Helgmålsringning: Heart/Led Zeppelin

Med denna utsökta cover på Stairway To Heaven, ringer vi inte bara till helgfrid, utan även till höstlov. Det bästa med att vara herre/fru i sin egen grotta, är att man kan utlysa sina egna helger och högtider, samt bestämma längd på dem... Jag är kort sagt skittrött och behöver dessutom ägna lite tid åt sådant som fantasyläsning, skivlyssning och navelluddstvinnande för att inte förlora min själ.

Jag har fått några återkommande frågor gällande bloggen, sedan starten i maj, och jag ska ge er några svar på dem nu:

Hur hinner du med att lägga upp så många inlägg?

Svar: Jag försakar sådana saker som umgänge och uteliv, och har heller inga barn, något stort hus eller trädgård att ta hand om. Jag jobbar också deltid, har inga fritidsintressen som kräver mer än en tur till biblioteket och får mitt behov av social kontakt tillfredsställd av min sambo, goda vänner på FB:s chatt samt mitt jobb. 

När skriver du allt?

Svar: Aldrig samma dag som det läggs upp, om det inte är något särskilt. Ex. när jag kom på att det var Cliff Burtons minnesdag, när jag blev citerad i Juryn eller när jag helt enkelt vill vinka till lite extra för något. Vissa inlägg är skrivna en månad i förväg, andra ett par veckor eller några dagar, och rätt många är förstås skrivna dagen innan.

Måste du lägga upp så ofta?

Svar: Den här frågan får jag väldigt ofta när jag råkar nämna för någon att jag är stressad. Svaret är att det självklart inte finns några allsmäktiga måsten. Det står ingen med höjd yxa bakom mig och inte heller tjänar jag några pengar på detta, så nej, jag "måste" inte, på grund av något yttre krav.

För att förstå varför jag är så rigid med mitt inläggsschema, så kan det vara bra att veta att jag har Aspergers Syndrom och ADD. I synnerhet ADD är ett funktionshinder som gör att man har svårt med fokus, koncentration och rutiner. Man är lättdistraherad, har svårt att få en överblick och saker och ting rinner lätt ut i sanden, hur roliga och intressanta de än kan vara.

Aspergers Syndrom innebär bland annat att en svårighet att slutföra saker utan att ha några yttre krav. Mitt bloggande har inga yttre krav, det är jag som måste sätta dem och tro mig: hade jag, som så många har rått mig, lagt upp lite som jag känt för, så hade jag glömt bort bloggen efter någon månad. Det som för en mer normalstörd människa kan se ut som ett överambitiöst projekt, är inget annat än min personliga anpassning till mina svårigheter.

Jag visste inte att du var så kunnig. Hur kommer det sig att du kan så mycket?

Svar: Det gör jag inte, och när jag började blogga var mina kunskaper i bästa fall spretiga. Jag lär mig under tiden som jag bloggar, får ovärderliga tips från andra och försöker heller inte sticka under stolen med allt det jag faktiskt inte har någon som helst koll på. Det jag kan, det kan jag för att jag är tillräckligt intresserad av det för att grotta ner mig i det, och det jag lär mig, det lär jag mig för att jag numera har kontakt med hårdrocksälskare som vill dela med sig av sina kunskaper. 

Det är ju bara en blogg. Måste du ta det så seriöst?

Svar: För majoriteten av mänskligheten är min blogg totalt okänd och högst irrelevant, det vore patetiskt om jag inte insåg det. För de som slentrianklickar och läser bloggar som ett intresse, är det självklart "bara en blogg", och jag följer sällan bloggar själv. 

Nej, den där inställningen att något måste vara betalt för det ska få tas seriöst, begriper jag mig inte på. Komiskt nog är det tydligen okej att ladda ner musik illegalt från allt annat än rika band och artister, så hur seriöst tar ni deras verk? Allt går så vansinnigt snabbt idag, saker och ting finns ett knapptryck bort och det tragiska med det är att folk inte inser att saker och ting tar tid, och att det inte är när man får betalt som man börjar ta det seriöst, utan att det är det jobb man har lagt ner tid och energi på gratis, som i slutänden kanske, kanske kan generera något mer just på grund av att man var seriös långt innan det trillade in några pengar.

Men, fördelen med att jobba gratis åt sig själv, är ju att man kan ta semester när man vill. Så för att inte ta mig mer vatten över huvudet än jag redan gör, tar jag nu en välbehövlig paus i två veckor, för att återkomma med genreflikar, mysmaraton och så småningom lite adventsljus i mörkret. 

Grotta ner er!

Fredagsfika: Accept

Med nyponte och karlsbaderbulle som tilltugg är det dags för den sista Fredagsfikan på ett tag, och det är Accepts Russian Roulette (1986) som är huvudrätten - lättsmält som sorbet, för oj så glatt TV War börjar. Udo Dirkschneider var uppenbarligen inte lika förstoppad på 80-talet. Se där, ett litet tal mitt i alltihop. Inte för att jag noterar vad som sägs, jag kan inte både galoppera och ta in eventuella visdomsord samtidigt.

Monster Man hinner gå i cirka åtta sekunder innan jag känner på mig att det är lika själlöst som en H&M-reklam. Precis som i U.D.O är det kören som gör Dirkschneiders sång uthärdlig i längden och gitarrerna är behållningen. Jag önskar att jag hade något annat att säga om Russian Roulette, men icke. Småskön körsång räcker inte för att den ska lämna något bestående intryck. 

Gitarrplocket är naturligtvis både trevligt och passande - vad annars? - men det är inte meningen att man ska associera till Kent första minuten av It's Hard To Find A Way, det är jag övertygad om. Trummorna är dessutom skittråkiga, vilket i någon mån vägs upp av ett vackert gitarrsolo, men kom igen: det är en lättsmält och släthyvlad fyraminuterslåt som jag inte begriper hur jag ska kunna minnas något av. Aming High ska ett ha stort tack för tempot, och ett uppskruvat intresse från min sida. Det är riktigt medryckande, men jag hade inte gråtit blod om gitarrsolot kortats ner 80-90%, för i mitt tycke förlorar sådana här bensprittare på långa solon, vad de än består av. Och ja, sångtexten är tjatigare än Mega Markt-reklamen. 

Heaven Is Hell är sju minuter lång, och det bådar inte gott. Introt är trevligt och godmodigt, men börjar man en redan titelmässigt ultraklyschig kontrast med "I swear it on the bible",så är jag redo att konvertera till någon religion som förbjuder musiktexter med bibelreferenser av något enda slag, för det är så outsägligt trist att det inte ens duger till slöonani. Men, men... någon hör bön, för nu blir det galopptakt igen. Jag kommer inte att minnas så mycket som ett riff från Another Second To Be och det vräks på som en evig H&M-rea, men efter sjuminutaren är jag redo att förlåta det mesta.

Att Walking In The Shadow "börjar med ett slut" fångar min uppmärksamhet, synd bara att det inte varar. Den mörka kören är stilig, det medger jag, men nu har de här fem kosackskodda nissarna hållit exakt samma stil lite för länge. Man Enough To Cry har en text som gör att jag måste påminna mig själv om att jag inte är tillräckligt gammal för att ha rätt att skratta ut den. Alltför mycket. Lät det här lika krystat 1986, eller är jag skadad av för mycket 90-talsironi och grunge? 

Femton sekunder in i Stand Tight rinner all spydighet av mig och jag får lite Rocky-montagekänsla. Jag tror min själ att jag kan börja gilla det här tillräckligt mycket för att slå på något spår då och då. Med undantag av de två extra livespåren Metal Heart och Screaming For A Love Bite. Jag är sällan förtjust i sådana där pålägg. Det känns alltid som utfyllnad. 

Metal Heart har, fy för den lede, exakt det där skarpa Dirkschneiderbräkandet som mina öron gråter av i för stora doser, och även om det var trevligt när herrn använde En Natt I Moskva på en U.D.O-skiva, så är Für Elise-partiet här ett rent övergrepp på Beethoven. 

"Are you ready to rock?" Inte en chans, tänker jag, som vid det här laget känner mig som en snipig surkärring, men Screaming For A Love Bite är exakt en sådan där låt som är så svängig att jag min klart godkända tumme upp i soffan, skulle bli till ett mindre lyckorus om jag hörde den vid ett oväntat tillfälle, instucken i en någon trist människas Spotifylista som ett litet vårtecken bland alla karbonkopior med uppåtlugg och plutande mun. Somnar jag här är det inte av uttråkning, utan av bekvämlighet.

R.E.E.K - kreativitet gånger tre från Sunne

Marcus Swensån, 15, Emil Stang, 22 och Kim Raasanen, 23 är en Sunnetrio, som under det svårtydda namnet R.E.E.K spelar vad sångaren och gitarristen Emil kallar för en blandning mellan death och thrash metal. Vi träffas för en kort pratstund på ett café i Karlstad en eftermiddag efter en, såvitt jag förstår, smått vådlig bilfärd från Sunne.

När började ni spela? 
Kim: Jag har spelat gitarr i fem år och i april förra året började jag med trummor.
Emil: Jag skulle ha spelat trummor först... men jag sög. Jag har i princip alltid varit intresserad av gitarr, så jag tog lektioner på Kulturskolan i Sunne. Sedan bestämde jag mig för att plocka fram micken och skrika lite, så då blev jag sångare också.
Marcus: Jag spelade lite från och till förut, men nu har jag spelat aktivt i ungefär ett år.

Vilka är era influenser?
Kim: Rammstein, Marilyn Manson och Devildriver. Gene i Deathclock.
Emil: 70- och 80-talsmetal, de tyngre. Iron Maiden är favoriterna.
Marcus: Marilyn Manson. Jag hade Kim som musiklärare...

Kommersialism är ett begrepp som inte brukar höra till hårdrocksvärldens mest omhuldade, men riktigt så resonerar inte R.E.E.K. Emil vill att metal ska bli mer kommersiellt och få en större spridning, och Kim konstaterar krasst att syns man inte, finns man inte. Trion repar minst en gång i veckan på fritidsgården Änglagott i Sunne, och som jag själv är sju, åtta och femton år äldre än killarna, så har jag naturligt nog inte riktigt koll på vad som gäller i musikväg på småorter numera.

Vad lyssnar folk på i Sunne?

Kim: Mycket raggarmusik.

Marcus: Folk går från raggare till punkare, sedan kanske till hårdrocken.

Emil: Raggarna är de där som tror att Sunne är en stad.

Marcus: Jag skulle hellre gå ut med ett saltkar än någon från Sunne...

Småstadsångesten har inte förändrats sedan jag själv var femton, märker jag. Killarna säger samfällt att satsningarna på ungdomar i Sunne är obefintliga, och jag noterar att det som jag och min sambo suckar över inte skiljer sig värst mycket från den här trions irritationsmoment: att man inte bryr sig om att uppmuntra kreativitet bland ungdomar (eller för den delen vuxna).

Ett annat problem för trion är livekarusellen, menar Emil. R.E.E.K har spelat live sju gånger, bland annat på Uno i Karlstad, men säger sig inte ha material för en hel show, och med tanke på att Marcus är minderårig blir det svårt med åldersgränserna. 

Har ni något gig inplanerat?

Kim: Vi ska anmäla oss till Fryksdalsdansen i Kolsnäs.

Vad har ni för mål med R.E.E.K?

Emil: Vi vill inte ha ett livlöst band. Jag vill känna att kroppen styr när vi spelar, att känslan ska komma naturligt.

Kim: Att vi verkligen får ut bra musik.

Marcus: Jag har inget att tillägga. De sade precis det jag menar också.

Wicked (2013)

SRM-pärlor: Flit, kvalitet och utveckling

I vår fjärde, och för närvarande sista citatsamling ur SRM:s rika förråd av bevingade ord ska vi bli lite lutherska och förhoppningsvis även nyktra. Att vara känd är definitivt inte samma sak som att ha något att komma med, det bör även människor som supit sönder kopplingarna mellan hjärnhalvorna inse. Eftersom jag själv efter denna vecka har planerat in en välbehövlig idetillvaro i min grotta, med dörren stängd för utgående och inkommande gnäll, så passar det därför bra att vara lite extra seriös och flitig innan dess:

”Något hände på 90-talet, jag tror att människor kallar det grunge, men vi kallar det bara lättja.”
Ryan O’Keeffe, Airbourne, avslöjar Seattle-stilens verkliga kännetecken. (SRM #104)


”Jag vet vad jag ska göra för att ta mig i kragen och lämna sovrummet, men något får mig att dröja kvar. Jag försummar allt och fastnar på ett och samma jävla ställe från ögonblicket då jag vaknar tills jag senare på kvällen somnar där.”
Phil Anselmo, Down, sätter fingret på den risk jag löper under mer än två lediga dagar i sträck. (SRM #106)


"Med tanke på mängden redigeringsjobb som krävdes för att få din insändare någorlunda tryckbar måste vi tyvärr avböja ett samarbete."
Martin Forsman, SRM, svarar hövligt på ett erbjudande om hjälp med recensioner på insändarsidan. (SRM #31)


"Nu sitter alla med Pro Tools hemma och säger att de har en toppstudio. Ingen vet vad de pysslar med, alla har samma skit och det låter för jävligt."
André Olbrich, Blind Guardian, har hittat källan till dålig produktion: inbillad proffsighet kombinerad med en övertro på tekniska framsteg. (SRM #72)


”Tejp? Nej tack! Självmord är en bättre lösning.”
Mikael Åkerfeldt, Opeth, tar till drastiska tips för vinylfodralvård. SRM (#106) 


"Det är fantastiskt hur Hinder återigen lyckas sätta fingret på allt som är fel med modern, amerikansk hårdrock."
Carl Linnaeus, SRM, är spydig mot Hinders "Welcome to the freakshow" i Juryn. (SRM #98)


"Min pappa tyckte att jag borde förkovra mig inom någonting förutom skolan - jag förstod förstås överhuvudtaget inte vad han pratade om."
Ronnie Dio visste att uppskatta stöttning hemifrån. (SRM #23)


"Det enda de har lyckats med är att sätta ett passande namn på eländet, för noll tolerans är vad du och jag bör ha för den här sortens spekulativa utgåvor. Må de brinna i helvetet."
Zendt, SRM, ger Chuck Schuldiners "Zero Tolerance" den ömhet den var värd. (SRM #20) 


"Någonstans ska det vara lite genomtänkt också. Hur full man nu än är."
Hampus Klang, Bullet, har klart för sig hur ett gig ska genomföras. (SRM #78)


"Peter sade att han ibland har varit tvungen att skicka hem en del musiker för att de varit för fulla för att spela in, men nu hade han till och med tid att lägga ett nytt golv på kvällarna."
Maurice Swinkels, Legion Of The Damned, är seriös hos Tägtgren. (SRM #78)


"Hade däremot såna som de, och du, fått hållas hade vi hårdrockare sannolikt skålat med T-rex och raptorerna i Valhall vid det här laget."
Erik Thompson, SRM, besvarar en insändare som går ut på att allt var bättre förr. (SRM #44)


"Jag underskattar aldrig mina lyssnare. De må inte vara så kultiverade, men det utesluter inte att de kan utbilda sig i framtiden."
František Štorm, Master's Hammer, har tålamod med sina fans. (SRM #99)

Helgmålsringning: Slayer

Slayer var behållningen av The Big Four på Ullevi 2011. Jag och sambon satt hemma i soffan och såg Dave Mustaine supa ner sin kapacitet till två halta hjärnceller under Megadeths framförande medan Anthrax mest tråkade ut oss och publiken tycktes spara all entusiasm till Metallica. Tom Arya & Co kom därför som en välbehövlig uppryckning och Reign In Blood ligger och väntar på min inköpslista. Förutom att det här är en trevlig och stämningsfull helgmålsringning, så har den också en stilig titel. Tom Arya har dessutom koll på sin katekes och vet hur saker och ting ligger till:

"God doesn't hate us all, but it's a great fucking title!"

Instämmer. Trevlig helg!

Snälla flickor får utkiksplats i himlen...

... och elaka grottkvinnor får plats i SRM:s Jury. 

Fredagsfika: Kansas

Progressive metal och hårdrock har det onekligen varit lite klent med här, med undantag för Castillion och en och annan godbit från Opeth och Sonata Arctica. Dagens Fredagsfika, Kansas, har stått totalignorerad i min sambos skivställ, så nu är det dags att damma av nyinspelningen av den självbetitlade skivan Kansas (1974), här i 2004 års trettioårsjubileumsversion, tillsammans med kaffe och en saltlakritschokladboll.

Can I Tell You kan väl bäst sammanfattas med ett "det här var jag inte beredd på", när ett lass fiolgnideri och orgelorgier strömmar ur högtalarna. Violinsolo istället för gitarr kommer däremot inte som någon större överraskning. Lagom trevligt, inget att irritera sig nämnvärt på - och i största allmänhet käckt på gränsen till outhärdligt om man är på fel humör.

Men varför inte slänga in någon slags minibongotrumma? Gudars skymning, muttrar jag inombords när Bringing It Back drar igång. Det enda som fattas är ett amerikanskt grillhak, några höbalar och ett strå i mungipan. Det är medryckande, men bidrar även med insikten att fiolsolon kan låta precis lika sterila och överflödiga som ett distad skalövning. Lonely Wind är därför en mycket trevlig omväxling där allt från staccaton till sång är så trevligt trånande att det skulle ha låtit tamt utan fiolen. Det här borde man kunna spela framgångsrikt för mamma...

Belexes har mer fart med ganska vassa gitarrer och riktigt roliga orgelexcesser. Snirkligt, krokigt och påminner emellanåt om Uriah Heep. Dessutom tappar det inte i fart, och det är ett plus för mig som annars har rätt svårt med koncentrationen om det blir för mycket midtempo. Trummattan irriterar mig dock, men det kan jag leva med. 

När en låt heter Journey From Mariabronn, borde man inte bli särskilt förvånad över irländska vibbar. Det är en mer fartfylld resa än jag väntat mig och en välkommen överraskning. Violinsolot får antagligen blöthjärtade präster att korsa sig en extra gång, hela låten har något hetsigt och triggande över sig som inte alls är fel. Synten blir lite obehaglig emellanåt och det är störande, för här kommer annars sången fram riktigt fint. Jag har inte lyckats klura ut vad det är med synten som får mina öron att protestera, men jag är van vid att vara skeptisk mot nya intryck, så det lär ge sig efter fler lyssningar.

Så bjuds det på försiktiga trummor och gitarrplock i The Pilgrimage. Lite av allt och på gränsen till för käck med sin buggtakt. Jag har aldrig varit något större fan av överdriven käckhet. Partivis är det många fina godbitar, men sammantaget blir det här låten som en misslyckad buffé där man blandat köttbullar i vispgrädde med en kopp örtte till. 

Sedan skulle jag, i egenskap av fiolgnisslare, kunna upplysa Kansas om att stråkskalor inte är riktigt så roliga som de tror. Apercu börjar visserligen med ett trevligt staccato och är en rätt gungig bit, men det finns absolut ingen anledning att dra ut på ett och samma stycke i nio och en halv minut, inte ens om man har sådana smakfulla pianoslingor som dessa. För det är vackert, inte tu tal om saken, om det inte vore för att fiolen dominerar så totalt och kanske är det längden på stycket som gör att jag inte ens märker att det gått över i spår nummer åtta, mystiskt döpt till Death Of Mother Nature Suit, och det mystiska med det är att en så storvulen titel borde ha rönt mer uppmärksamhet direkt. 

När mitt intresse för Topekaproggarna är i lagom höjd med mattfransarna, tar en uppiggande takt i avslutande Bringing It Back åtminstone upp det till... soffdynan. Jag vet att det inte är meningen att man ska få grepp om prog metal i en första lyssning, men det låter mer som upprepningar än utsvävningar om Kansas. Låten är lång och den låter även lång. Tänk, jag visste inte att man kunde sövas av hysteriska violinkonster. Man lär sig något varje dag, och nu har jag lärt mig att liksom saltlakritschokladbollar inte kan intas i alltför stor kvantitet på en gång utan att göra en smått illamående, så bör även Kansas avnjutas i små doser. Små. Doser. 

About Tea Time: Judas Priest

Bild av Martin från mblserier.se

Under mitt samtal med den Iron Maiden-suktande läsaren, nämnde jag att mina brittiska veckor även skulle innefatta en brygd Judas Priest, varpå personen ifråga menade att jag redan hade skrivit om dem. Jo, förvisso, men inte i tesammanhang, menade jag, som senare rotade fram vad jag hade skrivit tidigare om prästrockarna här. Inte särskilt mycket visade det sig, och något te har jag sannerligen inte bjudit dem på.

Nu ska detta åtgärdas, så på det imaginära tebordet finns nu en grovmanglad linneduk, teservis i lergods och ett stort fat smörgåsar med kallskuret kött och gurka. Våra fjorton gästers band är nämligen bördigt från industristaden Birmingham och har inte mindre än 44 år på nacken, varav tre inaktiva. Medlemsantalet under dessa 41 eller 44 år, beroende på hur man vill räkna, uppgår till ynka fjorton stycken, vilket tillsammans med både aktiva och inaktiva år, är ett rekord i stabilitet på våra engelska grottbjudningar. Medan te serveras och smörgåsar bjuds runt, har vi nu äran att möta metalgudarna Judas Priest.


Bland gubbar och gudar
Om någon hade frågat mig vem som varit med längst i Judas Priest, så hade jag tvärsäkert sagt Rob Halford - iallafall tills min sambo visade mig sina Halford-plattor - och med det erkännandet kan såväl basisten Ian Hill, samt gitarristerna K.K Downing och Glenn Tipton slippa känna sig förorättade. (Halford själv stryker sig frånvarande över flinten och tar en försvarlig tugga av sin smörgås. Har man ett gudomligt röstomfång på fyra oktaver, så har man.)

Birminghams stolthet bildades alltså av K.K Downing, Ian Hill, sångaren Al Atkins och trummisen John Ellis. Den senare byttes dock ut tämligen tidigt av Alan Moore, som själv fick kliva åt sidan för Chris Campbell, och vem som ersatte Al Atkins... ja, det har väl även den mest nedsövda teslurpare lyckats lista ut vid det här laget. När debuten Rocka Rolla (1974) släpptes, lät prästrockarna inte riktigt som man "är van" vid att höra dem, men för oss som inte har något emot en dos blues till teet, så är det här en trevlig bit att sitta och gunga till i tåvickande förnöjsamhet:

Never Satisfied, 1974

Mysigt, inte sant? Håller man inte med så blir det inga repressalier, möjligen en axelryckning från den jazzinfluerade trummisen John Hinch som är van vid att inte bli ihågkommen, och därför utbyter roade blickar med sina tre föregångare. Faktum är att det är gruppens andra album, Sad Wings Of Destiny (1976) som ses som "det första", i och med att det var där Judas Priest blev mer nyskapande. (Glenn Tipton tar sig en belåten klunk te, rättmätigt stolt över att ha varit med och skrivit albumets samtliga låtar.) Själv har jag inte hört albumet, trots att det står i sambons samling, men slås förstås av skillnaden från debuten och den förändring som skett på relativt kort tid:

The Ripper, 1976

Men man kan inte leva på minnen och köttsmörgåsar allena, om man ska få smeknamnet metal gods, efter en av sina egna låtar, dessutom. Ja, ni hör ju själva: metalgudar! Det är ett namn som förpliktar och dessa herrar är dessutom både präster och gudar på samma gång, vilket är rätt bra gjort ur ett teologiskt perspektiv. (Ian Hill häller grädde i teet med en farligt svajande rörelse, men har man haft ett och samma scenspråk i över 40 år, så sätter det sina spår.) 

Metal Gods, 1980

En rufsmupp i rutan

Det är nu jag får lite svårt att ge en rimlig förklaring på varför jag aldrig hade hört talas om detta album, eller ens en enda låt med "prästen", före 2005, men eftersom ex-batteristen Dave Holland inte är inbjuden till teet på grund av en ytterst grov lagöverträdelse, så behöver ingen vid bordet att känna sig totalt ignorerad. Scott Travis, som fram till 80-talisten Richie Faulkners inträde 2011 var gruppens ungdom i egenskap av 60-talist, ersatte Holland 1989 och är den jag först såg bakom pukorna, när jag gav live-DVD:n Rising In The East (2005) en chans. (Samtliga vid bordet utbringar en skål för min sambos förträffliga smak och K.K Downing blir lite blank i ögonen vid upplysningen om hur stämningsfullt jag uppfattade hans akustiska spel, medan Scott Travis försöker lista ut om han ska känna sig förolämpad eller hedrad över att vara den förste trummis att bli kallad "snygg och nonchig rufsmupp" av mig.)

Diamonds And Rust, 2005

När mitt dedikerade JP-fan till sambo hade lyckats få mig att upptäcka dessa herrar på riktigt - efter ynka fem år ihop med alla chanser för mig att rota igenom tretton studioalbum, några live- och samlingsalbum samt två konsertvideos - så skedde det via just Rising In The East (2005) och Priest... Live! (1987). Då jag nämnde för min sambo att jag sannerligen uppskattade Halfords pipa på den förstnämnda, ansåg han självklart att jag måste höra karln i sitt esse, och dammade så av sin gamla videokassett med den sistnämnda spelningen. (Jag försöker förklara för mina imaginära bordsgäster att den där konserten inte får en 80-talist och senkomling som jag att sucka om kommersialism och att jag råkar gilla syntar, men anar jag en viss lättnad över att det spår som fick mig att gapa som en fågelholk inte är just Turbo Lover?)

The Sentinel, 1987

Inte viktigt, sade du?

När min sambo berättade med lysande ögon att en ny DVD var på väg med tesällskapet 2013, började jag faktiskt att skratta trött, då min jämförelse mellan 1986 och 2005 års Judas Priest minst sagt fått intresset för den nuvarande upplagan av gruppen att svalna. Inte för att det funnits någon anledning att klaga. Med över 45 miljoner sålda album och upplysningen att The Epitah Tour, som resulterade i en DVD, endast var deras sista världsturné, inte sista turné, så kan man inte annat än bocka hårtofsen i marken för detta beundransvärda och sjuka sätt att trotsa ålderskrämpor från ett och samma jobb under en tidsrymd som i dagens evigt föränderliga samhällsklimat måtte framstå som ogreppbar.

Blood Red Skies, 2013

De har aldrig varit mina metalgudar (här häller jag upp påtårar till höger och vänster, samt bjuder runt en hittills dold chokladtårta för att motverka eventuella sårade känslor), men de är det första brittiska band jag fastnade för och har en sångare som förutom att inneha en fantastisk sångröst, också är en röst för alla metalfans som inte passar in i heteronormen. Ja, jag vet: det är JOBBIGT för några av er hardcorefans därute att påminnas om att metalgudarnas frontman inte är hetero, eftersom det är sååå oviktigt att ni blir upprörda varenda gång det nämns.

"There are areas of music that are more compassionate, more tolerant, more open, more accepting and more aware. What I think I have done is destroy the myth that heavy metal bands don’t have that capacity. It’s a different world now. Heavy metal now is a completely different world compared to heavy metal in 1980. The gay and lesbian world is very different now as it was in 1980. We have all grown to some extent. There is still a long way to go. There are still a lot of issues that need to be addressed, but I think slowly but surely our lives are getting better."

Rob Halford, 2010


Ta in det där. Snälla. Ställ ner tekopparna, låt porslinsklirret lägga sig och de sista tårtbitarna ligga orörda på den grova bordsduken. Försök att lyssna utan att skämta eller rycka på axlarna, som om det inte var viktigt.

Jag tror att våra liv sakta med säkert blir bättre, säger Halford.

S-a-k-t-a. 

Han är sextiotvå år gammal och har under ett trettiotal år varit Judas Priest frontman.

Om du är hetero och har ditt metalintresse gemensamt med din partner, fundera över hur det skulle kännas att gå på en konsert med honom eller henne och inte våga hålla handen eller kyssas.

Fråga dig själv hur många saker du tar för givet, som inte ens en av världens mest respekterade personer inom heavy metal kunde göra före fyrtiosju års ålder och förklara sedan för honom och hans bandkollegor varför det inte är viktigt. Påtår? Självklart:

Hellrider, 2005

SRM-pärlor: Integritet, tro, känslor och hälsa

Måndag igen och i sann husandaktsanda startar grottmänniskan givetvis dagen med ett antal ljus i mörkret, som ska lysa upp tillvarons becksvarta och snåriga vildmarker. Det är inte alltid så enkelt att både vara metal och hålla koll på hälsotillståndet hos kropp och själ samtidigt. För att inte tala om hur man ska hantera alla de känslor som musik kan frammana. 

Men om du nu vandrar i dödsskuggans dal, tänd en läslampa och vig en stund åt andlig spis med glättat omslag:

”När folk kommer och har med sig syltburkar med sitt eget mensblod. Eller kommer inkletade i ägglossning och mens och vill gifta sig utanför turnébussen. Då är det läge att kunna säga ifrån.”
Erik Danielsson, Watain, vet vart gränsen går. (SRM #106)


"Ja, Peter kräks också. De är ganska jämna, han och Alexi."
Henkka T Blacksmith, Children Of Bodom, har koll på hälsotillståndet hos sina kollegor. (SRM #49)


"Mitt skrev var inte ordentligt hopsytt, så mina nötter hängde ut."
Eric Adams, Manowar, om vådan av att inte hålla koll på byxkvaliteten. (SRM #46)


"Jag vill inget hellre än spy, men jag kan inte!"
Nils Norberg, Nocturnal Rites, lider under en turné med Edguy och Tad Morose. (SRM #20)


"Det är väl bara så att om man har c-vitaminbrist blir man sugen på en apelsin och om man har alkoholbrist blir man sugen på en öl. Det är inte konstigare än så."
Gustav Hjort, Bullet, visar prov på storartade kunskaper i näringslära. (SRM #78)


"Du allsmäktige Gud av grammofonskivor. Förlåt ditt barn, ditt lamm, ty jag har syndat. Skändat din existens. Vänd icke ditt anlete ifrån mig. Jag lovar och svär att göra bot. Vända blad. Dyrka dig med total omsorg och sprida ditt ord. Skingra avgudarnas moderna frestelser och fräls din tjänare återigen. Jag är din. För alltid. Amen."
Mikael Åkerfeldt, Opeth, gör en syndabekännelse i krönikan om Icecross 'Icecross' (1973). (SRM #99)


"Man kan säga att jag är upprörd dygnet runt, varje dag."
Joey DeMaio, Manowar, har heta känslor för musikbranschen. (SRM #95)


"Jag har aldrig sett något övernaturligt... om man bortser från när jag har sett mig själv i spegeln dagen efter en hård festkväll."
Peter Tägtgren, Hypocrisy/Pain, tvivlar på utomjordingar. (SRM #79)


"Jag börjar alltid lipa när en ny Annihilator-skiva är färdig, och jag för första gången får den färdiga skivan i handen."
Jeff Waters, Annihilator, tror på självbehärskning. (SRM #43)


"Håll käften och lyssna, så kan behållningen bli livslång."
Mikael Åkerfeldt, Opeth, förklarar hur man ska behandla skivor. (SRM #79)

Helgmålsringning: Vixen

Tänker inte för en sekund låtsas som om jag har hört talas om Vixen tillräckligt mycket för att namnet skulle klinga bekant när det stod lite här och var på Facebook igår att deras gitarrist Jan Kuehnemund hade dött i cancer. Men med tanke på mina "selektiva kunskaper", behöver jag varken ursäkta min okunskap eller min helgmålsringning, för vem som helst med intakta hörselorgan, inser att man inte behöver ha koll på namn och årtal för att uppskatta det här. R.I.P Jan, även om jag inte kände till din existens förrän du dog.

Fredagsfika: King Diamond

I likhet med förra veckans Fredagsfika, hör denna till den kategori av band som jag verkligen inte har en aning om vad jag ska förvänta mig av. King Diamond är bandet, skivan heter House Of God (2000) och eftersom jag är ute på ytterst okänd mark, så är choklad och kanelbulle ett lagom tryggt tilltugg.

Grötiga förkunnelser, trumklamp i bergatrollsstil och ett lagom oheligt responsorium på det, tycker denne teatraliska dansk är ett rimligt intro i Upon The Cross, och jag försöker att inte känna mig fullkomligt likgiltig. Omslaget har uppenbarligen utlovat betydligt mer farlighet än The Trees Have Eyes frammanar, iallafall. Galopptakt och pip? Är det kastraternas årsmöte eller en mörkermässa jag lyssnar på? Jag har hört barnprogramsintron som låtit läskigare. 

Så mycket mörkare blir det inte i Follow The Wolf. Möjligen svarta paljetter, för det börjar mjukt som glamrock och jag kan inte låta bli att le åt Bendix Petersens kyrkspirshöga toner, men har karln något som kan kallas för normalt röstläge? Mitt intryck av den här låten är att det helt enkelt är jobbigt att leva, även om döden inte heller känns särdeles lockande i House Of God. Det låter sannerligen inte som något upplyftande ställe och jag rycker faktiskt till här och var av sången. Om det hade varit vårtider, så skulle äggen i fågelboet utanför mig kläckas i förtid bara jag öppnade fönstret. Roligare start i livet kan man ha.

Nu blir det för all del roligare, eller åtminstone snabbare och lite mer triggande, och det gillar vi. Black Devil, som för övrigt har en titel så trist att det borde damma om den, ska ha lite cred för att den får mig att börja miniheadbanga i soffan. Åtminstone i början. "Help me!" ropar stackars Bendix Petersen, och det hade hjälpt om tempot höjts bara lite grann. Jag håller tummarna för att det ska fortsätta åt rätt håll i The Pact, och jag blir inte besviken. Att låten dessutom innehåller ett av de sjukaste responsorierna jag har hört är inte fy skam alls. 

Goodbye gör mig dock direkt sur. Eftersom jag inte har kollat upp låtlängderna, blir det en obehaglig överraskning när något som lät som en lovande början på en ballad, inte ens hinner komma igång innan den tar slut. Som att slita en katt från gräddskålen efter ett ynka slick. Inne i balladstämning som jag är, blir Just A Shadow en alltför abrupt brytning för att jag ska kunna uppskatta den. Noterar galopptakten, det smakfullt korta solot och det faktum att körsången funkar som en bra dämpare för gnällpipan. Förlåt Bendix Petersen, men ibland låter du som Linus på linjen...

Knivslipning? Gånggångar? Spinettklink? Jag har inte kollat in texthäftet, så jag vet inte om det är tortyrtema i Help!!!, men i vilket fall som helst har de det jobbigt i plattans nionde spår. Rösten är egentligen det mest påfrestande, så frågan är hur läskigt det här skulle låta utan den och spinetten. Inte särskilt, gissar jag, och när jag dessutom börjar undra om det är ett musikalparti eller ett metalband jag lyssnar på i Passage To Hell, känns mitt rosa sugrör i chokladmjölken mycket passande. 

Från helvetet upp (eller ner?) till katakomberna. Nu är det kanske inte riktigt så underligt som det låter, att jag börjar tänka på dokumentärprogram om forntida Egypten när Catacomb drar igång. Nåja, det går över så fort tjutet från den levande mumien börjar. Inte för att jag klagar. Det är lagom många vinklar och vrår i det här för att jag ska behålla intresset. Jag visste bara inte att jag var på teater. 

This Is Terrible känns inte särskilt farlig. Mina öron blöder inte och stereon har inte sprängt sig själv i ångest. Ja, jag har förstått att det är jävligt nu efter nästan tolv spår. Kan vi gå vidare nu? Peace Of Mind, skivans trettonde och sista spår börjar så vackert och rogivande att jag nästan, men bara nästan, börjar hoppas på en ballad. Fast någon sång blir det inte, bara en låg, vacker aftonstämning och frågan är om det verkligen är så illa? Ja, det hade det varit, om jag aldrig hade fått lyssna på House Of God (2000) igen, för det finns många stämningar här som definitivt inte går att fånga under en ynka lyssning. En intressant Fredagsfika, helt klart, och kungen av Danmark kan till och med en inbiten republikan som jag buga för fler gånger.

About Tea Time: Demon

Bild av Martin från mblserier.se

I torsdags fick jag veta att en läsare hade väntat ivrigt på ett Iron Maiden-inlägg, och undrat över varför det dröjt så. På det svarade jag att det helt enkelt "inte blivit av", eftersom jag har min egen ordning på inläggsteman. Sedan har bandet trots allt aldrig hört till mina mest flämtande musikförälskelser genom åren, och det finns redan folk att vända sig till om man vill veta allt man önskar och lite till om det.

I den här grottan blir ett band aldrig stort av något annat skäl än att de tilltalar mig personligen och därför ska vi nu slå oss ner runt en framdukad Staffordshireservis med rykande hett te, frasiga gifflar och andra godsaker vi får föreställa oss, tillsammans med inte mindre än tjugosju herrar av olika ålder, aktualitet och levnadstillstånd. NWOBHM/progressive metal-bandet med rötter i just Staffordshire, närmare bestämt det gamla textilsätet Leek, har trettiofyra år, varav fyra av dem som "vilande" på nacken. (Här hostar Dave Hill förläget, och John Waterhouse låtsas att han är ensam med sin tekopp och därtill lika döv som en sådan.) Det är tid för det storartade nöjet att sitta till bords med Demon.

Oväntade gäster?

1979, samma år som en annan demon, nämligen grottinnehavarens älskade storasyster, tog denna konstellation sitt första, gemensamma andetag på initiativ av sångaren Dave Hill och gitarristen Mal Spooner. Det faktum att jag inte hörde talas om dem innan jag träffade min sambo, mottas med föga förvånade axelryckningar från främst Andy Richards, Chris Ellis och Les Hunt, som samtliga lämnade bandet redan under mitt födelseår, 1983. 

Min sambo hävdar att Demon är ett band som inte fått den uppskattning de förtjänar, och det påståendet mottas med stort bifall runt bordet. Det är ju trevligt att så många människor kan vara så rörande överens om en sak, trots avhopp och avbrott. Med åtta singlar, tretton fullängdare, en liveskiva och två best of-samlingar på sina trettio aktiva år, ligger dessa Staffordshireherrar möjligen snäppet efter sina landsmän i Iron Maiden, men ingen kan anklaga dem för vare sig lathet eller bristande flit. Medan herrarna dräller smördegssmulor över bordsduken, ska vi lyssna på det allra första spår grottmänniskan hörde av dem, från deras andra studioalbum, The Unexpected Guest (1982):

Don't Break The Circle, 1982

Stämningen runt bordet står väl kanske inte på topp, när jag förklarar att jag inte tog vidare notis om dem, trots att ovanstående spår fanns som nummer åtta på samlingsskivan jag fick av min romantiske sambo 2005. Jag tyckte mest att de lät lite lustiga (här går Mal Spooners och Les Hunts humör ner ett antal grader) och ägnade dem ingen aktiv uppmärksamhet överhuvudtaget. Därför finns det all att uppdatera de haltande kunskaperna nu, så ska jag försöka komma över den ångest som detta stycke framkallade efter ett repeatanfall från min sambo:

Hold On To The Dream, 1991

I Rockys sällskap

Men hur var det nu med underskattningen? Bandet självt samt grottinnehavarens sambo, anser att den är reell, men åtminstone de förstnämnda lär ju vara partiska i frågan. Själv får jag nog lov att instämma, delvis, i påståendet, för jag kan inte påminna mig om att ha stött på något inbitet Demon-fan. När jag frågar min sambo efter någon låt han tänker sig hör till de mer kända, får jag upp följande spår från Breakout (1987), och stämningen ljusnar något vid det imaginära tebordet, när jag förklarar att den inte bara påminner en smula om soundtracket till Rocky-filmerna, utan med eller utan boxarmontage, är en riktigt fin låt:

Life On The Wire, 1987

Oturligt nog hamnade bandet i konflikt med sitt skivbolag vid inspelningen av albumet The Plague (1983), och trots att titelspåret nådde en plats på UK Top 50, kom inget stort genombrott, vilket faktiskt ledde till tre (!) medlemsavhopp. Under årens lopp har hela tjugosju medlemmar hunnit komma, gå och stanna i bandet, vilket inte riktigt är en om året, men många nog för att det ska bli lite si och så med stabiliteten. Orsakerna till de många bytena varierar, både trötthet, bristande inspiration och tragiska dödsfall (Mal Spooner mottar beklagande blickar och en och annan klapp på axeln från sina bandkollegor) står att finna, och det är inte alldeles enkelt att hålla en ljus stämning vid tebordet med sådana minnen.

Grottlöfte

För att vi inte ska gå ner oss i ett träsk av kallnat te och tillbakahållna tårar, påminner jag mina bordsgäster om Anvil, och såväl Andy Dale som Dave Hill gaskar upp sig en smula. Demon är inte ensamma om att streta på i skymundan, trots att alla förutsättningar för ett genombrott har funnits, och må så vara att de inte har fått det erkännande de - och många med dem - anser sig ha förtjänat, men handen på hjärtat: livet är inte rättvist och vad man än kan tycka om dagens uppsjö av skit som spelas på radion, så har Demon alla möjligheter att fortsätta nå ut till nya lyssnare via Youtube och Spotify. 

Det som krävs är att man uppskattar bandet tillräckligt mycket för att helt enkelt dela med sig av dem till andra. Att Demon hamnade lite på efterkälken i NWOBHM-yran är, som tidigare nämnts, inte skäl nog att ignorera dem, men inte heller för att lyssna på dem. Ett band varken kan eller ska leva på barmhärtighetslyssnande som en annan tioårig musikskolelev utan gehör på terminsuppvisningen, i synnerhet inte ett band av Demons kaliber. (Tjugosju herrar skålar skålar här i klirrande tekoppar som om det var ölstop.) Min egen skål gäller denna underbart ljuslågeflämtande ballad från senaste albumet. Jag hör den först nu, i skrivande (tedrickande) stund, och den är baske mig riktigt gripande:

Wings Of Steel, 2012

Någon som inte vill höra fler ballader? Behövs det en lite muntrare stämning vid tebordet, tro? Eftersom energikicken Taking The World By Storm (1989) inte ville låta sig infogas som video här, så får ni länken till den istället, och styrkta av te, gifflar (och kanske en frusen skvätt av något barnförbjudet), kan vi skumögda och rosenkindade av såväl sorg och nostalgi som spelglädje, avsluta vårt andra tekalas och lova dyrt och heligt att inte underskatta Staffordshire-herrarna en gång till.

SRM-pärlor: Framgång, blygsamhet och självinsikt

Så var det första måndagen i oktober, och dags för pärlsamling nummer två att skimra i höstmörkret. Veckan inleds med några stärkande exempel på sann ödmjukhet och stilla eftertanke som vi alla kan lära av. Självförnekelse och blygsamhet hör inte blott och bart klosterlöftena till, nej då. Även under nitar, läder och spandex bultar emellanåt ett försynt och offervilligt hjärta:

”Vad finns det för bättre sätt att dela sin framgång med andra än att hjälpa dem, att visa dem vägen ut?”

Dave Mustaine, Megadeth, utövar ödmjukhetens dygd. (SRM #105)

"Det verkar som att alla gillar 'Rocket Ride', utom några få som jag ändå inte bryr mig om eftersom de har fel."

Tobias Sammet, Edguy, vet hur man hanterar kritik. (SRM #33)

"Lisbeth Salander är väl en Dregen-kopia?"

Dregen, Backyard Babies, vet att imitation är den ärligaste formen av smicker. (SRM #107)

"Men jag förlåter Peter Jackson och de andra. Deras bild av Tolkien är olik min, och de har sin konstnärliga frihet."

Tuomas Holopainen, Nightwish, är på storsint humör. (SRM #101)

"Jag menar, vem fan börjar spela heavy metal för att de vill tjäna pengar?"

Oscar Dronjak, Hammerfall, filosoferar om sin karriär.  (SRM #26)

"Man kanske är en jävla omöjlig människa att ha och med att göra, bara för att man är sådan här."

Peter Tägtgren, Hypocrisy/Pain, funderar över sin andra skilsmässa. (SRM #44)

"Det enda som gör mig upprörd när det gäller andra band nuförtiden är att de tjänar så mycket mer pengar än vad jag gör. Inte för att jag bryr mig om pengar, men det är bara att inse att crack kostar."

Oderus Urungus, Gwar, tänker till. (SRM #46)

"Det inbrända korset är ett tecken på att jag är hängiven och inte på att jag är en idiot."

Glen Benton, Decide, har koll på läget. (SRM #79)

"Jag kommer nog aldrig att få den uppmärksamhet som jag förtjänar."

Lemmy Kilmister, Motörhead, känner sig bortglömd. (SRM #97)

"Usch! Måste vara grymt jobbigt! Jag vet, Opeths musik blir jämt överskuggad av våra fördelaktiga yttren. Det är inte alltid lätt att vara attraktiv."
Mikael Åkerfeldt, Opeth, reflekterar över hur folk ser på kvinnofrontade band. (SRM #98)


"Inget vi gör är dåligt."
Joey DeMaio, Manowar, är självkritisk. (SRM #95)

Helgmålsringning: Finntroll

Går det att få för mycket humppa? Definitivt, men lite drygt fyra minuter bör även någon utan dödlig allergi uthärda. Håll i minnet att jag själv fick psykbryt på detta band och började leta efter vigvatten när jag hörde dem första gången, så det är bara att bita ihop och intala er att ni njuter. Själv gör jag det på riktigt. Skulle de spela sådant här ute på krogen, hade jag rentav kunnat tänka mig att gå ut. Trevlig helg!

Fredagsfika: Motörhead

En slät kopp kaffe? Så ogint, kanske vän av fika tycker, men när det kom till Motörhead så var det helt enkelt det enda rätta. Veckans Fredagsfika består således av en kopp mörkrostat svart guld till Hammered (2002), utan så mycket som en droppe mjölk eller skorpsmula till.

Walk The Crooked Mile kan sammanfattas med ljudet ur den söndersupna strupen på en gubbe som man inte bör bråka med - och ändå så medryckande. Det är ett bastant tryck, banar fram som en raksträcka utan slut och är trygg som husmanskost hemma i mormors kök, möjligen med extra mycket svartpeppar. Mina första minuter med Motörhead är definitivt inte vad jag hade väntat mig, vilket är en glad överraskning. 

Som om någon har klätt upp 50-talet i nitar och läder. Ungefär så låter Down The Line, som har en riktigt skön bas. Här finns inget plock, inga trånande melodislingor. Rejält, är nog ordet jag söker. När någon säger att "det här har gjorts förut", så brukar det ofta sammanfalla med en lätt uttråkad axelryckning. Jag får också hemmakänsla, men det är snarare frågan om ett trevligt återseende. 

Brave New World är bilåkarmusik, men däremot inget för bussfärden. Jag gillar det, men till vad? Inte långbussfärden, inte tangentknattret, inte den löftesrika konditoripåsen. Har inte hört något så bekvämt sedan Running Wild-fikan, och trist nog betyder det att jag glömmer bort hur låten går ungefär tre sekunder efteråt, vilket också är fallet med Voices From The War. Faktum är att jag inte ens lyckas få några associationer - och då har jag en ADHD-hjärna som bara tystnar ordentligt av hembränt och en slägga. Det är ungefär lika inspirerande som en bredasfalterad motorväg.

Jag har inget emot Mine All Mine, men det är påfallande få nyanser. Tänk er en stadig portion fläskkotletter med sås och potatis, småtrist kryddade och med en slät kopp kaffe som höjdpunkt. Gitarren är absolut suverän, men det genererar inte mer än några extra varv på pepparkvarnen. Kanske är jag mätt här, någonstans efter halva skivan, för Shut Your Mouth är för all del inget att gnälla åt, men jag känner att det här inte räcker för en hel, aktiv genomlyssning. Så värst farlig tycker jag inte att Lemmy låter heller, inte ens när han tar till sitt djupaste rossel. Jag har jobbat alldeles för många år i sjukvården för att se annat än sönderrökta gubbstrupar och sladdrigt, stubbat skinn framför mig. Tre minuter hade räckt mer än väl.

Kill The World låter punkig i tio sekunder, men någon revolution är det inte tal om. På sin höjd en hyttande näve mot tv-rutan. Jag märker att jag försvinner iväg i tanken rätt snabbt, även om gitarrsolot lyfter en smula. Låten påminner faktiskt mer om punk än metal. 

Frågan är om man inte blir sämre av att besöka Dr. Love, för några romantiska känslor dyker inte upp ens med ansträngning under skivans åttonde spår. Jag tycker mig dock skönja en halvbillig motellhora i neonljus, och Lemmys känslomässiga engagemang är väl därefter. Kärlekskoman uteblir, till förmån för lite tyngre och vassare No Remorse, som överraskar något med ett solo lika vackert som blommor vid vägkanten, och Red Raw är så pass pigg att jag börjar vicka på tårna - om än bara på ena foten.

Sista spåret, Seriel Killer, är ett tal, eller snarare ett erkännande. Själv erkänner jag att jag vill bjuda farbror Lemmy på både en och två halstabletter och gärna ta fler stadiga vägkrogsmåltider med honom - om han bara kunde använda lite mer kryddor. 

About Tea Time: Iron Maiden

Bild av Martin från mblserier.se

Efter att ha valsat runt nere i Tyskland, höga på power metal och öl, ska vi nu besöka landet med lika låg standard på tandvården, som på bidragen till Eurovisionsschlagerfestivalen. Trots heltäckningsmattor, tegelfasader och perversa tevanor, är engelsmännen inte precis kända för sin goda smak och man kan faktiskt inte leva hur länge som helst på imperialistmeriter. Förr eller senare måste man putsa monokeln, spotta ut tuggtobaken och piffa upp sig en smula. Så hämta den silvriga teservisen, damma av salongen och visa alla belackare vilken nation i världen som egentligen är bäst på scones, skvaller och kravaller. Det är hög tid för en god kopp te med Iron Maiden.

Vi sitter till bords med ett band som har femton studioalbum, sex DVD:er och tre best of-samlingar att skryta med. Enligt hemsidan, iallafall. Samlingen Best Of The Beast (1996) som står och ser ensam ut i sambons skivställ, finns av någon outgrundlig anledning inte inräknad där. Typiskt, med tanke på att det faktiskt är det enda hushållet har från dessa gentlemäns allt annat än glesa repertoar. Vi börjar med lite basfakta, för att det inte ska bli alltför tyst runt vårt imaginära tebord, där samtliga tjugotre nuvarande och före detta, levande och döda medlemmar brer marmelad på sina scones och rör om i tekopparna.


Åldermän
Om man inte är en grottmänniska som heter Julia, är Iron Maiden hårdrockarens motsvarighet till babypuré och bröstmjölk. Att inte ens humma igenkännande vid nämnandet av Steve Harris och Bruce Dickinsons namn och ändå kalla sig hårdrockare, är förmodligen lika konstigt som att vara katolik och inte kunna sin Ave Maria ordentligt.

På juldagen 1975 bildade en 18-årig Londonbo och basist vid namn Steve Harris vad som skulle komma att bli ett heavy metal-band bara amishfolk, eremiter och vissa sorters Julior har undgått: Iron Maiden. Jag ansträngde mig inte ens för att missa dem, som i fallet med Metallica, bättre upp: jag levde vägg i vägg med en frälst lillebror jag dessutom gav The Number Of The Beast (1982) till i födelsedagspresent - utan att lyssna själv. (Det är nu Dave Murrays haka slår i heltäckningsmattan och Steve Harris tekopp skramlar upprört mot fatet.)

Gruppen, som har nästan fyrtio år på nacken, har sålt en bra bit över 100 miljoner album och är ett av heavy metal-världens mest inflytelserika band någonsin. Medan jag levde i, om inte ovisshet så åtminstone ointresse, erövrade Iron Maiden världen med, bland andra, nedan nämnda små kompositioner (och nej: jag tar inte med The Number Of The Beast från albumet med samma namn - det finns fler bra låtar där). Att jag inte ens var född när de kom ut är naturligtvis ingen ursäkt:

Prowler, 1980

Wrathchild, 1981

Hallowed Be Thy Name, 1982

Baskunskaper

När det gäller min relation till Iron Maiden, kan man tala om faran med vanan. Vart man än har gått, möjligen med undantag för kyrkliga aktiviteter, har chansen att få se maskoten Eddie på tröjor, skivomslag, tv-rutor och annat, sällan varit så liten att man hajat till vid åsynen. Inte ett enda suktande ögonblick under mina långa stunder vid diverse hårdrocksavdelningar har jag ägnat Iron Maiden, och enda orsaken jag kan komma på är någon förvriden form av hemmablindhet, kombinerad med tonårstjejens löje över de skrikiga skivomslagen. Jag kände mig inte alls tilltalad av, eller ens nyfiken på skivor som såg ut som tecknade serier. 

Faktum är att jag länge såg Iron Maiden som "barnrock", kanske på grund av att min lillebror lyssnade på dem och tyckte att hans storasysters Sonata Arctica-fanatism var skittöntig i jämförelse. (Här pausar vi för påfyllning av herrarnas tekoppar, mer scones och kanske en liten skvätt starkt åt i synnerhet Bruce Dickinson, som känner sig kränkt å Derek Riggs vägnar.) 

Första låten jag faktiskt satt ner och verkligen lyssnade till med denna grupp, benäget bistådd av hjälpsamma korridorkillar, bör ha varit denna:

 The Wicker Man, 2000

Det var riffen som fick mig fast, och det faktum att det kändes snabbt på ett helt annat sätt än mina tyska och finska favoriter som ändå brukade stoltsera med damptempo, helt i min smak. På den tiden sträckte sig mitt riffintresse inte längre än Jani Liimatainens gitarrhals, så hur väl min musiklärare än skolat mig i basens betydelse, reflekterade jag inte det minsta över varför det lät snabbt och tungt samtidigt. (Steve Harris mottar här tacksamt flaskan med styrketårar från Bruce Dickinson, medan Adrian Smith snurrar oroligt på sin tekopp och undrar hur många fler olycksaliga individer som kan ha drabbats av denna monstruösa brist på basal bildning.)


Pardon me? No.
Hemmablindhet, småbröder och noll erfarenhet av att dela mitt hårdrocksintresse med andra till trots, finns det inga rimliga, goda skäl att inte ha utforskat furstarna av NWOBHM bättre. Å andra sidan: jag håller stenhårt på att det är minst lika stort att upptäcka något tio, femton eller tjugo år "för sent", och se storheten i det utan att vara färgad av tonårsnostalgi. Så ta nu ert ansvar för partners och vänner, syskon och föräldrar, mostrar och farfäder, brygg lite te och slå dövörat åt allt vad genrer och åldersgränser heter. Har inte jag någon ursäkt för bristande intresse, så har ingen annan med intakta hörselorgan det heller.

Wasted Years, 1986