Ett tydligt tecken på att jag har tagit mig vatten över huvudet, med eller utan "hjälp" av yttre omständigheter, är att jag får memehysteri och skrattar okontrollerat åt photoshoppade bilder med mer eller mindre lustiga texter. I fallet med Immortal utförandes sportaktiviteter i spandex och corpsepaint behövs ingen textrad, inte ens när man är mindre lättroad än eljest, eftersom norsk black metal är humor i sig.
Antagligen är det meningen att man ska utföra någon form av idrottslig aktivitet under detta lov. Själv har jag förstås inget skollov, utan tar mig lov ifrån bloggandet under nästa vecka, för att kunna samla ihop mig och åstadkomma nya inlägg, lyssna på mer musik och förhoppningsvis få till bättre och mer intressanta sådana. När jag inte jobbar, kommer mina hörselorgan att utöva idrott så att det bara skriker om det och bland annat ge sig i kast med glitter och glamour, brittisk arenarock och annat smått och gott. Till dess får ni njuta av en Beach Boys-cover, samtidigt som ni andäktigt betraktar den norska duon ovan, eftersom metal aldrig driver med sig självt. Någonsin.
Det är inte ofta ett band har vunnit mitt hjärta med en live-DVD, men två gånger har det hänt: med Judas Priest och Children Of Bodom. De senare har jag även upplevt live, med ondskefull nackvärk och förkylning som följd. (Om ni, likt grottmänniskan, lider av social fobi och inte kan slappna av tillräckligt mycket för att njuta av en spelning i sällskap med folk som känner/känner igen dig, så testa att gå ensam på en spelning, gärna i en stad där risken att stöta på bekanta är nästintill obefintlig. Det är oslagbart.)
COB var inte nya för mig när jag snubblade över Chaos Ridden Years - Stockholm Knockout Live (2006), men hade däremot legat i träda under lång tid och allt jag egentligen mindes av dem var strupsången och den vildsinta pardansen mellan gitarrer och keyboard. Att det var ett kärt återseende är en tämligen rejäl underdrift. Mina skivor och konsertupplevelser dittills var inte ens i närheten av det jag såg och hörde på den här spelningen.
Så långt extasen, för den period jag befann mig i just då, var om inte nattsvart, så åtminstone mörkgrå. Jag hade inget jobb, hade misslyckats med utbildningar och led av periodvisa depressioner. Att då byta ut småmelankoliska Sonata Arctica och drömska Nightwish mot COB:s hetsiga tempo, fulmorrande sång och texter som i stort sett gick ut på att önska såväl inre demoner som yttre as en enkel biljett till helvetetes nionde krets, var (misstänker jag) som att få en speedinjektion efter vinteridet.
Precis som landsmännen i Sonata Arctica, är COB ojämna och emellanåt direkt opålitliga live, troligen orsakat av kombinationen för mycket alkohol och för lite kommunikation, såväl internt som med publiken. Alexis dubbla roll som leadgitarrist och sångare lämnar alldeles för många möjligheter åt resten av bandet att luta sig tillbaka, med följden att Roope fortfarande ser "inhyrd" ut, trots sina tre år i bandet och Janne påminner om en DJ, liksom halvt avskuren från de andra så länge Alexi inte går upp och småkelar med honom.
Från bandets neoklassiska period finns Silent Night, Bodom Night, Lake Bodom och naturligtvis Downfall presenterade, men annars är det tydligt att den här DVD:n har gjorts ganska nära inpå Are You Dead Yet? (2005) och vridningen bort ifrån den tidiga stilen. Bandet har överlag en mer avslappnad framtoning än under de tidiga åren, på gott och ont. Mellansnacket består mest av olika varianter på "fuck", vilket blir tröttsamt i längden och de obligatoriska gitarrduellerna och trumsolot är sådant man spelar förbi med en gäspning.
Höjdpunkterna, förutom den råa energin som kröner hela verket, är de tre neoklassiska styckena jämte ettriga Follow The Reaper och den vemodiga tyngden i Evertytime I Die. Det faktum att mitten av scenen utgörs av en bil är lika töntigt som genialiskt. Laiho är kort, så att dra inledningsriffen uppe på motorhuven ger den vid det laget utpumpade kvintetten lite hjälp på traven med publikkontakten och resultatet blir inte trött på det sega, slappa viset, utan utmattat, som det ska vara när man har brottats med döden eller manglat sig igenom åttio minuter finsk döds. Alla mindre förtretligheter till trots: i sina bästa stunder är Children Of Bodom som en blandning mellan regelrätt ursinne och en pulserande orgasm.
Prog metal-genren utgörs inte av lurigt spännande band som Uriah Heep, Opeth och J.E.T allena, ej heller av trivsamma powerbefruktningar som Sonata Arctica, Blind Guardian och Castillion. Inte för att man vill vara någon genrehora, men min samlade upplevelse av prog metal har hittills aldrig ramlat i tristessfacket. Påfrestande? Jodå. Onödigt krångligt, emellanåt? Visst. Tålamodskrävande? Absolut. Men tråkigt? Nåja, det finns en första gång för allt, så här ger jag er Queensrÿche:
The Lady Wore Black (1982)
Washingtonproggarna Qüeensrÿche bildades 1981 och The Lady Wore Black (en titel som inte ska förväxlas med Uriah Heeps underbara Lady In Blackfrån 1972) är en ett stycke som får Allahelgonalitanian att kännas uppfriskande och intressant. Tro mig, jag har läst den många gånger, men inte ens när den har letts av en präst som sov sig igenom retoriklektionerna, har det låtit mer malande än Geoff Tates sång. Jag hittar inga nyanser, bara ansträngande transportsträckor, men en ynka låt är inget att fälla något avgörande omdöme på, så jag tar mig vidare till det här:
Queen Of The Reich (1982)
Okej, vart börjar man? Terminator möter Conan och Xena i en grottsal av aluminiumfolie och papier-maché? Den Star Wars-inspirerade textrullningen i början talar om för oss att under millenniet efter fjärde världskriget (årtal saknas) har en stygging tagit över världen med hjälp av en uråldrig dator. (In your face, Ipad.) Hjältarna i denna tveksamt episka berättelse, är förstås bandet självt i hockeyfrillor och tights, i en video så uppfuckad att man bara hoppas att de kom på idén under en kollektiv snedtändning, alternativt satte sig ihop och sade: "Ska vi göra något riktigt fulroligt i den här videon? Något som får folk att undra om vi verkligen har så dålig smak på riktigt. Ingen lär ju härma oss!" När videon sedan väl var gjord, visade det sig dock att fyra landsmän blev imponerade på riktigt och beslöt sig för att sno hela urtidskonceptet, men bytte ut aluminiumfolien mot djurhudar eftersom det inte såg lika gay ut. (Plats för obekväm tystnad).
Musikaliskt tänker jag främst på Iron Maiden-takter i Queen Of The Reich, dock inte hälften så kraftfulla eller intressanta. Det är egentligen det drag som jag för närvarande känner av i Queensrÿches repertoar: blekheten. Det säger mig ingenting, inger ingen känsla förutom ett: "Jaha, här är ett band och de spelar metal. Mer kaffe, någon?" Låt oss röra oss framåt i tiden, till bandets stora konceptalbum Operation: Mindcrime (1988) och se vad som sker:
Eyes Of A Stranger (1988)
Här vill jag, som före detta postulantkandidat till ett benediktinkloster påpeka en sak: Nunnor avger kyskhetslöfte frivilligt, använder inte smink och ber väldigt sällan med halvslutna läppar och trånande rådjursögon. Nu när vi har den saken klar för oss, kan vi återgå till låten i sig, som har många trevliga element där inget instrument tycks ta över alltför mycket, bortsett ifrån Geoff Tates pipa, förstås. Med tanke på hur många band jag älskar som har riktigt kraftfull sång, bland andra Blind Guardian, Nightwish, Edguy och Manowar, så borde jag inte störas av det, men precis som hos King Diamond hotar det ibland att ta över fullständigt. Varken Geoff Tate eller Bendix Petersen har några dussinröster och det är inte alltid till deras fördel.
Frågan är hur långt upp på inlyssningslistan dessa klosterromantiker kommer. I skrivande stund ligger de visserligen ljusår bättre till än Imperial State Electric, men det säger egentligen bara att de inte får mig att vilja vrida mig i plågor och be om barmhärtighet.
När jag gick in på bloggen i morse, såg jag till min oförställda förtjusning att den har nått 10.000 visningar. 10.000 efter knappt nio månader! För en liten hårdrocksblogg som min är det inte så illa, så ett stort tack till alla ni som läser, gillar och delar den. Jag vet att jag tjatar om det, men så är det med saker som ligger en varmt om hjärtat. Det här blir mitt inlägg nummer 150, tro det eller ej...
Nu till veckan blir det finskt på menyn igen, men inga vikingatåg och inte heller bandet nedan, som får sätta soundtrack till grottmänniskans glädje över besökssiffrorna. Jag är själv inte förtjust i förändringar, bra eller dåliga är nästan lika jobbiga, just för att det tar så mycket energi av mig att byta fokus. Av den anledningen upprepar jag för mig själv, och andra, att det inte blev som jag hade tänkt mig, för att det gör att det känns bättre att tvingas ändra i en planering.
Alla som har haft ett projekt som ingen egentligen frågar efter (ja, jag är medveten om hur självömkande DET lät, men det jag menar är helt enkelt att inget jobbigt eller hemskt kommer att ske om jag struntar i det), vet hur svårt det kan vara att behålla fokus när man inte har någon som ställer en till svars för att man inte är klar i tid. Det är så lätt hänt att det blir ett "ska bara", eller "imorgon, kanske", när man vet om att man faktiskt kan göra precis som man vill. För många är det en frihet, för mig blir det ganska kaotiskt, för det hänger verkligen bara på ens egen uppfattning om projektet, ens egna känslor och ens egen tid. Jag älskar pressen, för den får mig att fortsätta, att inte tappa intresset eller skriva oengagerat.
Den här bloggen betyder oerhört mycket för mig. Botanisering och upptäckter, kontakter med andra hårdrocksälskare, kreativitet och inte minst den stora utmaningen att behärska ämnet. Att skriva bra om hårdrock och metal, kräver mycket tid och träning. Ju mer man upptäcker, desto mer inser man vad man inte behärskar, men numera ger det mig inte en känsla av otillräcklighet, utan tillfredsställelse.
Att veta att det alltid finns fler skrymslen och vrår i min grotta, fler skatter att hitta och redan funna skatter att bearbeta och njuta av... Det är den stora belöningen, att hitta just det bandet, just den låten eller det riffet som man vet att man aldrig kommer att tröttna på, och som man kan lyssna på om och om igen...
Efter en månads förtöjning i Stockholm är det nu dags att lätta ankar och bege sig ut på haven igen. Färd i österled blir det, när vi lämnar Tyresöherrarna och skummar bort mot Hämeenlinna i finska Tavastland för att pröva sjödugligheten hos sjuttonåringen Turisas. Mellan de musikaliska långfärderna till Miklagård, Grekland och Holmgård har sju besättningsmän bytts ut, fyra fullängdare spelats in och enorma mängder blodröd krigsmålning runnit mellan däckplankorna på det lyckligaste skepp som någonsin lämnat en finsk hamn:
No Good Story Ever Starts With Drinking Tea (2013)
Nu när vi har fått oss ett smakprov på sinnesstämningen under sällskapets senaste album, kan det vara på sin plats att se hur tidigare färder har sett ut. Turisas resa började 1997 och efter tre demos släpptes så Battle Metal 2004, en studsig historia med fanfarer, fiolilej och texter så fantasilösa att de inte ens skulle kunna skrämma upp en nyevangelisk pastor nere i Småland. Av någon anledning finner jag det riktigt uppfriskande bland alla bistra miner och valkiga nävar.
Namnet Turisas kommer enligt god genresed från den nordiska mytologin. Thyrfing valde ett svärd, Turisas fastnade för sjöodjuret Iku-Turso, som tycks har mycket gemensamt med Kraken, men även kan avbildas som en fisk med en skog på ryggen. Turisas, eller Tursas, nämns flera gånger i det finska nationaleposet Kalevala:
"From the ocean rose a giant,
mighty Tursas, tall and hardy"
Liksom Thyrfing hyser Turisas en förkärlek för synt, men strupsången är det desto skralare med. Inte för att jag klagar. Turisas är mer epik, mindre skrål och de korsar genrer oftare än de går bärsärk, vilket gör dem oväntat roliga att lyssna på. Bandet räknar bland andra landsmännen i Amorphis som viktiga influenser, vilket hörs rätt väl, även om de senare har en allvarligare stämning över sig som lutar åt melankoli emellanåt - och det är inte en etikett jag vill sätta på Turisas. Klädsamt vemod möjligen, men det är på gränsen och Mathias "Warlord" Nygårds "kill them all" känns ungefär lika hotfullt som Rock 'N' Rolfs pirater. Med andra ord: sällan har livet till sjöss låtit så sorglöst och trivsamt:
Hunting Pirates (2011)
Det är inte bara genrer som får samsas hos Turisas. I singeln på Turisas 2013 (2013) (ja, det ser fånigt ut med dubbelskrivningen, men ska man vara konsekvent med titelskrivandet så får man finna sig i det), nöjer sig inte finnarna med att låna lite från tidig medeltid. Nej, de drar iväg tolvhundra år från 800-tal till nutid och landar i ett ohyggligt deprimerande konferensrum där en slätkammad, kostymklädd Warlord stirrar med uppgiven blick mot en Ipad. Medan pekskärmsbläddrande pågår, glider Warlords tankar iväg till en byattack i full krigsmålning och Warlord själv i färd med att halshugga en bybo samt konferensbordet.
Ten More Miles (2013)
Texten är löjlig, rödfärgen och svärdsvingandet skrattframkallande, men som jag älskar videon, för hur många gånger har jag inte fantiserat om att få göra något liknande... Hugga själlösa karbonkopiors Ipads och viktiga papper mitt itu och vråla rakt ut hur trött jag är på deras kostymer, hur tråkiga och intetsägande de är som människor och göra en Falling Down med tvåhandssvärd (eller åtminstone skrika högt). Turisas känga till affärsvärlden är under all rekvisita riktigt träffande.
Asgård och Valhall är dock inga välbesökta platser när man far med Turisas, vikingatemat till trots. Finnarna tycks föredra Midgård, de levande människornas hemvist och den enda kamp på liv och död som jag har hört talas om utanför fantasivärlden, är den mot de kabelgnagande mössen i studion under inspelningen av Turisas (2013), (SRM #106). Kampen vanns genom att dörren hölls öppen, utan vare sig fällor eller bakhåll - så mycket för bärsärkagång och härskrin...
Vi vill alla vara unika, men inte udda. Personliga, men inte sticka ut på fel sätt. Speciella - och bli omtyckta för det. Helggnället denna vecka ska handla om det där med grupptillhörighet, ett fenomen jag fascineras omåttligt av, både ur hårdrocksperspektiv och på andra sätt. Här ska det givetvis handla om hårdrock, men först lite allmänbildning, och till det lyssnar vi på det enda spår jag fastnade för när Vintersorg bytte ut fjälltopparna mot kosmisk röka på fysikinstitutionen:
The Enigmatic Spirit (2000)
Människan älskar att kategorisera. Det ligger helt enkelt i vår natur. Den som påstår att hen minsann är den mest fördomsfria, spontana och självständiga personen man kan tänka sig, är i själva verket drabbad av en mycket svår form av självbedrägeri. Tillståndet upptäcks lättast genom att utsätta personen ifråga för kulturella och sociala uttryck och värderingar som hen inte stöter på i sin vardag och voilà: den spontana människan förvandlas till en lätt obekväm, reserverad medelsvensson som med ett stelopererat leende försöker hitta flyktvägar utan att förstöra stämningen.
Eftersom jag själv är autistisk, så älskar jag förmodligen kategorisering mer än de flesta. Det är bara det att min ordning ser en smula annorlunda ut, och detta beror på att jag inte har någon som helst känsla för varför vissa kategorier prompt skulle utesluta andra. Självklart borde man kunna nynna med i Jaktens Tid (Finntroll) på vägen till söndagsmässan, och Ave Generosa (Hildegard Von Bingen) i bussen mot en konsert med Manowar, utan att det måste utbryta musikaliskt inbördeskrig i hjärnan. Det finns, mig veterligen, ingen naturlag som omöjliggör en brinnande kärlek till såväl Uriah Heep som Watain, Nightwish som Klamydia och Stefan Sundström som Bathory.
Kategorier är till för att skapa ordning, inte för att sätta lås mellan avdelningarna. Jag får ofta, ofta frågor om varför jag både kan vara hårdrockare och kvinna/katolik/över femton samtidigt. Kvinnor som frågar mig det är oftast avvaktande och endast intresserade av att få veta hur pass störd jag är, för att kunna avfärda mig som en freak. Män som frågar mig det är nästan alltid genuint nyfikna och blir fascinerade. Undantag finns självklart, och de är tillräckligt många för att jag inte ska utvecklas till en fullblodsmisantrop, men i sanningens namn har jag inte mycket till över för människor överlag, för majoriteten är inte ett dugg intresserade av att upptäcka något nytt och se om de kan ta till sig det. Ju mer jag tänker på saken, desto tydligare blir det att det inte är ett von Anka-valv jag behöver mest, utan en tidvändare. Hur skulle jag annars hinna med att utforska sådan här, ur min synvinkel halvfånig, men svängig klosterhumor?
Nuns Have No Fun (1982)
Det där med att möta nya, spännande människor och se exotiska platser är bara intressant så länge man kan ta flyget till intrycken och sedan åka hem till tryggheten igen. Det är alldeles för jobbigt att behöva vidga sina inre vyer, så man drar iväg på sin femte resa till Thailand med det sköna kompisgänget istället, för att kunna pricka av ännu en strand man druckit fisljummen öl på och känna sig världsvan och berest. Fnysa lite åt alla inskränkta, tråkiga människor på orten som trampar runt i samma hjulspår och berätta för kompisarna hur otroligt andligt det känns på pittoreska små orter, (läs: outvecklade platser med u-landsproblem som extrem fattigdom, barnprostitution och annat man kosta på sig att blunda för som turist, eftersom det är så billigt att käka ute där).
Faktum är att vi människor inte alls är särskilt förtjusta i främmande individer, platser och intryck. Hade vi verkligen varit så spontana som normen gör gällande, så skulle vi inte ha överlevt länge som art. Avvaktande, misstänksamhet och kategorisering är i grunden något livsnödvändigt - som tyvärr kan bli livshotande också, när det drar åt helvetes fel håll. Själv tenderar jag att känna mig överväldigad, som om jag hamnat i skuggan av en jättelik staty man får nackspärr av att titta upp på, när jag får för många nya intryck. Det kan räcka med en ny låt för att min hjärna ska börja gå på speed, en nya skiva för att jag ska bli orolig och börjar vi prata om att upptäcka nya band, så vill jag helst stanna tiden och dra ner persienner, stänga av telefoner och koppla in näringslösning tills jag har hunnit landa. Den här ville jag ge Tony Kakko smisk för även efter tjugonde lyssningen, när resten av Unia (2007) hade börjat kännas någorlunda greppbar:
The Harvest (2007)
Jag skulle inte påstå att jag platsar särskilt väl in i gruppen hårdrockare. Först och främst har jag, som de som läst här till och från redan vet, inte alls följt någon traditionell rutt för mina upptäckter genom åren. För det andra är jag sannolikt den där avarten till människa som inte kan sjunga med, när någon allsångsfrälst människa drar upp volymen på hårdrocksfesten och till och med de mest ölsurt svårpratade herrarna klämmer i som om Sankt Dio själv stigit ner från skyarna (eller upp ur djupen) med fridshälsningar.
Det händer att jag känner av ett sting av vemod vid sådana tillfällen. Känslan av att ha missat något, men också av att inte ha saknat det. Som om jag varit avskuren från hela delar av en värld jag trots allt vill vara en del av, men ändå inte riktigt begriper mig på. Det är inte avsaknaden av gruppkänsla som stör mig, utan insikten om hur mycket jag, både medvetet och omedvetet, har begränsat mitt musikutforskande. Det är överväldigande att gå från en stadig power metal-diet med pikanta inslag av svensk black metal här och lite tysk speed metal där, till en enorm buffé man inte ser slutet på. Risken är att man blir så matt av alla intryck, att tallriken man får med sig till bordet består av spaghetti, köttfärssås och bit torr pain riche iallafall. Ungefär som det här stycket av Dragonland, som lika gärna kunde ha spelats under något av aerobicspassen på universitetets idrottshus:
Starfall (2004)
Inte fan vill vi vara udda. Unika, ja, men inte udda, trots att det ena inte kan existera utan det andra. Däremot vill vi vara beresta, belästa och världsvana, trots att det inte är möjligt så länge man bara låtsas utmana sig själv. Jag har då sannerligen ingen lust att utmana mig själv, för det är så förbannat jobbigt. Istället låter jag andra göra det åt mig, så behöver jag inte bemöda mig med att både leta upp nya intryck och sedan försöka ta in dem.
För min del har det aldrig varit kontrasterna som stått för problem och krångel, utan den möda det kostar mig att verkligen lyssna in dem. Tänk på det nästa gång ni shufflar på Spotify och tycker att ni "har hört det mesta". Varje gång det inträffar gråter både änglar och demoner.
