onsdag 18 juni 2014

Festivalkrönika för Crankitup

Grottmänniskan har fortfarande semester från inlägg här, men publicerar idag en krönika om festivalfirande på avstånd, på Crankitup.

måndag 9 juni 2014

Ner i djupen!


Bilden ovan visar mitt sinnestillstånd ganska bra nu. Nej, jag känner mig inte som en oskyldig fladdermus i väntan på att få huvudet avbitet av Ozzy mitt i min söta sömn. Däremot är jag rejält trött, vilket har visat sig i såväl minskade inlägg här, som minskat skivlyssnande hemma i grottans svalka. Att hårdrocken får ge vika för annonsringning är förmodligen ungefär så untrue som det bara kan bli, så det är tur att jag aldrig har utgett mig för att vara någon som lever på nitar, läder och spädbarn till frukost. 

Nu har jag äntligen semester från mitt utomgrottsliga jobb i ett par veckor, och ska tillbringa dessa med att lyssna på mängder av musik i lugn och ro, utan att artiklar och annonsörer flåsar mig i nacken. Jag ska låsa in mig, omgiven av skiv- och boktravar, dricka okristliga mängder iskall citrondricka och stressa ner på något sätt. Istället för att lägga upp en låt jag verkligen gillar, får ni härmed ett klipp från A Finnish Summer With Turisas, som nätt och jämnt klarar sig över min skämskuddegräns.


Rasputin (2008)



Grottmänniskan är tillbaka med mer gnäll efter midsommar. Till dess:

Ner i djupen!

fredag 6 juni 2014

Föreläsning från buren

Sweden Rock Festival är inne på sin tredje dag och själv försöker jag landa på en helt annan plats: soffan i vardagsrummet. Ett par mycket goda vänner försökte in i det längsta övertala mig att åka med, men jag var tveksam. Blotta tanken på ett hav av människor på en okänd plats där jag inte hittade, var så läskig att mina muskler drog ihop sig bara jag snuddade vid den.

Jag har två funktionshinder som andra ofta inte märker av alls, eftersom jag utåt sett kan vara otroligt välfungerande, professionell i jobbet och social i alla möjliga sammanhang. Jag har inlett konversationer med okända om allt mellan himmel och jord och aldrig dragit mig för att gå fram till en främmande människa för att fråga om vägen när jag inte hittar. Jag skäms inte längre för min svårighet att känna igen mig, hitta rätt eller minnas vad andra har sagt, för ingen med vett och sans i behåll vill frivilligt traska runt i halvångest på en främmande plats med karta och vägbeskrivning och ändå fråga efter vägen var tjugonde meter.  

När man träffar mig, har jag fått höra att jag kan framstå som stel och lite kylig. De senaste åren har jag tränat på att le, se andra i ögonen och ta i hand, och mitt jobb som annonsförsäljare och skribent har naturligtvis givit mig hundratals tillfällen att träna upp det jag har svårt för. För att märka av att jag har två neuropsykiatriska diagnoser, tio års ångest- och depressionsproblematik bakom mig och social fobi måste du känna mig väl, och för att veta vilken sorts situationer som triggar mig, måste du vara min sambo eller mycket nära vän. Buren är både större och rymligare och har större mellanrum mellan spjälorna nu, men det är fortfarande en bur:



Det jag ägnar min fritid åt, min blogg och nu Crankitup, ligger egentligen lite utanför begreppet "fritid", för det innebär lika mycket arbete som tid. Att vilja göra det man älskar bra och bättre för varje gång kräver mycket och risken att bli bekväm, eller i värsta fall liknöjd, finns alltid där om man inte är vaksam. Det gäller inte minst de som gör att jag och så många andra överhuvudtaget sitter och skriver om metal: alla band och artister som ibland ger något så fantastiskt att man knappt kan greppa det, och ibland sjunker så lågt att man själv önskar att man kunde följa med ner i djupet för att slippa se och höra mer. 

Det sistnämnda har jag själv ännu inte upplevt hos ett band, men Children Of Bodoms Relentless, Restless Forever (2011) låg inte långt ifrån. Jag älskar inte Bodombarnen mindre för det, i synnerhet inte som de skärpte till sig ordentligt på Halo Of Blood (2013), men deras sjunde studioalbum är ett av de verk jag aldrig någonsin drar på, och åsynen av det i skivstället inger mig ett visst mått av obehag:



Social fobi är syskon med prestationsångest. Ibland är det bra med press och lite oro, när det får en att anstränga sig mer och växa. Så länge det släpper efteråt och man får känna att även om det kanske inte blev som man hade tänkt sig, så överlevde man. Väldigt många av de som befolkar mitt skivställ är perfektionister och det trivs jag med. En del av dem dras, eller har dragits med, psykiska och/eller sociala problem och ytterligare några hör till metalvärldens mest rutinerade scenpersonligheter. Dock får de alla finna sig i att sågas längs med fotknölarna av besvikna fans och recensenter när de inte har tillräckligt bra ursäkter för en trist skiva eller en oengagerad show. 

Att köra på rutin är något av det fulaste ett band eller en artist kan göra i fansens ögon. Tillfällen då den nya skivan har slutat snurra eller konserten är över och man inte har fyllts av någonting. När det man hade sådana förväntningar på, kändes ungefär lika upplyftande som ett munsår eller en betalningspåminnelse. I just den stunden är det nog rätt få av oss metalfans som är benägna att känna oss storsinta. Inte så mycket för pengarna som rök, utan för att vi väntade oss något stort och fick en axelryckning. Å andra sidan är det alltid lika fascinerande att se hur något som får vissa att leta efter skämskudden eller knyta näven i frustration, gör att andra plågar grannarna med repeatspelning i veckor. Manowars Gods Of War (2011) fick en överkryssad geting i Expressen (recensionen tycks tyvärr inte finnas tillgänglig längre) och följande beskrivning av SRM:s Thomas Väänänen i #43:

"Precis när jag börjar komma i stämning och lyfter upp näven i luften och börjar se mig om efter närmaste false metal-band att banka skiten ur, möts jag av en evighet av åskmuller, blixtar, berättarröster och och keyboardljud som jag hade hoppats var kvarlämnade på de usla black metal-demos från vilka intron de måste härröra från, och återigen har jag totalt hunnit glömma bort att det är metal jag sitter och lyssnar på. För att uttrycka mig så att herr DeMaio förstår vad jag menar: detta känns som att få kopulera besinningslöst med en nordisk gudinna men att med jämna mellanrum bli avbruten av en föreläsning om hur preventivmedel fungerar."

Själv älskar jag de pompösa och utskällda orgel- och körpartierna, och när Gods Of War kom lyssnade jag, min sambo, vår katt och våra grannar på svulstig Valhallasymfoni i veckor. När min sambo såg den överkryssade getingen och andra besvikna recensioner, såg han dessutom oförskämt nöjd ut, och förklarade att han älskade när folk som inte var dedikerade Manowarfans sågade dem, för det betydde att Manowar gjorde precis det de skulle. 





Bra metal är professionell, men aldrig duktig och just därför vill jag inte gå på en festival om jag känner att det kommer att handla om att orka klara av det. Att ängsligt hålla koll på kartor, landmärken och tider. Att ideligen kontrollera att stesolidburken ligger tryggt i fickan och ens sällskap finns inom synhåll. Det är en sak att slipa sina förmågor, utmana sig själv och lära sig att inte låta sågningar eller misstag hindra en från att fortsätta kämpa. Att betala x antal tusen för ett socialt experiment är något helt annat - om man nu inte hör till typen som byter bil en gång i halvåret utan att det märks i plånboken.

Nästa år när mina vänner frågar om jag inte ska med till Sölvesborg, hoppas jag att min skräck har minskat så pass mycket att jag, trots fjärilar i magen och överspända kräkreflexer, kan säga till mig själv: "Julia, det spelar fan ingen roll om du gör bort dig, för det gör alla emellanåt och skulle du tuppa av någonstans, så finns det alltid någon som snubblar över dig utan att missta dig för en tältlina." Då skulle min segernäve få bändas ner med våld.