Till Martin

Under mitt allra första samtal med Erik, när jag intervjuade honom, kom vi att prata om döden efter en stund. Tre dödsfall i hårdrocksvärlden på tjugo dagar var helt enkelt omöjligt att inte komma in på, hur lite det än hade med orsaken till intervjun att göra. Ingen människa är utbytbar, men börjar vi dessutom tala om personer som är intimt förknippade med ett bands själ och hjärta, en person som både är vän och kollega, så blir förlusten något som får spridning långt utöver den personliga kretsen. Att sorgen kan delas av människor som aldrig har mött personen annat än på skiva, är givet, för alla musikälskare vet vilka otroliga avtryck vissa skivor och musiker har satt.

Igår kväll, mitt i fiskpinnarna och potatismoset, ringde mamma och berättade att min gamle klasskompis och tonårsförälskelse hade tagit sitt liv. Vi hade inte haft kontakt sedan gymnasiet, även om jag träffade på honom ett par gånger när jag var och hälsade på i min hemstad. Förutom mina tjejkompisar från den tiden, är det bara honom jag har några goda minnen av bland mina jämnåriga där. 

Jag blev förälskad i honom i sjuan, han fick reda på det och retade mig som bara den, men aldrig elakt. Han brukade sno mina glasögon - tills han själv fick brillor. Han kallade mig tågräls för min tandställning - tills han själv fick en. Han blev ihop med min bästa kompis och vi började ses utanför skolan. Retades konstant och min förälskelse hade sedan länge gått över. Jag tyckte om honom.

I nian introducerade han HammerFall för mig och min musikvärld förändrades. Legacy Of Kings (1998) har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta eftersom det var det första jag hörde av power metal, och efter att Martin spelade den på bildlektionen i nian brände han den åt mig - antagligen för att jag tjatade så förfärligt, och han var tillsammans med min bästa vän, så det gick inte att komma undan tjatet.

Jag råkade på honom emellanåt och vi brukade småprata lite, skratta åt högstadietiden och sedan var det inte mer med det. Några minuter här, några minuter där. Jag gör inga som helst anspråk på att känna honom längre, eller kunna säga något om hur han var som person efter gymnasiet. Vi var vänner på FB, men vad säger det? Jag vet bara att han är en av mycket få personer som jag minns med värme från min hemstad och att det gjorde så ont när mamma berättade. 

Det är inte självklart att vilja leva. Jag vet det av erfarenhet, både hos mig själv och vänner. Ibland är det vackra i livet bara är ett hån mot allt som gör ont. En påminnelse om det man inte har, det som har gått sönder och det som inte slutar att blöda. 

Martin Lundkvist 1983-2013

 

Mysmåndag: Visa pattarna...?

Det här ämnet är känsligt. Iallafall för en del män, trots att det borde vara vi kvinnor som reagerar, men av någon anledning brukar det vara individer med y-kromosomer som ilsknar till när det kommer på tal. Det gäller förstås sexismen i hårdrocken, och innan ni slutar läsa eller skickar en kränkt kommentar i affekt, så ge gärna hela texten en chans.

Som hårdrocksfan med två x-kromosomer står man ut med rätt mycket när det gäller kass kvinnosyn och alltsomoftast tar man det med humor eftersom de män som presenterar synen är en produkt av sin tid, sin miljö och sin kultur. Inte har de halvnakna kvinnorna något med en medveten misogyni att göra, det har vi fattat för längesedan, och nio av tio gånger får jag ett absolut oklanderligt bemötande av manliga hårdrockare som många andra män kunde lära ett och annat av.

Det är extremt sällan, jag kan knappt påminna mig senaste tillfället, som ett manligt metalfan slängde sig med rutten sexism i min närvaro. Bortsett ifrån ett drängfullt, tafsande drägg på Manowar-konserten i Karlstad i våras har jag varit förskonad från sådan skit. Min uppfattning av de metalkillar jag har träffat på och lärt känna under årens lopp, har varit väldigt sympatisk. Bara för att det finns inslag av kass kvinnosyn i en del texter, skivomslag osv. så behöver det inte säga något om de manliga hårdrocksfansen. Tro mig: vi vet att ni inte är några chauvinistiska svin som behandlar kvinnor som skit, och om det nu finns någon olycklig hårdrockstjej därute som tror det, så har hon haft en horribel otur.

För att man ska fatta vad problemet är, så måste man först skilja på sex och sexism. Det är inte för inte som det heter sex, drugs and rock'n roll, för sex är i allra högsta grad en viktig del av hårdrocken. Det handlar inte om sexets vara eller icke vara, utan om HUR det framställs och jag är riktigt trött på hur jag som hårdrocksfan och kvinna framställs och vad jag erbjuds när det kommer till merchandise.

Jag kan säga att det är riktigt trist att se kvinnor med sammanpressade bröst, inzoomade stringrumpor och trånande min när man googlar på "heavy metal chics" eller liknande. De står där i sina höga klackar, särade läppar och är helt passiva. Det finns inget som helst dra åt helvete över dem - de ska bara se sexiga ut. Hur fan tror ni att tjejerna ska kunna bli en lika självklar del av moshpiten, konsertköskrålandet och ölhävandet som killarna, om det krävs en trådsmal midja, en urringad XS-topp och ansträngd sexighet för att få synas? Vad skulle ni killar tycka om ni var tvungna att banta ner ölmagen och flexa för att kunna köpa en bandtröja som inte sitter som ett korvskinn?

Jag har gått från att vara en trådsmal planka, till en smidig träningsnarkoman med begynnande magrutor, till en småtjock rulta med putmage och slapp röv. Några kilo upp här, några kilo ner där, men även när jag var som mest vältränad var det ändå XL som gällde för bandtröjor i tjejstorlekar om jag hade några som helst planer på att känna mig bekväm.

Det värsta jag vet när man snackar om det här, är när folk kläcker ur sig något i stil med: "Varför kan man inte vara snygg och sexig som tjej om man lyssnar på hårdrock?" Som om det är allt vi tänker på när vi öppnar garderoben! Hur vi kan känna oss sexiga även om vi gillar metal. Hur vi kan visa för världen att vi har tuttar även om vi gillar musik med en mansdominerad publik. Om du tror att vi behöver den bekräftelsen för att dra på oss en tröja med vårt favoritband, så kan du dra åt helvete och stanna där tills du lär dig att tänka självständigt.

Den mest bekväma och snygga metaltröjan i tjejstorlek som jag äger, är den COB-tröja som jag har på min profilbild här, och enda minuset med den är att den är ljus och jag är bra på att spilla mat, annars är den suverän. Självklart är den i XL, men den är varken midjekort eller urringad och jag äskar den, för jag kan vara småfet i den utan att den glider upp ovanför naveln och dessutom är den stilren.

Det finns mängder av fenomen inom hårdrocken som kan diskuteras utan att det gnälls nämnvärt. Droger har inte längre hippieerans romantiska skimmer över sig, och ingen höjer väl på ögonbrynen längre när det "avslöjas" att någon har varit på sin första rehabvända eller supit sönder sitt tredje äktenskap. Att det finns baksidor med det andra benet, "drugs", är knappast någon hemlighet och jag skulle tro att acceptansen för att inte vilja leva ett vilt liv har ökat rejält.

Ett annat exempel är de många kristna hårdrockare som är trötta på allt djävulsflirtande och har skapat en egen genre för att få en frizon. Jag förstår mig själv inte på kristen hårdrock, men jag förstår behovet av ett "nytt" utrymme och den förståelsen önskar jag mig i egenskap av kvinna. jag vill se bilder på kvinnor som främst är dedikerade hårdrockare och inte är så förbannat uppsnofsade. Hårdrocksbrudar som hellre lägger sina pengar på en ny skiva, än bantningsmedel för att komma i det slimmade linnet för getingmidjor.

Sex är ett maktmedel, den som tror något annat är dåligt upplyst och killar brukar inte känna sig mer säkra på sexighetsfronten än tjejer. Jag skulle snarare vilja påstå att vi tjejer har det lättare där, för vi har "rätt" att fuska mer. Om vi bara lägger ner tid och pengar på att kleta, banta och snöra så kan vi bli hur "sexiga" som helst, eftersom det räcker med att vi "ser ut". Killar måste kunna snacka lite för sig, hur snygga de än är - men det går också bra att vara en tyst och trulig gitarrist - och om de pular för mycket med sitt utseende så drar det ner betyget.

Där har vi problemet med stereotyper: de sätter käppar i hjulet för oss alla. Jag vill inte avskaffa urringningar eller stringtrosor - jag vill kunna välja och känna mig bekväm. Om någon man sedan känner sig obekväm med den åsikten, så utmanar jag honom att gå på en tvåtimmarskonsert iklädd en Manowar-tjejtröja i XL och bli påjuckad av något rödmosigt as som får kåtryck av blotta åsynen av motsatta könet i en hårdrockspublik. Sedan kan vi snacka om hur jävla metal det kändes.

Inhemsk Turism: Therion

Vi behöver inte åka särskilt långt för att träffa på vårt andra inhemska turistmål denna onsdag. Den glänsande gula höstbakelsen pryds av namnet Therion, som hör till de färskaste namnen i min skivsamling. Sex frågor är det som gäller, så greppa tårtgaffeln och pennan och gapa stort för bakelse nummer två. 

1. Vilka är de?

Therion är ett - håll i er nu - death/goth/symphonic metalband från Upplands-Väsby. Tre genrer har de skiftat mellan och såväl det album som jag inhandlade, Vovin (1998) som deras senaste alster Les Fleurs du Mal (2012) håller sig inom goth och symphonic metal. 

Anledningen till att namnet fastnade en smula hos mig, är tragisk, eftersom det helt enkelt var när SRM postade en R.I.P för bandets körsångerska Johanna Mårlöv den andra juni i år på tidningens FB-sida. Så när jag började med mina utforskningar inför Sverige-inläggen, dök namnet Therion upp igen och jag började spana in bandet lite närmare. 

Under sina tjugosex år har bandet gjort nitton medlemsbyten och Vovin (1998) är snarast att anse som grundaren Christofer Johnssons soloprojekt, dock släppt under namnet Therion. (Tack för den ickeexisterande informationen, Ginza.) 

2. När var de aktiva?

Förhoppningsvis i skrivande stund, med tanke på att de ska spela på Sweden Rock Festival i sommar, för det vore outsägligt trist för arrangörerna och besökarna om de har bokat ett inaktivt band. Therion bildades 1987, under det långt mindre högtidliga namnet Blitzkrieg, som kasserades efter ett år till förmån för grekiskans ord för vilddjur: Therion. Ett lyckat byte i mina ögon, för så fort det blir för mycket tyska inblandat i bandnamn, börjar det bli missprydande likt syntgenrens namnval.

3. Vad har de för särdrag?

Går vi till bandets tid som death metal-malare, är det inte mycket som sticker ut, utan det är deras mix av gothmystik och körsång som är intressant. Therion blandar ettriga riff med domkyrkoinspirerad kör, mörka hymner med orientaliska magdanstoner och det första jag associerade till när jag hörde öppningsspårets första toner på Vovin (1998), var Vivaldi:

The Rise Of Sodom And Gomorrah

De inledande stråkarna skulle jag rentav vilja kalla olycksbådande. Man vet att det inte är något smäktande som väntar, och även om jag inte får den där känslan av stramhet som hos Candlemass, så sträcker jag ändå på halsen en smula. Magdans, balett eller en strippstång? Det är bara att välja.

4. Varför har du missat dem?
De flesta orsaker till att Therion har undgått dig är tämligen rimliga, skulle jag vilja påstå, men om du tillhör prenumeranterna - eller åtminstone de flitiga lösnummerköparna - av SRM så bör du ha träffat på dem vid något tillfälle. Annars kanske du finner skälet till din blinda fläck någonstans här:

• Du får svårartade eksem så fort du hör körsång och undviker den som pesten.
• Du har vuxit upp i någon form av religiös rörelse som lär ut att alla skivor med gotiskt tema leder till själens och underlivets fördärv.
• Du är en tvättäkta Iron Maiden-patchfanatiker mellan fyrtiotvå och femtiofem, och tanken på kvinnosång i metal skrämmer dig nästan lika mycket som Internet och uppfinningen av hjulet.
• Du tror att din sexuella läggning kommer att förändras (till det sämre?) om du lyssnar på annat än ölhävarmetal, och således har du sett till att hålla dig till säkra kort som Judas Priest och Accept, eftersom inget är manligare än riktigt höga pip och läderchaps. 
• Sist du sökte efter nya band glömde du att radera din sökhistorik och fick ägna en hel natt åt att trösta dina ultratrue Gorgoroth-polare med Ben & Jerry's och heliga löften om bot och bättring efter dina villovägar med Poison och Hanoi Rocks. Det vill du inte riskera igen.
• Nightwish har alltid gett dig mardrömmar. 

5. Varför ska du ge dem en chans?
Det är en bra fråga, faktiskt. Ni körsångshatare är nog ovanligt svårflirtade här, även om ni skulle uppskatta sammetsmjuka gitarrtoner och vemodiga stråkar. Men det kan kanske vara en god terapiövning om ni måste artighetsvisitera någon släktings julkonsert med den lokala kyrkokören fram i december. Om inte annat kanske Therion låter riktigt vackert efter kyrkobesöket - eller tvärtom.

Har du religiösa invändningar? Jag förstår dig. Jag har också känt den gudomliga pressen flåsa mig i nacken, när jag stått böjd över diverse konvolut med tveksamma omslag, läskiga namn och okristliga teman. Här är det förklätt i kyrkokörsskrud, låter mer domedagsaktigt än Johannespassionen och Improperierna tillsammans och till råga på allt döpt till vilddjur. Hör du till den kategorin, så lugna ditt oroliga sinne med denna hinduistiskt inspirerade hymn, även den från Vovin (1998):

Eye Of Shiva

6. Varför fastnade jag för dem?
Ja, ni hörde ju hur ljuvligt det lät ovan. Jag har själv sjungit i kör under tolv års tid, hört benediktinsystrarnas antifonkörer under otaliga klosterböner sedan jag var femton år gammal och Nightwish har sedan första mötet med covern Over The Hills And Far Away funnits som en solid hörnsten i min skivsamling. Jag är en sucker för högtidlighet, strikthet och allvar och Therion har den där trion egenskaper utan att tynga ner och bli otympliga.

I och med att sången inte är lika stark och fyllig som ex. Tarja Turunens, utan mer som ett stort knippe av tunna stämmor som tillsammans bildar en enhet, blir den iallafall i mina öron mer tillåtande mot lyssnaren. Det är inte en röst, utan många och det gör att jag inte har samma intresse för låttexterna som jag brukar.

I grund och botten är jag en rätt allvarsam person - troligen är det därför jag har en vriden humor, för att ta udden av att jag tar saker och ting för blodigt - och då är Therion balsam för själen. Man kan inte leva på kattfräsande growl och dubbeltramp allena, ej heller balladsmek och hurtig kampsång. Då och då behöver iallafall jag lite extra stramhet, även om jag ser bilder av vackra kvinnor i svarta, frasande sidenkåpor med ljus i händerna under ett gotiskt valv i midnattstimmen framför mig när jag sluter ögonen till tonerna av Eye Of Shiva. 

Mysmåndag: Det låter inte likadant!

Glad måndag på er i mysiga november. Ny vecka betyder måndagsmys nummer två och ja, min katt kommer att pryda samtliga mysinlägg och ja igen, det finns en orsak till det, men det ska tas upp i en krönika längre fram.

Under helgen har jag känt mig episk, trots raggsockor, nopprig kofta och total renons på hjältedåd - om man nu bortser ifrån bloggarbete, cafébesök i Väse och ett sms till en god vän på rockkryssning, där jag uttryckte min önskan att han borde stå och blicka skumögt ut över relingen och snyftsjunga Bathorys Hammerheart. Mer episkt än så kan det nästan inte bli, även om det nu skedde i sms-form.

Tanken var iallafall jävligt episk, men hade jag bytt ut Hammerheart mot, låt säga Europes Rock The Night, Motörheads Ace Of Spades eller Mercyful Fates Come To The Sabbath, så hade ordet "episk" inte legat särskilt nära till hands. Rock The Night är lättsmält som jordgubbsripplad vaniljglass en sommarlovsdag utan ett moln på himlen, vilket inte riktigt rimmar med det strama allvaret i Hammerheart. Inte heller börjar jag trycka en knuten näve mot hjärtetrakten av Ace Of Spades. Om jag hade varit en mer fysisk person när det kommer till känslouttryck, misstänker jag att ett intensivt headbangade och näven en armslängd från bröstet hade legat närmre till hands när det kommer till Motörhead.

Vad drar jag på när jag behöver skratta åt mig själv? (Edguy och Finntroll. Då kan jag skratta åt dem också, när jag ändå är igång.) Vilka är bästa kanalerna för råbarkad ilska? (Children Of Bodom - jag är skyldig dem större tack än man kan tro.) Lite pastellmjuka toner i en grå värld? (Asia!) Upp till kamp efter ett nederlag av något slag? (Manowar, förstås.) Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst och listan bara växer.

När "vuxna och mogna" människor säger att hårdrock är "skrik och bröl" utan att göra minsta försök att precisera sig, fantiserar jag om att mina händer förvandlas till ett par cymbaler och slår ihop med det ignoranta huvudet som en präktigt lidande fyllning emellan. Sedan vill jag placera fluffiga öronmuffar på dem med ett litet smack, le blitt och fråga om de kände någon skillnad.

Jag har svårt för nya intryck, så pass svårt att jag förr i tiden drog mig för att lyssna in något nytt. Det var helt enkelt för jobbigt att vidga vyerna, jag blev bara ställd och förvirrad. Faktum är att jag i skrivande stund inte har lyssnat på vare sig Ritchie Blackmore's Rainbow (1975) eller Helloweens Keeper Of The Seven Keys - The Legacy (2005) än. Jag har upptäckt så enormt mycket ny musik de senaste månaderna, att jag knappt hinner smälta det, och jag gillar inte tanken på att slölyssna okoncentrerat på ett nyinköp - musik förtjänar mer än så.

Om nu ex. Deep Purple, Thyrfing och KISS hade låtit likadant, tror ni verkligen inte att något enda av deras fans skulle ha påpekat det vid det här laget, eller har ni hört en striphårig headbangare säga något i stil med: "Ian Gillan sjunger helt otroligt! Eller var det Paul Stanley? Nej, jag menar Jens Rydén! Jaså, är det Thomas Väänänen som sjunger på den här skivan... Men du, Black Sabbath är bra. Jag har så svårt att hålla isär de häringa banden, så numera säger jag att allt låter som Iron Saviour, ifall någon frågar. Jag menar Iron Maiden, förstås! 'Keeper Of The Seven Keys II' är deras bästa."

Nu är jag sannerligen inget uppslagsverk när det kommer till hårdrock, men även innan jag började blogga och vidga mina vyer, hade mina ögonbryn växt ihop med hårfästet lagom vid Jens Rydén, och vid Iron-förväxlingen skulle jag förmodligen redan vara på flykt från den av okänd substans påverkade individ som med all sannolikhet kunnat missta mig för sin mor eller kanske en krukväxt att lätta på trycket i.

Det är en sak att inte gilla hårdrock och heavy metal, och en helt annan sak att avfärda alla band och artister som ryms inom detta spektrum som utstansade karbonkopior. Sådana finns förstås, och får höra av både fans och kritiker om det som görs inte passar, så det är inte så att hårdrockssläktet utgörs av ryggdunkande ja-sägare som är tacksamma för allt som produceras, långt ifrån. 

Men, frågar nu kanske vän av nya intryck, hur är det då inom de olika genrerna? Blir det inte otroligt enformigt om man lyssnar på en enda genre under en längre period? Jodå, om man lyssnar på black metal med uppstötningar istället för sång, Nightwish-dyrkarna Within Temptations samlade ballader på repeat eller tre minuter med valfri del ur Yngwie Malmsteens katalog. Vid närmare eftertanke, två minuter.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Du tycker att det är omåttligt trist och variationslöst med hårdrock och heavy metal. "Allt låter likadant", säger du med en slapp axelryckning. "Det är bara en massa snabba gitarrer och sedan släpper band X en platta som låter precis som de nio dessförinnan." När jag, eller någon annan, försöker säga att det är rätt stor skillnad mellan band X och Y, och mellan Y:s alster A och B blir du irriterad, för du har inte alls tänkt att du ska behöva motivera dina vuxna och mogna åsikter inför en jobbig nörd med power metaltröja som inte ens försöker låtsas som att Bo Kaspers Orkester i bakgrunden på en ost- och vinkväll i villakvarteret är höjden av kulturell stimulans.

Hänger du med? Bra. Vi fortsätter tankeexperimentet med att föreställa oss att du har en partner sedan några år som du älskar. Du känner till alla hens små egenheter, hens doft, skratt och hur hen kan få dig att bli glad igen när du är ledsen, förbannad när hen är skitjobbig osv. 

Mitt i er ost- och vinkväll, bestämmer sig ett annat par för att byta partners och vänner - helt och hållet, inte bara för en stund i sänghalmen - och försöker övertala dig om att du inte kommer att känna någon skillnad, eftersom det ändå är en människa av samma kön som din partner, som du får i utbyte och samma antal vänner. (Ja, det här låter långsökt, men det får ni finna er i. Jag gör precis vilka jämförelser jag vill.) 

Du börjar argumentera för att din partner och dina vänner minsann inte är utbytbara, att de har massor av särskilda drag som inte finns hos andra och att du inte alls tycker att vän X och Y är kopior av varandra eller att din partner A lika gärna kunde bytas ut mot partner B. Du vägrar att instämma i åsikten att du inte skulle känna någon skillnad med partner B, att vän Y är onödig så länge du har vän X och att alla går under kategorin "människor av kött och blod som du älskar och delar middagsbjudningsintresset med" inte betyder att de inte bidrar med olika saker och fyller olika funktioner. Värdparet tycker att du är en trist relationsnörd som förstör stämningen och du och din partner lämnar bjudningen i lika delar vredesmod och förvirring.

Nu ska vi sammanfatta detta lilla experiment. Eftersom jag är autistisk, trivs jag bland nördar och detaljfascister. På grund av min autism och min ADD är jag dessutom ovanligt känslig för sinnesintryck av olika slag. När jag tycker att "allt låter/ser ut likadant", vet jag mycket väl om att det är min svårighet med överblickande som spökar med mig. Jag vet att de där trettioåriga kvinnorna med kärringkappor och etappfrisyr, samt deras jämnåriga män med Dressmanchinos och senaste Iphonen säkert är jätteolika sinsemellan, även om de alla har "Fifty Shades Of Grey" på nattduksbordet, lyssnar på Avicii och Hellacopters och tycker att det är så skönt att slippa leta musik själva nu när Spotify kan skräddarsy de perfekta listorna åt dem...

Jag vet att de är olika, men jag kan självklart inte se det. För mig är de lika (ointressanta) allihop och om jag ska komma förbi mina fördomar, så lär jag behöva tillbringa en hel del tid med dem på tu man hand och samtala om något viktigt. Samma sak gäller för musiken.

Om jag får höra ett hopklipp av tjugo dödsmetallåtar där varje låtklipp är tio sekunder långt, så kommer jag inte att kunna få någon bra uppfattning om vare sig death metal, de olika banden eller de tjugo låtarna. Precis som med människor, så tar musik tid. Om Vintersorg lät det allra minsta som HammerFall, så hade jag sannerligen inte behövt bråka mig igenom Hedniskhjärtad (1998) under flera månaders tid innan jag lyckades smälta det gutturala gormandet i growlpartierna. 

Nej, jag är ingen hårdrocksfascist, som kräver omvändelse och P3:s undergång. Allt jag efterlyser är lite omtanke om det du gillar och ogillar. Att du inte slarvar med artisters verk genom att låta dem passera som bakgrundsljud. Ge musiken tid, så upptäcker du skillnaderna och kan, om du nu inte gillar metal, ge mig och andra hårdrocksnördar en näsbränna värd namnet nästa gång vi tycker att mainstreamradion maler samma skit dygnet runt. Det skulle kunna bli början på ett mycket intressant samtal.

Veckans genre: Pionjärmetal

Då var första genrefliken äntligen klar: Pionjärmetal. Tretton sådana flikar ska det bli, en i veckan om inget kommer i vägen och självklart finns det inga som helst fördomar, felaktiga detaljer eller personliga åsikter om fansen i dessa flikar. Ha en trevlig helg!

Inhemsk Turism: Candlemass

Fredagsfikorna tar nu en paus och istället ska vi ägna några onsdagar framöver åt, just det, inhemsk turism i form av svenska metalbakelser med höstdekorationer. Vi kommer till största delen att befinna oss i Stockholmsområdet, men även Hälsingland och Halland har musikaliska bakverk att bjuda på. Sex frågor ska ställas och först ut är Candlemass.

1. Vilka är de?

Candlemass är ett doom metal-band från Upplands-Väsby, bildat av basisten och låtskrivaren Leif Edling 1984, och har röstats fram som Sveriges främsta hårdrocks-/metalband genom tiderna i SRM #100, vilket betyder att jag självklart inte har lyssnat någonting på dem förrän nu på senare tid. 

När jag en dag satt och diskuterade bloggidéer och genrer med min sambo, menade han att Candlemass inte var doom metal, utan tjockismetal. Nej, det är inte så ondskefullt menat som man kan tro, för det har ingenting med vikt eller kroppshyddor att göra. Candlemass är tjockismetal, eftersom det låter så TUNGT och SEGT (uttalas med djup röst och stenar i magen, därav versalerna). 

Candlemass har gjort fjorton medlemsbyten och förutom ryggraden Leif Edling är det den före detta sångaren Messiah Marcolin, vars röst vilken präst som helst borde drömma våta drömmar om, som har givit bandet dess särprägel. 

2. När var de aktiva?

Som vanligt när det gäller band, finns det inga definitiva årtal att tala om. Candlemass senaste album, Psalms For The Dead, gavs ut 2012 och bandet har deklarerat att detta kommer att vara det sista albumet, men de kommer att fortsätta spela live, så det där med aktiviteten beror helt på vilken aspekt av bandtillvaron man menar. 

Det är helt enkelt inte så att ett band som inte spottar ur sig en skiva vartannat år, en DVD vart fjärde och är återkommande affischnamn för allsköns metalfestivaler under sommarmånaderna, har upphört att existera. Eller, för att citera Mrs. Bucket (Helena Bonham Carter) i Tim Burtons version av Charlie And The Chocolate Factory: "Ah, yes, well sometimes, when grown ups say "forever," they mean, "a very long time."

3. Vad har de för särdrag?

Doom metal, en genre som Candlemass för övrigt anses vara en av pionjärerna inom och dessutom gett namn åt med debuten Epicus Doomicus Metallicus (1986), utmärker sig genom sin kombination av tyngd och långsamhet och i Candlemass fall är även den högstämda vibratosången. Fredmans epistel nr. 81 har tolkats suveränt på två album i min samling. Det ena är Imperiets Greatest Hits (1995) och det andra är Candlemass tredje album Ancient Dreams (1988):

Epistle No.81

Jag ryser. Man borde inte sitta framför en laptop i soffan och lyssna på den här mitt på ljusan dag. Jag vill ha beckmörker, facklor och tunga kåpor som släpar bland höstlöven och stengolvet! Ge mig en mässa till tyngdens och långsamhetens lov ledd av Edling och Messiah och jag lovar att börja gå regelbundet i kyrkan igen. Doom metal eller tjockismetal? Jag kallar det för den ultimata stresshanteringen. 

4. Varför har du missat dem?

Orsaken till mina egna blinda fläckar har redan blivit utredd i andra inlägg - och för den händelse någon ny läsare råkar på detta som första inlägg, kan jag kort berätta att min hårdrockshistoria helt enkelt ser en smula annorlunda ut än gemene hårdrockfans. 

Att jag har underlåtit att utforska Candlemass fram till hösten 2013 är alltså inte riktigt så underligt som man kan tro, och om du nu inte har liknande orsaker som jag, så kan din miss bero på något av följande:

• Du är helt enkelt inte hårdrockare, hur obegripligt det än låter. 
• Du är en extremt selektiv black metal-fanatiker och livrädd för allt som inte påminner om Burzum, Immortal eller Mayhem. 
• Du är övertygad om att all hårdrock låter som ex. Mayhem (även om du inte är säker på om det verkligen är Mayhem du har hört) och har därför vänt ryggen åt allt i musikväg som innehåller orden "metal" och/eller "hård". 
• Du är 50-talist eller äldre och var aktiv i Hasselarörelsen när Candlemass slog igenom.
• Du är 90-talist eller yngre och lyssnar på Avicii, eftersom din Spoty-lista "föreslog" det.
• Du är kvinna.

5. Varför ska du ge dem en chans?

Det beror helt på, faktiskt. Om du nu, mer eller mindre, tillhör någon av de allt annat än fördomsfulla kategorier jag listade upp ovan, så kanske du ändå kan hitta något i denna inhemska bakelse som tilltalar dig. För dig som inte är hårdrockare och 50-talist eller äldre, kanske den kulturella och historiska bildningsaspekten kan vara ett gott skäl att ge Candlemass någon timme av ditt liv. Trodde du att 1986 bestod av pudelrock så har du, liksom jag, missat att Candlemass debutalbum inte bara har en smått legendarisk status, utan också banade väg för en helt ny genre. Det är ju aldrig fel med lite extra bildning, eller hur?

Om du hör till de olycksaliga varelser som var aktiva i Hasselarörelsen, alternativt Hem & Skola-sekten, så kan jag glädja dig med att Leif Edling är råsocialist och arbetsnarkoman, och om du är en sådan där jätteny moderat borde du givetvis bli salig av all form av egenföretagande, även om ditt parti inte har någon som helst känsla för kultur.

Går du i gymnasiet eller är mellan 20 och 23 år gammal och uppväxt med mp3-spelare istället för freestyle, prova att inaktiva shufflefunktionen på Spotify och lyssna aktivt på några låtar utan att byta mitt i eller förströ dig med något annat under tiden. 

Du som inte är hårdrockare, sörj inte (så mycket, iallafall). Man måste inte leta fram den gamla jeansvästen och jodhpursen för att uppskatta ett bra band. Högtidsdräkter i stil med Messiahs munkkåpa är, såvitt jag vet, direkt ovanliga och det är inte bara fullt möjligt, utan direkt njutbart att ge fingret åt allt vad etiketter heter. Ingen i din mogna bekantskapskrets behöver ju få veta att du "slösar bort" en timme av ditt liv på att lyssna aktivt på ett helt album. (Ja, kvinna, jag tittar särskilt på dig.)

Är du black metal-fanatiker eller tror att all hårdrock skapas, uppskattas och köps av just black metal-fanatiker, rekommenderar jag gemensam gruppterapi med levande ljus, bakelser och kanske det här stycket från Epicus Doomicus Metallicus (1986):

Solitude

6. Varför fastnade jag för dem?

Skäl nummer ett stavas b-a-s. Känslan av absolut tyngd tillsammans med den högtidliga, strama sången klår vilken mässa i stämningsfullhet som helst. 

Skäl nummer två: Ancient Dreams (1988) låter så otroligt fräsch när jag hör den för första gången 2013. Det här är inte gammal skåpmat eller smålustig nostalgi, utan ett klassiskt "mormorsrecept" på musik som på något sätt står lite vid sidan av inne- och ute-termer, och det är väldigt tilltalande. 

Skäl nummer tre: De får mig att slappna av. Min hjärna och kropp går väldigt, väldigt lätt upp i varv och när jag lade mig på soffan för att lyssna på Ancient Dreams (1988) för första gången, visade den sig vara någon sorts musikalisk massage för överspeedade ADHD-hjärnor och säkerligen även andra stressade själar i vårt allt annat än lugna samhälle. 

Mysmåndag: Megahertz' ljuvlighet

Ny månad har det varit ett tag nu och min bloggledighet är slut för den här gången. Under några veckor framöver ska vi ha ett antal återkommande teman på bestämda dagar, för som den rigida människa jag är, älskar jag ordning bland såväl skivor som blogginlägg.

Alla vi vanliga, dödliga metalheads behöver vila och kura ihop oss emellanåt, vare sig vi lever på blodpudding och corpsepaint, eller vinylporr och svart kaffe, och därför ska vi nu börja våra mörka novembermåndagar med metalmys och troligen en del gnäll. Vi startar på Megahertz i Karlstad, eller annan valfri skivbutik där man spenderade en inte helt obetydlig del av såväl tid som pengar fram tills den gick i graven. I det här fallet 2007.

Med risk för att låta som just den sortens "det var bättre förr-kärring" jag annars går rätt hårt åt, erkänner jag att det alltid känns lite, lite sorgligt varje gång jag går förbi Drottninggatan 22 och ser Espresso House-skylten där. Inte nog med Megahertz gick omkull, även mysiga caféer försvann och så fick vi dessa personlighetsbefriade kedjor med stål, obekväma stolar och svindyrt kaffe istället. Min enda roliga anledning att bege mig ner på stan försvann och ersattes av torra muffins till ockerpriser. Rena gravskändningen.

När jag flyttade till Karlstad för tio år sedan hamnade jag i en studentkorridor på Kroppkärr, betalade 2300 kronor för hyra och el och hade en rejäl slant sparad från mitt sommarjobb nere i Småland. Kort sagt ägnade jag en stor del av min lediga tid nere i stan och i synnerhet lördagarna då jag njöt av den hembakade kladdkakan på caféet i hörnet där Lilla Sicilien nu ligger, och sedan i maklig takt begav mig till ljuvligheterna inne på Megahertz. Man gick in, kände igen personalen så småningom och slutade att kolla runt i det första utrymmet för att istället bege sig direkt in till hårdrockshörnan och bli uppslukad av alla omslag. Jag är uppvuxen i en småhåla och hade aldrig tidigare haft ett så stort utbud på så bekvämt avstånd förut, så självklart blev jag överväldigad, visste knappt vad jag skulle leta efter och provlyssnandet blev därför väldigt mycket på måfå.

Här vill jag passa på att berätta för de eventuella läsare som är uppvuxna med att provlyssna genom ett klick på youtube och spotify: det fanns två spelare med hörlurar som man fick hugga snabbt, medan herrarna bakom disken tog emot det tomma CD-fodralet, letade upp skivan och så kunde man lyssna. Sedan fick man säga till igen om man ville byta, iallafall om shuffleknappen var för söndertryckt och i vissa fall kunde man inte byta låt alls på egen hand.

Man fick alltså förflytta sig rent fysiskt till platsen där musiken fanns, sedan leta upp den för hand genom att bläddra bland utbudet, ställa sig i lyssningskö och be expediterna om hjälp när spelaren bråkade. Så drog sig klockan mot lördagens stängningstid halv fyra och man hade inte bestämt sig riktigt... Jag gjorde en del riktigt udda inköp där som jag idag inte begriper alls. Danska Iron Fire, dansk-skotska Cornerstone och Axel Rudi Pells tredje balladskiva hör till några av mina mer besynnerliga infall, och det retar mig omåttligt att jag inte minns vem som övertog vårdnaden av dem vid min än mer upprörande skivutrensning.

Annars hör min långa väntan på Sonata Arcticas Reckoning Night, upptäckten av Soilwork och Children Of Bodom samt den enorma besvikelsen över Freedom Calls The Circle Of Life hemma på Megahertz och nej, det är inte alls lika roligt att klicka sig fram på youtube och Ginza. Smidigt, jodå, det medger jag, men jag kan verkligen sakna att drälla runt på Megahertz på lördagarna och bli lockad eller avskräckt av skivfodral med alltifrån soluppgångar och skrivstil, till oläsliga loggor, kedjeporr och lik.

När jag tänker efter har det här egentligen inte så mycket med nostalgi, som med tid att göra. Det är verkligen skönt att kunna leta sig fram på datorn, istället för att masa sig iväg till ett ställe med reglerade öppettider, halvdåliga hörlurar och i mitt fall stora svårigheter att veta vad jag letade efter.

Men, och det är ett stort men: jag är övertygad om att den tid och de sökmöjligheter jag har nu, inte bara är av godo.

För den tid jag sparar på att kunna "klicka hem" musik via datorn, misstänker jag inte alltid speglar av sig i den tid jag de facto lägger ner på att lyssna. Jag blir hundra gånger mer överväldigad av de möjligheter som youtube erbjuder, än av det i jämförelse minimala utbudet på Megahertz och det händer ofta att jag frågar mig hur väl jag lyssnar in mina inköp numera. Ger jag verkligen Bathory, Uriah Heep m.fl samma tid som jag en gång gav Edguy och Vintersorg, eller har latheten bitit sig fast? Känner jag samma genuina glädje över en skiva som jag har kunnat höra gratis i sin helhet på youtube eller spotify? Det kräver helt enkelt inte samma ansträngning eller tidsinsats längre, och det drar lätt ner värdet om man inte har tålamod nog att verkligen utforska en skiva.

Många gånger gick jag tomhänt från Megahertz efter tre-fyra timmars bläddrande bland fordralen, men kände ändå aldrig att jag hade slösat bort någon tid. Än roligare var förstås att komma hem till korridoren med ett fynd och se tjejernas nyfikna "åh-vad-har-du-handlat" gå över i ett lätt grinigt "hur-har-du-råd" vid åsynen av Edguys Hellfire Club eller Nocturnal Rites New World Messiah, istället för den förväntade H&M-påsen. Jag vill minnas att min förklaring om obefintliga smink- mode- och krogutgifter inte riktigt föll i god jord och inte heller min stora entusiasm för power metal, för den förste som kunde göra mig sällskap till Megahertz utan att sucka var en Manowarfrälst kaffedrickare med sjuk humor och hästsvans.

Sedan över åtta år tillbaka är det där Manowarfanet och jag ett gnälligt och folkskyggt par som nördar friskt hemma i lyan, och i mångt och mycket är tacksamma över att kunna beställa saker, istället för att utsätta oss för en massa sköna människor med snabba steg och konstant mobilknappande nere på stan. Stånkputtrande bryggkaffe och emellanåt en packe chokladbollar från Konsum har ersatt caféerna och ivrig vakt vid brevlådan har ersatt Megahertzturerna.

När min mycket efterlängtade beställning från Ginza dök upp till sist, efter extremt mycket gnäll från min sida, kom den där känslan av överväldigande tillbaka. Med de fynd jag gjorde på Knastret för några veckor sedan är det sammanlagt elva nya skivor av olika band som i ett svep har hamnat i min ägo, istället för de där styckvisa småturerna som förr utgjorde mina musikinköp. Faktum är att det stressar mig nästan lika mycket som det gläder mig, för jag vet att mitt musiklyssnande har förändrats, att jag inte har ro på samma sätt som förr att lägga mig på sängen och bara lyssna och lyssna tills riffen, takterna och orden naglar sig fast i mig.

Man kanske skulle anordna någon sorts skivlyssningsreträtt och samla ihop folk på en kursgård med skivor, bra anläggningar och stora hörlurar. Mobiltelefoner lämnas avstängda i ett särskilt skåp och återfås efter reträtten. Tv-tittande, radiolyssnande, datorer och Internetuppkoppling är omöjliggjorda och istället för en kurs i djupmeditation har man kvällssamtal om vad man har upptäckt under dagen. Låter det extremt? Förmodligen, men det gör miljonstreaming på Spotify också, om man tänker efter.