fredag 6 december 2013

Inhemsk Turism: Amon Amarth


Om ni är lika autistiska som jag, har ni kanske lagt märke till det lilla avbrottet i inläggsrutinerna - men troligast är att ni inte har ägnat saken en tanke, eftersom det är totalt onödigt. Det räcker med en Sheldon Cooper-hysterika på den här bloggen som blir omåttligt störd av att de sex planerade "onsdagarna i rad" plötsligt blev till två plus ett hopp från onsdag till fredag. 

För er som inte kopplade: ohyggligt påfrestande autistisk nörd som inte vill få sina cirklar rubbade. Jag är sådan, fast utan omätbar IQ och doktorsgrad. Nog om det. Från nördreferenser och tvångssyndrom till... Tumba och Amon Amarth.


1. Vilka är de?
Det melodiska death metal-bandet Amon Amarth, som har tagit sitt ståtliga namn ifrån Domedagsberget i Tolkiens trilogi om Härskarringen, är inte sprungna ur någon avgrundseld, utan Stockholmsförorten Tumba, där de bildades 1992. Anledningen till varför jag bestämde mig för att förära dem en bakelse, är att sångaren Johan Hegg är den ende growlare jag har hört min sambo lyssna på fullt frivilligt och med uppskattning. 

Med tanke på att de dessutom alltid har dykt upp i listan med relaterade sökresultat under mina stunder med Finntrolls livespelning på Wacken 2012 utan att jag brytt mig om att utforska dem, så tyckte jag att det var på tiden att jag gav dem en chans.


2. När var de aktiva?
En löjligt formulerad fråga, det inser jag, men har jag en ordning så har jag. 1992 var alltså "startåret", men bandets debut, Once Sent From The Golden Hall, med en fallosformad portöppning på omslaget, släpptes inte förrän 1998. Under sina hittills 21 aktiva år har kvintetten gjort tre medlemsbyten - det senaste 1999 - och släppte sitt nionde studioalbum Deciever Of The Gods, i slutet av juni i år, med klart godkända och bitvis riktigt belåtna omdömen från de allra flesta utom en herre på Smålandsposten som tyckte att det var nog med gröt och vikingar. Stabila tycks de iallafall vara.


3. Vad har de för särdrag?
Amon Amarth är dödsmetallare med vikingateman i sina texter. Nu är det dock som så, att trots temat så räknas de inte till vikingametal. De sjunger om vikingar (fast inte enbart) och åtminstone sångaren ser ut som hämtad från en Miklagårdsrutt, men de vare sig vill eller bör kategoriseras som vikingmetal, en genre där band såsom Bathory, Thyrfing och Månegarm återfinns. Så: temat är vikingar, musiken är melodisk death metal och här nedan kommer ett stycke ifrån Versus The World (2002):

Death In Fire


Trekanten Riesenreklammörk strupsång, malande riff och förkristen image har visat sig vara framgångsrik för tumbanerna, och trots att jag i alla sammanhang föredrar ljus growl framför mörk, misstänker jag att det är något med Heggs röst som får i vanliga fall ej growlfrälsta att harkla sig förnöjt och höja volymen. I mina öron låter det iallafall mjukare, mindre utstickande och ja, slätstruket, helt enkelt.


4. Varför har du missat dem?
Som vid tidigare bakelsebjudningar finns det självklart många skäl till att ha missat just denna sort. Om just din orsak är tillräckligt bra får du själv avgöra:

  • Du är inte är hårdrockare - om inte In Flames spelas på P3.
  • Du är en extremt selektiv hårdrockare som inte ens vill veta namnen på de band du ska dissa. Sådana människor finns, jag har träffat dem.
  • Du är hårdrockare, men lider av skäggfobi efter att ha blivit skrämd av tjuven i Sagan Om Det Röda Äpplet och Per Oscarsson i rollen som Borka under barndomen, och undviker därför instinktivt alla band med skäggprydda medlemmar.
  • Du är religiös och övertygad om att halten ogudaktighet ökar i takt med att sången blir grynig.
  • Du är sov dig igenom historielektionerna och tror därför att vikingarna bildade BSS och att Amon Amarth i själva verket är ett kodnamn för Operation Barbarossa.
  • Du ställer dig helt oförstående inför allt vad fantasy, mytologi och historiska händelser före 1918 heter. Är det riktigt illa tillhör du de som kläckte ur sig ett "men det fanns ju inga alver på medeltiden!" i biosalongerna på premiären av Sagan Om Ringen. (Du som gjorde det på SF i Växjö den 19:e december 2001: Hur kan du leva med dig själv?)


5. Varför ska du ge dem en chans?
Amon Amarth är precis så slätstrukna som ett band kan bli, utan att göra sig själva till karikatyrer. Bara det är något att höja hornet/burken för. Du behöver inte oroa dig en sekund för tveksam nationalism eller hobbysatanism här, eftersom det mest hotfulla de har är Heggs stämband. Du kan alltså tryggt varva In Flames med det här.

Du som lider av skäggfobi eller genrefascism (ja, älskare av norsk black metal, jag tittar på dig), försök att se Amon Amarth som terapi för din osunda rädsla. Så länge en enda människa lider av någon av dessa två åkommor, har tumbanerna en uppgift att fylla. 

Tyckte du att Children Of Bodom var för skräniga, Immortal för pubertala och ryggade tillbaka av blotta tanken på att Arch Enemys strupe tillhörde en kvinna? Då är det här ditt band:


For Victory Or Death




6. Varför fastnade jag för dem? Har jag fastnat för dem?
Jag kan inte påstå att jag har gjort det, tråkigt nog, Jag hade rätt höga förväntningar, vän av vikingar, growl och dödsmetallare som jag är, men det här sätter sig inte riktigt. Först och främst är riffen, i synnerhet på de senare alstren, ungefär lika stimulerande som en riktigt uttjatad repris av Simpsons. Det biter inte, får mig inte att knyta näven så mycket som att klia mig förstrött på näsan. 

Vidare hör jag inte vad som sjunges, ens med kraftansträngning och det irriterar mig. Orchervrål i all ära, men jag vill gärna veta vad vrålet gäller. Nyanserna i sången är få och eftersom riffen lider av samma åkomma, blir det trist som torra småkakor i längden. 

Men för att inte låta alltför gnällig, vill jag påpeka att det inte är det minsta dåligt. Det är bara det att jag inte förstår varför jag ska lyssna på mer än en låt åt gången. Med någon veckas mellanrum.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar