En skamlös frihet

Förra veckan pratade vi om mörkret och vikten av att försöka stanna upp och tänka innan man greppar högaffeln istället för lyktan. Har man väl valt lyktan blir det förstås enklare att se sig omkring efter intressanta saker - gärna sådana man kan lyssna på. Så långt är allt frid och fröjd. Man letar, lyssnar och upptäcker den ena skatten efter den andra, glömsk av världens dumhet tills den ånyo gör sig påmind likt en telefonförsäljare som undkommer NIX-inställningen.

Några dumheter som Grottmänniskan träffar på är felaktigt nyttjande av versaler, russin i choklad samt bristfällig vördnad inför Hansi Kürschs röstomfång. Ångesten som uppstår beror givetvis på graden av dumhet och vid vissa tillfällen slår den inte bara i taket, utan skjuter sig rakt igenom. Det inträffar exempelvis när människor tror att jag behöver förebilder av samma kön för att kunna ägna mig åt något som intresserar mig. Eller när jag förväntas vilja bli en förebild själv...

Låt mig därför berätta något för er: jag har inte ansvar för att representera alla etiketter jag traskar omkring med. Bloggare. Hårdrockare. Katolik. Autistisk. Kvinna. I synnerhet det sista brukar envisas med att klistra sig fast, alltmedan jag pendlar mellan att sucka och ägna osunt mycket tid åt att fundera över om medeltida tortyrmetoder inte hade sin charm iallafall.

Malleus Maleficarum/Breaking Away (2001)

Så roligt med en man som gör ditten och datten! Vilken tur att dina speciella och mystiska 

egenskaper kommer till användning här också! Genom ditt engagemang kommer säkert fler män att våga korsa gränserna - men tänk på att du har ett ansvar för att presentera ALLA män på just det här området, så ta dig inte för stora friheter. Kom ihåg att vi bara stöttar dig så länge du inte blir för självständig. 

Hur ofta tror ni att män får höra det där av andra män? Aldrig, gissar jag. Folk uttrycker sig inte så bokstavligt förstås, men till och med jag kan höra budskapet under alla sockrade lager av systerlig omtanke. Jag hade kunnat garva åt det, om det inte vore för att det är så förbannat nedlåtande. Vill du vara en del av vårt stöttande, mysiga systerskap? Håll med eller håll käft! Låt oss hjälpa dig att själv bli den kvinnliga förebild du saknade i tonåren. Den självständiga Kvinnan med stort K, rätt attityd och rätt mängd av vardera könet i skivställ och bokhylla.

Bakom varje kreativ kvinna i en manlig sfär, står nämligen andra kvinnor som är rädda för att en enda individs felsteg ska spoliera ryktet för samtliga människor med tuttar och fitta. Dessa uppfostrare behöver alls inte ingå i sfären själva, utan kan stå och oroa sig någon helt annanstans. Jag kan ha fel, men tror mig vara tämligen säker på att Rockbitch här nedan inte representerar den sortens frihet och kreativitet som dessa uppfostrare vill lyfta fram. Den här friheten är för ful, för snuskig och därför opassande för den askgråa präktighetens apostlar.

Holy (gavs ut på deras samlings-DVD 2003)

Därmed är vi nu fast i den där djävulska fällan som andligt sett påminner om häxprocesserna. Var foglig och du sviker kvinnokampen. (Erkänn, förlora saligheten och dö socialt.) Var självständig och resultatet blir detsamma. (Stå på dig, förlora saligheten och dö socialt.) Trygga, välkända dubbelbestraffning, vad skulle jag göra utan dig?

Glöm aldrig att vad du än gör så är du först och främst en kvinna. Det andra, det främmande, det mytomspunna könet. Det är bara ett litet problem. Mitt kön är fan inte exotiskt. Halva jordens mänskliga population går runt med det! Jag är ingen kvinnlig hårdrockare, bloggare, katolik eller autist. Jag har inga kvinnliga förebilder, vill inga ha och har sannerligen inga ambitioner att själv bli någon.

Jag väljer mina egna förebilder, det har jag alltid gjort och under min formbara tonårstid bestod de uteslutande av nunnor, manliga hårdrockare och Joakim Thåström. Eftersom man inte spelar hårdrock med det manliga organet utan med händer och fötter, så föll det mig aldrig in att John Norum eller Oscar Dronjak inte skulle duga som inspiration när jag plinkade gitarr. 

Dreamland (1998)

Istället för att lägga tid på att leta efter kvinnliga förebilder, skulle jag vilja föreslå ett annat sätt att bemöta problemet: vägra ta oss an det. Låt oss sluta upp med att försöka bära hela kvinnligheten på våra axlar och ständigt känna ett kollektivt ansvar för att representera vårt kön i alla lägen. Lägg av med att "hjälpa" kvinnor med hurtiga hejarop, ge fan i att bli imponerade när man "släpper fram" kvinnor. Bli förvånad över andras förvåning istället: 

"Berätta nu vilken avgörande betydelse mina äggstockar har för min skivsamling och mina skalövningar. Jag är SÅ intresserad!"

Jag behöver inte bli framsläppt. Du ska räkna med att jag tar mig fram för egen maskin och att jag ber om hjälp när jag behöver det. Försöker du få med mig på dina vägar när jag inte vill, så spelar det ingen roll hur mycket vi har gemensamt. Om du framhärdar så tar jag en annan stig eller sparkar undan dig. För varje stöttande kollektiv med goda intentioner finns nämligen en baksida: bristen på förståelse för att den där gemensamma nämnaren inte är lika stor för alla. 

Visst, jag är kvinna och jag är hårdrockare. Det gör att jag delar vissa erfarenheter med andra kvinnor som är hårdrockare. Men jag är också autistisk och det gör att jag ofta har mer gemensamt med män. Eller katter. Min autism säger nämligen mycket mer om min person än mitt kön och behovet av en kvinnlig förebild blir förstås därefter. Likaså en eventuell önskan om att själv vara en. 

Utgå därför ifrån att jag gladeligen avviker från mitt kön, min kyrka eller andra kollektiv om det passar mig. Tro aldrig att samma bandnamn på våra tröjor, likadana bönböcker i våra hyllor, samma diagnos eller kön automatiskt gör mig till din bundsförvant, din förebild eller omvänt. Att skamlöst korsa alla gränser är nämligen en frihet som jag unnar både dig och mig.