Brothers Of Metal, liksom Warriors Of The World United, är inget för den som sätter nationalitet högst på listan över vad som knyter människor samman.




En person som känner både mig och det tyska kynnet tämligen väl, nämnde vid ett tillfälle att jag antagligen skulle trivas bättre bland tyskar än svenskar och hen kan mycket väl ha en poäng. Vid sidan av Finland är det ju trots allt det land som har mest inflytande över min skivsamling, med namn som Avantasia, Blind Guardian, Edguy, Gamma Ray och Helloween bland pärlorna, och detta föranleder mig att citera allas vår älsklingsspelevink från Fulda, Tobias Sammet i SRM #33 2006:

"Om man tänker på Tysklands väpnade styrkor under andra världskriget, så var det efter ett tag svårt att förklara det där med att tyskarna bara ville leka. Därför kommer Edguy med blommor, glädje och erigerade penisar för att sprida vår heavy metal. Folk fattar kärleksbudskapet mycket bättre då."

Tobias Sammet har självklart rätt. Ibland undrar jag om en av anledningarna till varför just Tyskland har producerat så mycket bra metal, beror på att delar av deras historia är så eländig. Deras musikhistoria, särskilt på metalsidan, är så mycket vackrare, och därför klappar mitt hårdrockshjärta lite extra för Tyskland, arm i arm med Finland.

Helloween, som jag för övrigt först ryggade inför på grund av namnet, överspänd och religiös tonåring som jag var, är naturligtvis ett ypperligt exempel på det tyska sinnet för smäktande kärleksballader, så även om det inte har ett endaste dugg med nationalitet och dylika etiketter att göra, så får de avsluta detta inlägg med en omistlig ballad i facket för olycklig kärlek och saknad.





tisdag 4 juni 2013

Musikerskämt




Gollum älskade gåtor, och jag älskar torra skämt. När jag lirade i band på musiken i gymnasiet så fanns det en lapp på insidan av replokalen som förklarade hur man upp en repetition på bästa sätt:

1. Låt trummisen stämma först - då är han tvungen att komma i tid för en gångs skull.
2. Låt den mest sansade personen i bandet ta vid: basisten.
3. Släpp in gitarristerna och låt dem löjla sig en stund. Ni andra gör det enda vettiga: går ut.

Jag tyckte den var rätt rolig, och inte särskilt långt ifrån sanningen. Här får ni nu en hög riktigt knastertorra musikskämt att stöna åt, passande nog till tonerna av Lord Of The Rings från Tales From The Twilight World (1990). Det ska vara kul att spela i ett band och först ut är...


TRUMMISARNA
Varför leker inte basister kurragömma?
-Ingen kommer leta efter dom.

Vad kallas en trummis med en halv hjärna?
- Begåvad.

Vad kallas han som hänger med musikerna?
-Trummis.

Hur vet man att en trummis sitter rakt på sin trumpall?
- Det är lika mycket dregel i båda mungiporna.

Vad var det sista trummisen sa innan han blev kickad från bandet?
- Kan vi inte spela en av mina låtar?

Hur vet man att en trummis går bakom en?
- Man hör ljudet av knogar som släpar i backen.

Har du hört talas om trummisen som kunde hålla ett jämnt beat?
- Nej?
- Inte jag heller

En trummis tröttnade en dag på att de andra i hans band jämt sa att trummor inte var ett riktigt instrument. Han skulle minsann visa dom att han kunde spela riktiga instrument också, så han gick till den lokala musikaffären och sa till handlaren:
- Jag vill köpa den röda trumpeten och det vita dragspelet du har där!
Musikhandlaren stirrade på trummisen ett ögonblick, innan han svarade:
- Brandsläckaren kan du få köpa, men elementet är tyvärr fastskruvat i väggen.

Hur vet man att en trummis knackar på dörren?
- Det sackar mot slutet.



GITARRISTERNA
Hur många gitarrister krävs det för att skruva i en glödlampa?
- 20. En som skruvar i den och 19 som står och säger hur mycket bättre de skulle ha klarat det.

Vad kallas en gitarrist som gjort slut med sin flickvän?
-Hemlös.

Vad är det för skillnad på en lök och en gitarr?
-Ingen börjar gråta när du hackar sönder en gitarr.

Vad kallar man två gitarrister som spelar unisont?
- Kontrapunkt!

Hur får man en gitarrist att sluta spela?
- Man sätter ett notblad framför honom.

Hur många leadgitarrister behövs för att skruva i en glödlampa?
- 20. En som skruvar i glödlampan, och 19 som säger att de kan göra samma sak fast snabbare!



BASISTERNA
Hur många basister behövs för att byta en glödlampa?
- Bara en, men gitarristen måste visa hur man gör först.

Hur jävlas man med en basist?
- Man vrider en av hans bassträngar ur stämning och vägrar tala om för honom vilken det är.

Vad kastar man efter en basist som håller på att drunkna?
- Hans förstärkare.



SÅNGARNA
Hur många countrysångare behövs för att byta en glödlampa?
- Två. En som byter lampan och en som sjunger om hur mycket han saknar den gamla.

Hur många sopraner krävs det för att skruva i en glödlampa?
- Endast en! Hon håller i lampan sedan cirkulerar världen runt henne.

Hur många altar krävs det för att skruva i en glödlampa?
- Det går inte för dom når inte ända upp.



KEYBOARDISTERNA/PIANISTERNA
Varför får keyboardisten vara med i bandet?
- För man behöver någonstans att ställa ölen.


Hur får man en pianist att sluta spela?
- Man tar bort notbladet framför honom.



VIOLINISTERNA
Vad kallar man två violinister som spelar unisont?
- Liten sekund!

Vad är definitionen av en gentleman?
- En man som vet hur man spelar violin, men låter bli.

Hur vet man att en fiol är ostämd?
- Stråken rör sig.

En gång drömde jag att jag spelade altfiol i en stor konsertsal inför tusentals människor.
När jag vaknade så var det precis det jag höll på med.



ÖVRIGT PACK
En jazzpianist har dött och står framför paradisets port.
Sankte Pär kommer ut, och säger:
- Ledsen grabben, men du är ju pianist, så du hör hemma i helvetet.
Pianisten svimmar av förskräckelse, det öppnar sig ett schakt i marken under hans fötter, och han faller handlöst ner i mörkret. När han vaknar till igen, befinner han sig på en bar, och Frank Sinatra står lutad över honom. Pianisten sätter sig upp, och ser sig yrvaket omkring. Inne på baren lirar alla de största musikanterna genom tiderna, Charlie Parker, Louis Armstrong, Django Reinhard, Miles Davis, Gene Krupa…
Pianisten stirrar förvånat på Frank Sinatra och säger:
- Jamen… det här kan väl inte vara helvetet? Alla musikhistoriens giganter spelar ju här?
Då tittar Frank Sinatra sorgset på honom och säger:
- Jooo, men det är Lennie Norman som spelar bas…

Hur många punkare krävs för att skruva en glödlampa?
-20, en som skruvar och 19 som skriver fanzine om det.

Vilka är det mest synd om i musikbranschen?
- Marshallstackarna.