Ny månad har det varit ett tag nu och
min bloggledighet är slut för den här gången. Under några veckor
framöver ska vi ha ett antal återkommande teman på bestämda
dagar, för som den rigida människa jag är, älskar jag ordning
bland såväl skivor som blogginlägg.
Alla vi vanliga, dödliga metalheads
behöver vila och kura ihop oss emellanåt, vare sig vi lever på
blodpudding och corpsepaint, eller vinylporr och svart kaffe, och
därför ska vi nu börja våra mörka novembermåndagar med metalmys
och troligen en del gnäll. Vi startar på Megahertz i Karlstad,
eller annan valfri skivbutik där man spenderade en inte helt
obetydlig del av såväl tid som pengar fram tills den gick i graven.
I det här fallet 2007.
Med risk för att låta som just den
sortens "det var bättre förr-kärring" jag annars går
rätt hårt åt, erkänner jag att det alltid känns lite, lite
sorgligt varje gång jag går förbi Drottninggatan 22 och ser
Espresso House-skylten där. Inte nog med Megahertz gick omkull, även
mysiga caféer försvann och
så fick vi dessa personlighetsbefriade kedjor med stål, obekväma
stolar och svindyrt kaffe istället. Min enda roliga anledning att
bege mig ner på stan försvann och ersattes av torra muffins till
ockerpriser. Rena gravskändningen.
När
jag flyttade till Karlstad för tio år sedan hamnade jag i en
studentkorridor på Kroppkärr, betalade 2300 kronor för hyra och el
och hade en rejäl slant sparad från mitt sommarjobb nere i Småland.
Kort sagt ägnade jag en stor del av min lediga tid nere i stan och i
synnerhet lördagarna då jag njöt av den hembakade kladdkakan på
caféet i hörnet där Lilla Sicilien nu ligger, och
sedan i maklig takt begav mig till ljuvligheterna inne på Megahertz. Man gick in, kände
igen personalen så småningom och slutade att kolla runt i det
första utrymmet för att istället bege sig direkt in till
hårdrockshörnan och bli uppslukad av alla omslag. Jag är uppvuxen
i en småhåla och hade aldrig tidigare haft ett så stort utbud på
så bekvämt avstånd förut, så självklart blev jag överväldigad,
visste knappt vad jag skulle leta efter och provlyssnandet blev
därför väldigt mycket på måfå.
Här vill jag
passa på att berätta för de eventuella läsare som är uppvuxna
med att provlyssna genom ett klick på youtube och spotify: det fanns
två spelare med hörlurar som man fick hugga snabbt, medan herrarna
bakom disken tog emot det tomma CD-fodralet, letade upp skivan och så
kunde man lyssna. Sedan fick man säga till igen om man ville byta,
iallafall om shuffleknappen var för söndertryckt och i vissa fall
kunde man inte byta låt alls på egen hand.
Man fick alltså
förflytta sig rent fysiskt till platsen där musiken fanns, sedan
leta upp den för hand genom att bläddra bland utbudet, ställa sig
i lyssningskö och be expediterna om hjälp när spelaren bråkade.
Så drog sig klockan mot lördagens stängningstid halv fyra och man
hade inte bestämt sig riktigt... Jag gjorde en del
riktigt udda inköp där som jag idag inte begriper alls. Danska Iron
Fire, dansk-skotska Cornerstone och Axel Rudi Pells tredje
balladskiva hör till några av mina mer besynnerliga infall, och det
retar mig omåttligt att jag inte minns vem som övertog vårdnaden
av dem vid min än mer upprörande skivutrensning.
Annars
hör min långa väntan på Sonata Arcticas Reckoning
Night, upptäckten av
Soilwork och Children Of Bodom samt den enorma besvikelsen över
Freedom Calls The Circle
Of Life hemma
på Megahertz och nej, det är inte alls lika roligt att klicka sig
fram på youtube och Ginza. Smidigt, jodå, det medger jag, men jag
kan verkligen sakna att drälla runt på Megahertz på lördagarna
och bli lockad eller avskräckt av skivfodral med alltifrån
soluppgångar och skrivstil, till oläsliga loggor, kedjeporr och
lik.
När jag tänker efter har det här egentligen inte så mycket med
nostalgi, som med tid att göra. Det är verkligen skönt att kunna
leta sig fram på datorn, istället för att masa sig iväg till ett
ställe med reglerade öppettider, halvdåliga hörlurar och i mitt
fall stora svårigheter att veta vad jag letade efter.
Men, och det är ett stort men: jag är övertygad om att den tid och
de sökmöjligheter jag har nu, inte bara är av godo.
För den tid jag sparar på att kunna "klicka hem" musik
via datorn, misstänker jag inte alltid speglar av sig i den tid jag
de facto lägger ner på att lyssna. Jag blir hundra gånger mer
överväldigad av de möjligheter som youtube erbjuder, än av det i
jämförelse minimala utbudet på Megahertz och det händer ofta att
jag frågar mig hur väl jag lyssnar in mina inköp numera. Ger jag
verkligen Bathory, Uriah Heep m.fl samma tid som jag en gång gav
Edguy och Vintersorg, eller har latheten bitit sig fast? Känner jag
samma genuina glädje över en skiva som jag har kunnat höra gratis
i sin helhet på youtube eller spotify? Det kräver helt enkelt inte
samma ansträngning eller tidsinsats längre, och det drar lätt ner
värdet om man inte har tålamod nog att verkligen utforska en skiva.
Många
gånger gick jag tomhänt från Megahertz efter tre-fyra timmars
bläddrande bland fordralen, men kände ändå aldrig att jag hade
slösat bort någon tid. Än roligare var förstås att komma hem
till korridoren med ett fynd och se tjejernas nyfikna
"åh-vad-har-du-handlat" gå över i ett lätt grinigt
"hur-har-du-råd" vid åsynen av Edguys Hellfire
Club eller
Nocturnal Rites New
World Messiah,
istället för den förväntade H&M-påsen. Jag vill minnas att
min förklaring om obefintliga smink- mode- och krogutgifter inte
riktigt föll i god jord och inte heller min stora entusiasm för
power metal, för den förste som kunde göra mig sällskap till
Megahertz utan att sucka var en Manowarfrälst kaffedrickare med sjuk
humor och hästsvans.
Sedan över åtta år tillbaka är det där Manowarfanet och jag ett
gnälligt och folkskyggt par som nördar friskt hemma i lyan, och i
mångt och mycket är tacksamma över att kunna beställa saker,
istället för att utsätta oss för en massa sköna människor med
snabba steg och konstant mobilknappande nere på stan. Stånkputtrande
bryggkaffe och emellanåt en packe chokladbollar från Konsum har
ersatt caféerna och ivrig vakt vid brevlådan har ersatt
Megahertzturerna.
När min mycket efterlängtade beställning från Ginza dök upp till
sist, efter extremt mycket gnäll från min sida, kom den där
känslan av överväldigande tillbaka. Med de fynd jag gjorde på
Knastret för några veckor sedan är det sammanlagt elva nya skivor
av olika band som i ett svep har hamnat i min ägo, istället för de
där styckvisa småturerna som förr utgjorde mina musikinköp.
Faktum är att det stressar mig nästan lika mycket som det gläder
mig, för jag vet att mitt musiklyssnande har förändrats, att jag
inte har ro på samma sätt som förr att lägga mig på sängen och
bara lyssna och lyssna tills riffen, takterna och orden naglar sig
fast i mig.
Man kanske skulle anordna någon sorts skivlyssningsreträtt och
samla ihop folk på en kursgård med skivor, bra anläggningar
och stora hörlurar. Mobiltelefoner lämnas avstängda i ett särskilt
skåp och återfås efter reträtten. Tv-tittande, radiolyssnande,
datorer och Internetuppkoppling är omöjliggjorda och istället för
en kurs i djupmeditation har man kvällssamtal om vad man har
upptäckt under dagen. Låter det extremt? Förmodligen, men det gör
miljonstreaming på Spotify också, om man tänker efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar