Vi några tillfällen har det hänt att folk som jag inte känner, eller folk som jag känner, men som inte är ett dugg intresserad av metal, uppmärksammar min blogg. Nio av tio gånger för att de är sura över någonting jag har skrivit.
Som att jag inte gillar sverigedemokrater, genrehoror, snaskig sexism eller allmänt dumdrygt beteende. Kritiken brukar då formuleras: "Jag trodde ju det här var en hårdrocksblogg och inget annat ju!!!!!" eller: "Fan vad du är PK, du försöker bara känna dig duktig!" eller, min favorit: "Gillar du inte *sätt in valfritt band*? Är du helt jävla dum i huvve, eller?" Sådana små finurliga kommentarer, ni vet.
Om vi lämnar de mest ohyfsade grottgästerna (sopar ut dem över klippkanten med kvasten) och istället riktar in oss på de som på fullaste allvar tycker att de har en viktig poäng att komma med, ex. när de blir kränkta över att jag inte gillar rasister (ja, SD är rasister) och dessutom har mage att nyttja min blogg för att upplysa om detta, så nöjer vi oss med att fråga oss detta:
Sedan låter vi Cliff Burton svara:
Och till sist lämnar vi analysen av mänsklighetens dumhet
åt Lemmy Kilmister:
Ha en fortsatt trevlig dag. Innan veckan är slut ska det finnas en recension här, och ännu en på Crankitup. Till dess, lyssna på sådant som gör gott för själen medan ni mediterar över ovanstående visdomsord. Här har ni något att börja med:
Ett italienskt band, med italienska
texter och omslagsinfo på japanska hör inte till den mest frekventa
kombinationen i mitt skivställ, och förmodligen inte i andras
heller. J.E.T:s debut från 1972 är inte så mycket en debut, som en
engångsföreteelse. Bandet släppte inga fler skivor i den här
genren, och det är jag den första att beklaga.
Fede, Speranza, Caritá kan
nämligen vara något av det mest slamriga, smeksamma och innerliga
jag har hört på år och dar. Det låter som att kvartetten från
Genova inte hade en tanke på något annat än att ha roligt och att
resultatet blev lyssningsbart av en ren slump.
Det är
egentligen inga särskilda delar som sticker ut, snarare summan av
dem. Gitarrljudet är grynigt och opolerat, orgeln olycksbådande och
trummor och bas mullrar och maler bakom Aldo Stelitas sång. Den
knappt 50 minuter långa skivan är en blandning av överjävlig
distortion, mjuk orgel och tre minuter in Il Prete E Il
Pescatore är jag redo att ta
till lipen. Ce' Chi Non Ha är
favoriten och för tankarna till tropiska nätter och isat vin.
Malletinsintrument
som vibrafon och marimba är inget man vanligtvis förknippar med
hårdrock, men det är ingen tvekan om att det skamlösa experimentet
som ugör Fede, Speranza, Caritá är
hårdrock. Inte i varje parti, men som helhet. Bitvis påminner det
om Uriah Heep, och hade körerna låtit bättre och mixen inte varit
ojämn som en gropig landsväg, hade jag inte haft ett ont ord att
säga. Den finns att köpa på Recordheaven för 49 spänn och jag
kan inte komma på någon bra ursäkt förutom allvarlig penningknipa
för att inte införskaffa den.
För ett år sedan satte sig en sorgligt ouppdaterad hårdrockare framför sin dator och undrade vad hon skulle göra av sin fritid. Hon jobbade för mycket, gick upp lite för intensivt i annonser och struktur för att det skulle vara riktigt hälsosamt och led till råga på eländet av social fobi.
Så vad skulle hon göra för att inte tillvaron skulle bestå enbart av duktigheter? Jo, skaffa sig en hobby, förstås. Eftersom hårdrockaren hade ganska många olika intressen, så funderade hon på alltifrån tvärflöjtsspel och tantbalett, till att återuppta styrketräningen (men blev avrådd av sin sjukgymnast) och lära sig sy kläder.
En afton när hon satt kände sig ovanligt irriterad på sin ohanterliga fritid och därtill hade suttit alldeles för länge vid datorn och slöklickat, beslöt hon sig för att skapa en blogg.
Ångest följde så snart den var skapad, för vad skulle hon skriva om egentligen? Inte ville hon skriva om sina funktionshinder, politik eller religion. Nej, just de bitarna var hon rejält trött på att prata om vid tillfället, och hennes första inlägg kom att handla om tid.
Andra inlägget kom dagen efter och temat var musikminnen. Tredje inlägget handlade om döden och sedan rullade det på. Samtidigt jobbade jag med ett tidningsnummer för SKVT och eftersom jag hade suttit nedgrävd i annonssälj som en annan mullvad den senaste tiden, ville jag få göra något annat. En intervju, kanske? Någon intressant person från vårt utgivningsområde som inte sysslade med jordbruk, motorer och kyrkkaffe, och gärna med något som jag var intresserad av.
Valet föll på Sweden Rock Magazines Erik Thompson, som var uppvuxen i vårt utgivningsområde (nu ger vi inte längre ut tidningen på Kronoparken i Karlstad, men jag är väldigt glad att vi gjorde det förra året) och efter en lång inre litania av den sortens ångest som drabbar en person med social fobi och kasst självförtroende när hen inser att hen har åtagit sig något som hen inte behärskar så bra, ringde jag allmänt skakande upp herrn en fredag och påbörjade ett samtal som väl har fortsatt mer eller mindre dagligen sedan dess.
Jag firar min grottas födelsedag av flera orsaker. Det här projektet har många gånger varit jobbigt, ibland rentutav tråkigt och segt, men det har gett mig otroligt mycket.
Glädje, vänner och självförtroende. Ny kunskap och än mer vetskap om hur mycket jag ännu inte kan.
En utmaning för min sociala fobi, mitt dåliga självförtroende och inte minst mina två funktionshinder.
Det viktigaste har varit insikten om att man måste arbeta hårt för att verkligen bli bra och att man inte behöver vara expert på något för att få uttala sig. Att man inte måste vara ett levande lexikon eller ha lyssnat på allt i "rätt" ordning. Att man kan få säga att "nej, jag hade ingen aning om vem Cliff Burton var förrän jag var närmare 30, även om jag alltid har sett mig som hårdrockare" och att det får vara okej. I min värld har det inte varit något självklart och jag har alltid blivit otroligt glad när jag har träffat på hårdrockare som visserligen blir mycket förvånade, men aldrig dryga över att min väg till ett band har sett annorlunda ut än deras.
För lite över en vecka sedan postade jag min första intervju för Crank-it-up, fick inbjudan till gruppen på Facebook och igår dök ett mail med mina användaruppgifter till Crank-it-ups sida upp. Nätt och jämnt ett år efter mitt första, förvirrande inlägg här är jag skribent och det känns lika roligt som läskigt.
Inläggen här kommer, som ni redan har märkt, att inte vara lika frekventa som förr. Jag hinner helt enkelt inte när vi är två istället för tre på jobbet och när jag har fått möjligheten att jobba med ett engagerat och supertrevligt team som når en bra bit längre än den här bloggen.
Jag kommer fortfarande att skriva här, jag har trots allt ett antal inläggsidéer på lager som passar bäst här, men tiden är mindre. För ett år sedan visste jag inte vad jag skulle fylla min fritid med. Nu behöver jag en tidvändare för att kunna lyssna på alla skatter jag har upptäckt det här året.
Det känns som att jag tjatar. Segar ut på realisationer av löften som någon slags mindre välsmord politiker. Jag talar givetvis om intervjun med Castillions frontman Ulf Sörman, som jag har flaggat för i några veckor nu, och jag känner mig som en papegoja. Den är klar sedan länge och väntar bara på ett godkännande från Crankitup.se där det är tänkt att den ska publiceras. På grund av lite olika orsaker dröjer det och när man som jag är ett kontrollfreak av rang, är det bra att påminna sig själv om att man inte kan kontrollera allt här i världen.
Vad jag kan kontrollera just nu är min tid igen. Underbart är bara förnamnet. Tidningen är iväg på tryck och jag har kompledigt resten av veckan, vilket innebär att "plötsligt" har en massa tid över igen. Tid som jag vill lägga på alltifrån skivlyssning och hårdrockshistoria, till långpromenader med Thyrfing i lurarna och seriemaraton bredvid sambon i soffan.
Om bara en vecka fyller Grottan ett år. Ett år sedan några klarsynta personer i min omgivning påpekade att det inte var nyttigt för mig att bli så totalt uppslukad av jobbet och att det kunde vara bra att göra något som inte enbart handlade om att vara duktig och prestera. Jag ska göra en längre, smetnostalgisk text om detta den tjugonde, men innan dess ska det bli en skivrecension och lite annat. Stycket nedan är bara ett år äldre än det verk som ska skärskådas den här veckan och av förklarliga skäl oändligt mycket mer välkänt. I väntan på italienarna, får de hårdrocksurtida britterna träda in:
Så var vi inne i maj och snart fylls apoteksköerna med naiva soldyrkare som säkert som en klocka har bytt ut yllet mot bomull några veckor för tidigt. Samma människor kommer dessutom att köa för kylbalsam i juli också, eftersom de av någon outgrundlig anledning aldrig lär sig att hålla sig i skuggan. Vi hårdrockare, har jag för mig, brukar hålla oss till sundare solvanor. Det kan visserligen bero på att vi rätt ofta är bleksiktiga och otränade av naturen, men också på alla de stiliga plagg som trängs på finhyllan i garderoben. Man äger ju inte sådana stiliga tygbitar utan att visa upp dem.
Någon hårdrockare fick en snilleblixt och såg till att man kunde klä sig i t-shirts med det kärleksfulla budskapet: "Innerst inne är vi alla hårdrockare". Själv äger jag ännu ej någon sådan festblåsa, men inköpslistor är till för att fyllas och vad jag än har på mig, är jag naturligtvis hårdrockare från mina kluvna hårtoppar ända ner till stortånageln.
När du träffar på en hårdrockare, har du troligtvis också mött en romantiker. Jodå. Samla ihop några hårdrockare i urtvättade tröjor, förse dem med lagom mängd alkoholhaltig dryck och när 75% av dem börjar se lite extra lyckliga ut, så slår du på en lång lista med ballader och betraktar hur allsångsskrålet går över i slutna ögon och en annan sorts innerlighet än vad The Number Of The Beast och Ace Of Spades framkallar. Rätt var det är har du hamnat i en stämning då en knuten näve inte längre är en stolt och förbannad vansinnesgest, utan hårdrockarens svar på knäppta händer och salighet. Om du då tillhör den sortens människor som får kalla kårar utmed ryggraden av ballader, så är det dags att fly fältet.
Ready To Go Home (2000)
Asia hör till det vi kallar AOR, arenaorienterad rock och det här är således ingen metalballad. När det kommer till ballader blir genrer dock ointressanta för de flesta utom riktigt envetna Motörhead-fans i tjugoårsåldern och hårdrockare på strikt norsk black metal-diet. Det är en sak att inte gilla ballader, men när man börjar känna sig själsligt hotad av dem är det läge att söka hjälp. Nu när vi har S:t Ronnie James Dio som vakar över oss från någonstans, kan vilsna själar vända sig till hans repertoar för terapi.
Rainbow Eyes (1978)
Till skillnad ifrån Asias mer storslagna stil, är det här något att kura ihop sig intill partnern eller bästa polaren till. Man ska aldrig störa en bra låt, men i det här fallet är det en ren skändning att göra det. Lyssna! Det är mjukt som en gardin av nattfjärilar... Jag med min svaghet för flöjttoner får till och med ståpäls där jag saknar hårväxt. Helgonförklara den här mannen, snälla Franciskus, så förlåter jag dig för att du satte ett "sankt" framför JP II. Det är inte lätt att vara ledare för en skock får och därför går vi från änglar till demoner.
Expressing The Heart (1985)
Det "värsta" med den här balladen börjar runt 1:50. Dave Hill har en förmåga att bända upp bröstkorgen på mig med sin röst och sedan lämna den på vid jävla gavel, som en svängdörr för påfrestande känslor. Demon lämnar alltid en känsla av tomhet hos mig, som när man var liten och var riktigt ledsen för något men av någon anledning inte kunde gråta längre. Förmodligen en perfekt ballad för olycklig kärlek som hade gått på repeat i flickrummet om jag känt till Demon i tonåren.
Prisoners In Paradise (1991)
Vågar jag ens gissa hur många gånger jag hade den här på repeat? Hur många gånger jag mimade och spelade luftgitarr till den framför pigtittaren på min flickrumsbyrå? Och vem var jag olyckligt kär i just då? Jag hade iallafall inte kommit in i perioden av övertygad klosterkallelse ännu, så mycket är jag säker på. Jag äger inte skivan, men tycker att låten är en av Europes bästa, ljusår före såväl Carrie som nyversionen av Open Your Heart på Out Of This World (1988).
Another Day (1992)
En dag ska jag lista ut varför jag börjar fundera på basinköp av just den här låten. Ja, bas som i instrumentet bas, inte bas som i basutbud av amerikansk prog metal, även det också bör hamna i grottans skattkammare så småningom. Egentligen borde jag inte gilla det här, eftersom smeksamma saxofoner brukar ge min inre puritan kväljningar, men vad förslår den mot John Petruccis skamlösa svulstighet? Två-tre glas vin och jag lovar att jag får tårar i ögonen innan första meningen innehållandes "die another day" är färdigsjungen. Ni är härmed varnade.
Jag lyssnar inte enbart på hårdrock och metal, vilket de flesta som känner mig vet om vid det här laget. Gregorianskt, keltiskt, barock- och folkmusik återfinns också i min samling. Jag älskar Hildegard von Bingen och Mozart. Föll pladask för Malukah, Peter Hollens och Lindsey Stirling. Ennio Morricone och Emma Härdelin ger mig rysningar av helt olika slag. Tre av dessa är män, fyra kvinnor. Ingen av dem återfinns inom metal och hårdrock.
Med jämna mellanrum påpekas bristen på jämställdhet i musikbranschen, inte minst inom hårdrock och metal. På scenen, bakom mixerborden och i publiken. Att problemet tas upp och angrips är utmärkt. Den som påstår att jag som kvinna borde hålla mig till att lyssna på annat kan räkna med att smulas sönder under mina 38:or till skateskor inom loppet av en minut. Hårdrocken är min, var vänlig dra åt helvete.
Så långt hänger de allra flesta människor med någon form av intelligens över en amöbas nivå med. Musik som främst spelas av män och lyssnas på av män, är inte samma sak som att ett par kvinnliga öron inte kan njuta av den.
Sedan blir det knepigt. Nu har jag fullt ut kunnat lämna många av de hinder som fanns kvar sedan tonåren, den tid då jag ofta fick höra att jag helt enkelt inte hade rätt att kalla mig hårdrockare, att jag inte var välkommen att beblanda mig med de som lyssnade på och spelade det jag gillade. För jag var ju tjej. Idag kan mitt 31-åriga jag sörja över de hinder som sattes upp, över att det inte fanns någon plats för mig att dela mitt intresse för metal och mitt gitarrplinkande med andra. När min musiksmak väl accepterades och inte betraktades som särskilt konstig längre, var jag redan så socialt hämmad att jag fick ångest av att spela inför andra.
Sist jag tog upp en gura, för något år sedan, kom ångesten tillbaka. Tjejen som flådde fingrarna för att bli lika bra som John Norum skakade beklagande på huvudet åt sitt sjutton år äldre jag och undrade vad som hade hänt. Konventioner och hormoner, vad var som hade hänt.
Här brukar alla möjliga välmenande människor komma med förklaringar på varför jag aldrig vågade köra på, och de flesta landar i att kvinnor blir diskriminerade i musiken och att jag hade behövt fler kvinnliga förebilder.
En sanning med modifikation, säger jag, för det är inte i studion som ett band blir till, utan på tonårsrummen, i musikskolorna och de muggiga replokalerna på skolor, fritidsgårdar och i garage. När kompisen kommer sättande med en skiva - eller numera en länk - och säger att det här måste du fan höra, för det är helt jävla otroligt! När du plötsligt får höra något som får dig att undra om du någonsin kommer att behöva lyssna på en enda av dina andra skivor - eller vad du nu har - igen. När du tänker att sådär vill jag också spela. Just så som han gör!
Det är den där sista lilla detaljen som börjar ställa till det för många tjejer. Att det är just en man som spelar. Naturligtvis funkar det omvänt också, när män ska in på områden som domineras av kvinnor. De allra flesta människor söker helt enkelt efter förebilder som liknar dem själva, för saken är den att människan är en varelse som föredrar trygghet. Könet är en sådan detalj som ofta får stor, många gånger alldeles för stor betydelse för vad man ser som tryggt och eftersträvansvärt. Jag undrar ibland hur många tonårstjejer som aldrig hittar hårdrocken eftersom den sociala koden säger dem att ju fler män som utövar något, desto mindre plats finns det för dem.
Själv har jag väldigt få kvinnliga förebilder inom hårdrock. Sångerskor är ett lysande undantag, med giganter som bland andra Joan Jett, Tarja Turunen och Angela Gossow - tillika inom tre helt olika stilar. Först under det senaste året har jag upptäckt Vixen (fick tipset av en man), vars nu hädangångna gitarrist Jan Kuehnemund borde ha prytt min flickrumsvägg sida vid sida med John Norum, men ni kan ju själva räkna ut hur pass känt ett amerikanskt, kvinnligt glam metal-band var i svenska småhålor 1996.
Så ja, det finns kvinnliga musiker och band som inte har fått den status de har förtjänat, och det är inget annat än skamligt. Men - och det är ett stort men - ingenting hindrar dig från att presentera dem för dina döttrar, syskondöttrar, småsystrar och lillkusiner. Själv önskar jag inget hellre än att min nu fyraåriga systerdotter så småningom ska börja undra vad det står på mosters tröjor, vad det är för farbröder som hänger på mosters och morbrors väggar och hur det kommer sig att man inte får slita ut mosters konstiga plastsaker ur trästället hur som helst.
Frågar hon sedan varför det finns många fler farbröder än tanter som spelar, så säger jag som jag tror att det är: många tjejer får inte höra att det är okej och till och med bra, att verkligen satsa på något om det saknas kvinnliga förebilder. Jag kommer att säga att vissa vanor och ovanor tar tid att förändra, att det hör till hårdrockens väsen att vara bråkig, störande och obekväm. Känner jag henne rätt så skulle hon inte komma springande till vare sig sina föräldrar eller sin moster om någon sade åt henne att göra något annat än spela metal. Hon skulle helt illmarigt göra samma sak på ett annorlunda sätt för att visa puckot att hon inte låter sig hindras.
Allt börjar på flickrummet, vare sig du vill skriva om hårdrock eller spela det. Någon måste säga att du kan och får göra något som sticker ut. Att det inte bara är godkänt, utan helt nödvändigt att inte stirra sig blind på vilket kön dina förebilder har. Någon måste också göra klart för dig att ingen blir legend utan övning. Att det ligger timmar, dagar och år av slit bakom den sanna virtuosens framgångar.
Om din omgivning istället tycker att du borde ägna din tid åt att passa in, socialisera och vara en duktig flicka inom sådant som andra förstår sig på, som ex. lagidrott, dans och höga betyg, så blir det svårt. Det är skönt att bli bekräftad, särskilt i tonåren när man är som mest sårbar och söker efter sin identitet, och jag har själv ofta valt att göra saker som krävt mindre av mig för att få beröm och stöd. Självklart vill jag slippa den där ångesten jag får när jag närmar mig något som jag inbillar mig kommer att leda till hånfulla pekfingrar och misslyckanden.
Min inre nittonåring har skammen i färskt minne, men min trettioettåring finns alltid där för att stötta, knuffa på och även hålla igen när det behövs. Och jag är ledsen, men varken min trettonåring eller nittonåring hade blivit det minsta imponerade av Heavy Tiger eller Thundermother. Varför? Jo, av det enkla faktum att inget av dessa två helkvinnliga konstellationer spelar den sortens musik som jag har fastnat för, vare sig nu eller för femton år sedan. Jag dissar också ett antal helmanliga band, med den skillnaden att de jag klassar som olyssningsbara är många, många fler.
Vägen till fler kvinnor på metalscenen börjar, precis som männens, i tonårsrummet. Uppmuntra era döttrar, systrar och bror- och systerdöttrar att lyssna och spela, testa sig fram och inte se det som något konstigt att hellre lägga tid på rockmusik än socialisering och idrott. Jag tror nämligen inte att det kryllar av vuxna, kvinnliga upplagor av Ronnie James Dio, Tony Iommi eller Cliff Burton som mystiskt hålls tillbaka. Jag tror bara att de fick veta att när mensen kommer och brösten börjar växa, så är det viktigare att passa in än att passa på.
