fredag 31 januari 2014

Maskeradbalen: King Diamond


Andrew Lloyd Webber i all ära, men när det kommer till masker och dramatik, så ligger Danmark bättre till än Storbritannien, det visste till och med Shakespeare. Romeo och Julia möttes på en maskeradbal, men i vår grotta är den omöjliga kärleken en smula nedtonad och fokus ligger på en herre som når svindlande höjder med tanke på sin y-kromosom. Samla ihop kjolarna, rätta till rockskörten och se efter att fickspeglarna ligger bekvämt till hands, för denne herre vill du inte visa dig med rinnande mascara inför. Vik åt sidan för en majestätisk entré av Kim Bendix Petersen:


Welcome Home (1988)


Corpsepaint och falsettsång, pudelrufs och rakade bröst, vattenkammade pojkar i fluga och damm som virvlar upp från tunga draperier. Vad mer kan en balgäst önska sig? Stilen är, av naturliga skäl, mycket lik Mercyful Fate som tillsammans med Venom och Bathory var ett av de första black metal-banden och hade King Diamond (Bendix Petersens artistnamn) på sång. Danmarks spökhistoria tog inte slut med "the rest is silence" och förgiftat vin, utan lever vidare i all önsklig välmåga hos "tronföljaren", trots att den här framförs under grungens guldålder 90-talet i São Paulos dagsljus. Han har ett skelettformat mickstativ. Jag upprepar: skelettformat. Under brasiliansk sol 1996. Låt det sjunka in en stund.


Abigail (1987)


Men även det mest spektakulära uppträde på en maskeradbal, har en förebild. De första maskerna människor tillverkade var troligtvis för religiösa ändamål och föreställde således olika gudar. Dessa var ett sätt att såväl hylla som gestalta det man trodde på och göra det mystiska och okroppsliga mer tillgängligt för sinnena. På antikens amfiteatrar gestaltades sagor och legender med religiösa teman för att ge liv åt de gudar och system man trodde på, och dramerna som utspelades bjöd på alltifrån krig, kamp och mord, till kärlek, hybris och hämnd. 

Ett av King Diamonds kännetecken är just teatern och att alstren ofta är så kallade konceptalbum, med en berättelse eller ett tema som knyter samman låtarna. Abigail (1987) var det första albumet i den stilen, som handlar om en dödfödd flickas hämnd mot sina släktingar, hundra år efter sin död. Andra titlar som omgående för tankarna till teatern är The Puppet Master (2003), där handlingen spinner runt en man som under sökandet efter sin försvunna flickvän, möter en ondskefull dockmakare som gör dockor av levande människor. (Just den skräckhistorien träffade jag faktiskt på själv under ett avsnitt av Criminal Minds för ett par veckor sedan. Säsong 8, avsnitt 10, om någon är intresserad.)


The Puppet Master (2003)


Teaterbegreppet inom hårdrocken var dock Bendix Petersen inte först med. Den danske skräckrockarens stora förebild är föga förvånande Alice Cooper, som blandar det makabra med glamour och är känd för sina spektakulära scenshower. King Diamond har flera sataniska inslag, men ingen personlig tro på något dylikt, utan som i de flesta fall är det frågan om ett sätt att chockera, skapa mystik och leva ut på ett sätt som blir möjligt just på grund av sminket och kostymeringen. 

Nu är King Diamond definitivt inte bara en hobbyockult show, utan en fascinerande och bitvis störande mix av hårdrock, opera och teater. Själv hade jag vissa svårigheter att ta till mig min första genomlyssning av ett helt album med dem, men hela vitsen med maskeradbaler är ju att man inte ska känna igen de andra gästerna omedelbart. Berättelserna i musiken doftar mer mystik än chock. Omens (1987), Shrine (1988) och No Presents For Christmas (2004) påminner mig om något som skulle ha kunnat återges i Katolska Kyrkan eller någon tecknad film. 


So Sad (2003)


Ingen maskeradbal värd namnet saknar en nätt trånande pardans i moll, ackompanjerad av växelvis sång mellan könen. Jag vet inte vilka danssteg som skulle passa till den här ljuva sorgen, men jag har inga större svårigheter att se den gotiska balsalen med droppande ljus framför mig. Gästerna har dragit sig mot väggarna, lågorna får de färgade fönstren att kasta skuggor över golvet och det enda kvarvarande paret som svävar över tiljorna har tyllkjolar och nätta dansskor, stärkta manschetter och sammetsrockar... Storbritannien eller Danmark? Fantomen på Operan eller en dockteater i falsett? King Diamond har ingenting med gråa vardagar att göra, så enkelt är det.

onsdag 22 januari 2014

(A)live I: Sonata Arctica


Sonata Arctica
Live In Finland
2011

Tony Kakko är den förste och ende sångare jag har sett live med ett yvigare kroppsspråk än mina heta aerobicsledare på universitetets idrottsförening 2004. Keyboardisten Henrik Klingenberg påminner om en stenad hippie, Marko Paasikoski lyfter inte blicken från sin bas i onödan och längst bak befinner sig Tommy Portimo, glatt trampande som en mänsklig solenergikälla. Den ende som ger något som helst intryck av metal är Elias Viljanen. 

Sonata Arctica innehar status som första power metal-förälskelse hos mig, men sanningen att säga har ingen av mina tre konserter med dem lämnat något bestående intryck. Deras första DVD For The Sake Of Revenge (2006) var bitvis direkt pinsam med uppenbara textmissar, dålig kommunikation och en envis blyghet som aldrig riktigt släppte, så mina förväntningar på Live In Finland (2011) var avsevärt svalare. Nu när jag dammar av den för första gången på säkert ett år är det ett kärt återseende.

De fem finnarna har alltid varit ojämna live, oavsett vilka konstellationer vi talar om, men från och med Unia (2007) har de värsta sprickorna tätats. Mindre dubbeltramp och syntfanfarer, mer tyngd och fler nyanser som har gett i synnerhet Kakko en helt annan energi på scen. Öppningen Flag In The Ground är så självklar att den tycks vara över med en axelryckning, men så värmer Kakko upp den finska publiken med sina säregna gymnastikövningar under The Last Amazing Grace och svårmodiga grimaser i Juliet... och påminner mig om hur bra Sonata Arctica är när de väl tar ut svängarna. 

Bitvis är det mer teaterkänsla än metal. Kakkos kroppsspråk och röstförvrängningar är nästan för dominerande, men glädjande nog är det inte frågan om pajaskonster för att skyla över dålig form, för han är verkligen på topp här. Dock hade han gärna fått låta bli att sjunka ner på golvet under semiballaden Replica, eftersom varken Paasikoski eller Viljanen fyller ut tomrummet. 

Den här spelningen bjuder på en väldigt blandad repertoar, med godbitar från alla skivor utom Silence (2001) och det låter... bra. Det är inte riktigt rättvist att jag har "glömt" den under så lång tid, för Victoria's Secret är exakt så intensiv och svettig som den ska vara, The Misery fyller scenen med ljuv plåga och när det äntligen - äntligen! - blir en bas att tala om i släktdramat Caleb så kliver Paasikoski fram en bit. Faktum är att samtliga fem herrar tycks lossna och Kakko leder publiken i en sista gymnastikövning innan den givna avslutningen Don't Say A Word tar vid.

Jag undrar inte varför jag inte har sträcklyssnat mer på den, för lika suveräna som Sonata Arctica är på skiva, lika ojämna kan de vara live. Men kan man avsluta en konsert med joddling och en etanolvariant av Hava Nagila utan att korsa gränsen till skämskuddeavdelningen, så förtjänar man betydligt mer tid än jag har gett Live In Finland. 

lördag 18 januari 2014

Hopplösa Romantiker: Within Temptation


Onsdagens inlägg om Opeth ligger på sätt och vis ganska nära det här nya temat som är det andra och sista den här veckan. Jag kommer bara att uppdatera bloggen två gånger i veckan nu de närmaste veckorna och som titeln ovan anger är det dags för trånande suckar och klyschor som vi låtsas att vi inte blir ett dugg berörda av. Mina damer, herrar och övriga: En varm applåd för holländarna i Within Temptation!

Vi hittar dessa romantiker i symphonic metal-myllan, med goth metal-sektionen som närmaste granne. Det finns en gräns mellan dem, men då de kommer mycket väl överens, lånas och utbyts idéer tämligen frekvent åt båda hållen. (Ovan nämnda Opeth hör förstås inte till någondera genre, men prog metal är såpass vildvuxen av sig, att den sprider sig som kvickrot över alla möjliga gränser.) Det här temat är inte inriktat på bandbeskrivningar, utan känslouttryck, och för att komma i stämning börjar vi med den allra första låt jag hörde med gruppen, därtill på en samlingsskiva med keltisk musik:


Our Farewell (2000)


Temat, om ni uppsnappade texten, är förlust och det var total kapitulation från min sida första gången jag hörde den - utan att ha en aning om att det var ett metalband. Within Temptation fanns helt enkelt med som nummer elva på samlingsskivan Celtic Circle (2003), som jag införskaffade under mina fruktlösa sökningar efter en speciell skiva med keltisk harpa. Keltiskt som keltiskt, tänkte jag troligen och så hamnade den i samlingen. En mina mer udda vägar till ett metalband, helt klart.

Within Temptation har gjort nio medlemsbyten under sina arton aktiva år och nu finns endast tre av originalmedlemmarna kvar, sångerskan Sharon den Adel och basisten Jeroen van Veen, samt studiogitarristen Robert Westerholt. Eftersom mitt första möte med dem skedde långt bortom metalsektionen, var det den här skamlösa Nightwish-kopian som fick mig att förstå att det var ett metalband jag hade lyssnat på, och inte norska schlagerflummarna Secret Garden:


Dark Wings (2000)


Don't you die on me
You haven't made your peace
Live life, breathe, breathe

Vi har flickmjuk sopran, gothmystik och döden lurar runt knuten. Ja, vi har hört det förr, men det gör det inte nödvändigtvis sämre. Nightwishs röst (alla tre), är en kvinnas, medan Sharon den Adels är mer flickaktig. Det är inte operasång här - en trevlig omväxling om man har tröttnat på korsettsnörda barmar - och eftersom alla goda ting är tre ska vi avsluta vår första romantiklördag med en liten lektion om en något udda fågel i gothic metal-skogen:

Den som inte sov sig igenom litteraturhistorien på svensklektionerna, vet förhoppningsvis att begreppet "romantik" inte är något som exklusivt handlar om kärlekskranka par. Romantiken är en rörelse som var stor mellan 1750-talet och 1830-talet, och som i allt väsentligt var en reaktion mot upplysningstidens förnuftstänk. Människan kunde uppenbarligen inte leva på tilltron till mekaniken allena, utan behövde sina sagor, fantasier och rosenblad för att vara lycklig. Kärleken, eller det romantiska förhållningssättet, kunde genomsyra allt och naturens mystik var ett nästintill obligatoriskt tema. Within Temptation ville inte vara sämre, utan komponerade ihop det här, som väl egentligen borde klassificeras som skogsporr. 


In Perfect Harmony (2000)



Det är så flummigt att man bara väntar på att få se en flötjdrillande faun trippa över en äng - och jag gissar att det kan vara en hyfsat god väg att introducera metal till, låt säga, mormödrar? Hårdrockare, köp rosor och gör er plikt!

onsdag 15 januari 2014

Progonsdag: Opeth

Ibland måste man trycka på pausknappen, ta lurarna ur öronen och fundera lite som hårdrockare. Min skivsamling är större och bredare i urvalet än någonsin och på de ännu ohörda exemplaren sitter tunna post it-lappar för att markera deras status som knoppar i väntan på lite vård och omtanke. Dagens nya tema handlar om en för ett par dagar sedan ohörd knopp, som har slagit ut och kanske förvånat mig mindre än jag hade väntat mig. Dess namn är Opeth.

Eftersom jag inte är något större fan av överraskningar, särskilt inte i form av "en snabblyssning" av ombytliga elvaminuterslåtar man inte har en chans att få grepp om förrän efter tjugo lyssningar, så är prog metal något av ett delikat problem för min ADHD-skalle. Och då menar jag delikat som ett till synes kaotiskt broderimönster, ett invecklat kakrecept som omöjligt kan bli lyckat när man ser det på pappret eller ett utkast till en artikel som ser ut som en hafsig sörja högstadieanteckningar utan någon röd tråd.

Prog metal är hårdrocksvärldens egen lilla fakultet för korsbefruktningar mellan filosofi och matematik, musikteori och känsloutbrott och i största allmänhet klåfingriga kompositörer med en förkärlek för experiment. Vi ska inte gå igenom genren i sig här, men en bra tumregel är att fråga sig själv hur många nyanser man klarar av innan heltheten går förlorad. Finns det, som kejsar Joseph II (Amadeus,1984) efter lite påtryckningar från hovkapellmästaren påstår, en gräns för hur många toner det mänskliga örat kan uppfatta under en kväll? Om så är fallet, ligger nog Opeth mer pyrt till än Mozart.


A Fair Judgement (2002)


Jag fick klura länge innan jag kom underfund med vad riffen påminde mig om: keltisk musik. Jag har ingen aning om ifall det är en inspiration för Opeth eller ej, men själv kommer jag att tänka på stillsamma klostermåltider och får åter slå fast att prog metal kan vara mycket fascinerande om man är på rätt humör. Oavsett ursprunglig sinnesstämning finns det dock något hos Opeth som tar sönder mig varje gång jag lyssnar på dem en längre stund.


Harvest (2001)


Mitt tvångsmässiga behov av tydliga avslut och upplysta vägar får sig en rejäl törn här. Jag väntar, längtar och hoppas in i det sista på ackordet som ska knyta ihop allt till en bekväm och lugnande helhet vid:

Pledge yourself to me,
never leave me be.
Sweat breaks on my brow,
given time ends now.

Men det är Mikael Åkerfeldt som är skyldig till detta metalkaos sedan 1990, och det innebär att man som lyssnare får lov att vänja sig vid till synes omöjliga kombinationer av ackord och takter, gnissla tänder över den uteblivna komforten och inse att det enda som får en att inte stänga av i uppgivenhet och slå på The Trooper, är tålamod. 


The Moor (1999)


Någon mer som vacklar mellan trubadurromantik och gyttjegrå död, utan att veta vilket utav dem som dominerar? Då är ni lika lyckliga som jag, som har funnit ett band för ytterligheter, där den röda tråden visserligen finns - dock rejält och medvetet tilltrasslad. 

lördag 11 januari 2014

Veckans genre: Originalhårdrock

Andra genrefliken med det ytterst försvenskade namnet originalhårdrock är dagens inlägg och med det önskar jag er alla en fortsatt trevlig helg och förhoppningsvis trevlig läsning av min oerhört korrekta och på alla sätt nyanserade bild av denna genre.

onsdag 8 januari 2014

Vikingatåg: Thyrfing

1995 fyllde jag 12 år och låg och vacklade mellan Europekassetten, Absolute Dance 6 och Nordman. I mellanstadiet var det fortfarande okej att vara lite spretig med musik, åtminstone för min del, och iklädd lockig peruk mimade jag till Open Your Heart i en spinkig imitation av Joey Tempest på klassens lilla musikhistoriska föreställning för föräldrarna.

Bortsett ifrån Europekassetten var det mest Nordman som gällde och jag var mycket stolt över min nya CD-spelare och skivan med Vandraren på. Det kändes mystiskt och vemodigt med folkmusiken, och det tilltalade mig väldigt mycket. Både pappa och farfar hade nyckelharpor, syrran och jag spelade fiol och jag läste såväl Vicke Viking som Prins Valiant med förtjusning, så fascinationen för vikingatiden fanns där tidigt. Långt senare dök Vintersorg upp med härskrin och asatro, men även med mina mått mätt är det besynnerligt hur jag kunde undgå Thyrfings existens så pass länge. Det är hög tid att bänka sig vid årorna och blicka ut över vindpinade stränder.

Vansinnesvisan (2002)


"Djävlar anamma
Svält och bedrövelse
Pest och förintelse
Död och förbannelse"

Upplyftande, inte sant? Det är bara flugsvampsförgiftningen och Krakens sugproppar som ligger mellan Thyrfing och avgrunden. Vikingarnas plats i heavy metal är ganska stor och ingen som kan sin historia någorlunda hyggligt blir väl förvånad över att de har frodats mest på de svenska, norska och finska scenerna.

Det som skiljer viking metal från metal med vikingatema är de mycket karaktäristiska inslagen av folkmusik och att man ofta sjunger på det egna modersmålet istället för, eller växlat med engelska. I Thyrfings fall är språkvariationen något annorlunda, eftersom de har både svenska och engelska texter i ungefär lika stor utsträckning och dessutom blandat på fem skivor. Influenserna som jag själv tycker mig höra är Bathory (disten i Vansinnesvisan), Vintersorg (Askans Rike) och ett ej föraktligt mått av syntglädje som hämtad från min sambos samling av gamla Sega Mega Drive-spel:

Valdr Galga (1999)



Thyrfing håller en fin balansgång mellan kitsch och epik, och egentligen är det väl det jag gillar med hela den här genren. Bandet är en manlig (nåja) sextett som bytt medlemmar blott fyra gånger under sina arton aktiva år. Tyresö är deras hemvist, men huruvida namnet kändes extra passande på grund av detta vet jag inte. Tyrfing (utan h) är dock namnet på ett svärd i den nordiska mytologin, smitt av dvärgarna Durin och Dvalin (ja, Tolkien lånade utan vidare det senare namnet till en av dvärgarna i Bilbo). I händerna på bärsärken Angantyr spelar detta svärd en viktig roll i den isländska Hervararsagan.

Men åter till 2000-talet och dagens Thyrfing. Jag fäster mig vid språk och uttal snabbt och Thyrfings förste sångare Thomas Väänänen har en ytterst välartikulerad stockholmska, även under growlpartierna. En kurs i att säga "r", skulle man kunna säga, som tar slut rätt tvärt i och med Jens Rydéns intåg på Hels Vite (2008). Det är inte lika käckt, stundtals nästan trögt och med tanke på att det förmodligen var förbaskat tungrott vid årorna i motvind och strömmar, så är det passande med en mörkare ton. Festar man runt Valhalls mjödstinna getspenar och grisen Särimner blir sinnelaget troligtvis mer uppsluppet, men här nere i Midgård (vikingarnas namn på människornas hemvist) levde de allra flesta ett hårt liv under det vi kallar vikingatiden, i synnerhet ute på haven. Döden fanns allestädes närvarande i skörbjugg och barnsängar, krig och på galgbacken där fler än en skeppsplundrare mötte sitt öde:

Griftefrid (2008)



En röst för segerrus och en för korptider. Jag får inte samma högtidskänsla som av Bathory, men det är en nästan orättvis jämförelse. Avsaknaden av klaviatur i Quorthorns livsprojekt ger ett strävare och mer allvarsamt intryck, medan Thyrfing ligger åt det yviga hållet samtidigt som texterna är råare och mer direkta. Vill du känna dig högtidlig och allvarsam sätter du på Bathory, men behöver du lite fräsande vågskum och härskrin så rekommenderar jag Angantyrs sexeggade svärd. Och nej, det är ingen idé att feltolka det där sista med flit, för som alla vet var kyskheten särdeles utmärkande för denna tidsepok... Tror jag.

måndag 6 januari 2014

Grott nytt år!


Så var det Trettondedag Jul 2014, gläntan öppnas igen efter det korta uppehållet över jul och nyår och er grottbitch är tillbaka till tonerna av Sinergy. Som ni ser har det pågått lite renovering i grottan under mellandagarna och hur välbehövlig skrivpausen än har varit, är det alltid segt att komma igång igen. Jag begriper inte vad det är med mig och ledigheter, för jag tycks aldrig kunna hantera dem bra. Antingen är jag på helspänn och väntar på att få börja jobba igen, eller så tappar jag allt vad rutiner heter och fastnar i ett nördigt träsk där tid och rum upphör - tills min sambo talar om att det kan vara bra att äta något.

Eftersom min känsla för tid inte är så pålitlig, är det viktigt med planering och scheman, både inne i och utanför grottan. "Gör det när du känner för det", är ett sådant där trevligt förhållningssätt som vänliga och omtänksamma själar har stuckit åt mig då och då under de här månaderna, men det funkar trist nog inte så för mig. Om jag ska blogga när jag "känner för det", så hade jag fått bomma igen grottöppningen för längesedan. Visst, det hade förmodligen blivit mindre stressigt för mig, men ack så trist, för det ligger mycket tillfredsställelse i att dyka ner på djupet och hitta skatter i den grotta jag har valt att utforska.

Tematiseringen kommer att fortsätta, men upplägget ser lite annorlunda ut. Dels för att jag ska få lite mer variation i skrivandet och dels för att ni inte ska få exakt samma tema flera veckor i rad. Tanken är också att något färre inlägg ska ge en bättre kvalitet på bloggen. Efter månader av arbete har jag kommit fram till att det inte bara var en bra idé att minska sju inlägg i veckan till fem och sedan tre - två kan till och med vara ett ännu bättre val.

Under de närmaste sju veckorna finns, lustigt nog för jag hade inte tänkt så, sju olika teman varav fem är helt nya. Resorna som har tagit oss runt Tyskland, England och Sverige tar en paus, liksom krönikorna och istället för Fredagsfikor kommer ett liknande tema att dyka upp i mars.

Onsdagar och lördagar är det som gäller under januari och februari, så välkomna in i grottans skydd mot väder och vind, utdragna reor och hopplöst hurtiga nyårslöften som vi ändå inte kommer att hålla.

Grottmänniskan