Grottmänniskans årskrönika

2015 är ett rätt speciellt år för mig. Det är året då jag första gången såg Candlemass, Blind Guardian, Judas Priest, Motörhead, W.A.S.P, Shadowquest, Behemoth och Powerwolf live. Det är året då jag var på min första festival, där några av mina finaste minnen från spöregnet på Brickebackens IP är allsången under Blind Guardians Valhalla, hur jag blev stående med gapande mun i kylan under Behemoths spelning och rysningarna då Candlemass trollband publiken. Om jag vetat att min första konsert med Motörhead också skulle bli den sista, hade jag inte struntat i att fota, hur ointressant jag än fann spelningen.

2015 var året då Children Of Bodom gjorde sitt starkaste album sedan Hatebreeder, medan Blind Guardian gjorde mig besviken på skiva men lycklig på scenen och folk blev hysteriska för att jag inte hyllade Ghosts Meliora. Tips från Grottmänniskan: nästa gång ni gråter för att jag sågar ett band som gör parodi på katolsk mystik, nöj er med att säga att min smak suger. Inte för att den gör det, men det blir så löjligt när man påstår att en katolik med flera års teologisk utbildning i bagaget, inte förstår sig på Ghosts stil.

2015 var året då Hårdrock För Mångfald slog upp portarna för första gången i lilla Deje, medan det blev allt mer tydligt att kampen mot rasism, intolerans och inskränkthet måste föras också i hårdrocksvärlden. Jag upptäckte hur trött jag är på att diskutera, på att jag inte kan låta bli debatter och hur lite det egentligen ger mig. Mer än en gång har jag frågat mig själv vad jag lägger min energi på.

2015 var året då jag gjorde min tredje intervju för Crank – och fick en stressreaktion lagom innan deadline. Jag har ännu inte lärt mig vart mina gränser går och kommer sannolikt inte göra det inom någon överskådlig framtid. Skräcken för och förebyggandet av en utmattningsdepression hjälpte inte och jag tvingas visserligen ta med mig kraftlösheten in i 2016, men den kommer fan inte ut därifrån.

2015 var året då mormor dog utan att jag hann komma hem och låta henne lyssna på Judas Priest, som jag lovat (hotat). Idag, 30/12, är det exakt fem månader sedan hon begravdes och jag har för första gången i mitt liv fått lära mig hur det är att förlora någon som stått mig verkligt nära. Det gör fortfarande ont.

2015 var året då Shadowquest, Keep Of Kalessin och Sorcerer förgyllde recenserandet och skivstället fylldes på av ett flertal verk med Finntroll, Bathory och Turisas. Jag upptäckte Evergrey och Gehenna och fylldes emellanåt med fasa över allt jag ville lyssna på, men inte orkade. 2015 är året då jag hatade min ADD mer än någonsin.

2015 var året då jobbet pendlade mellan försäljningsrekord och hyperstress, metalreportage och kontorsflyttar. Förhoppningen att all möda skulle betala sig kom på skam och lagom till jul insåg jag att när man oroar sig för att jobbet ska bli lidande när man ska begrava sin mormor eller gå på Judas Priest med sin sambo så har det gått alldeles åt helvete för långt. Den 31/1 lämnar jag officiellt Skattkärr Väse Tidning och jag har lovat mig själv att aldrig mer köra sönder mig för ett jobb.

Man skulle kunna säga att det har varit ett skitår. Jag ville så mycket och orkade mycket, mycket mindre än jag trott. Recensioner har lämnats halvgjorda, SRM-nummer olästa och album olyssnade. Till de som inte har upplevt den sortens förlamande trötthet vill jag säga såhär:

Jag avundas er något enormt, men känner mig inte missunnsam. Tack för alla fantastiska skivor, spelningar, artiklar och reportage, intervjuer och recensioner jag kan avnjuta tack vare ert arbete. Under året som gått har många problem i hårdrocksvärlden synats och lyfts fram – och det har varit lika välkommet som välbehövligt. Det finns mycket att jobba på för att denna fantastiska musik ska nå ut till fler. Men jag vill också passa på att lyfta på hatten för alla som, ofta utan att vara medvetna om det själva, har spridit god stämning, värme och medmänsklighet på scener och webbsidor, i studios och tidningar, arbetslag och fanskaror.

Det är meningslöst att ångra det man inte kan göra ogjort. Eller det man aldrig gjorde. Ändå händer det titt som tätt att jag ramlar ner i "varför gjorde/lyckades/orkade jag inte det och det och det?". Jag har aldrig varit något större fan av Motörhead, men det känns givet att avluta det här året med ett citat från Lemmy:

“I don't do regrets. Regrets are pointless. It's too late for regrets. You've already done it, haven't you? You've lived your life. No point wishing you could change it.”

Krig till förmiddagsfikat

Det har pratats jävligt mycket om gränser, kontroller och rättvis fördelning på sista tiden. Om hur "vi" ska klara det här. Vi som har det så bra att majoriteten av vår befolkning har problem med att lyckas få tillräckligt mycket sol på semestern. Fuck you, självupptagna jävla Svensson, som är så infernaliskt självcentrerad att du tror att de som flyr hit för att vi har så gott rykte, så långvarig fred och så stark ekonomi, utgör ett underkännande av vårt land. Det gör de inte. Att på livsfarliga vägar ta sig till Europa, med fruktansvärda minnen och förluster bakom sig och satsa allt man har på att slippa skickas tillbaka, även om det innebär ett okänt land långt upp i norr med ett nazistparti i riksdagen som trycker upp lögnaktig skräckpropaganda och terrorister som sätter eld på boendena för de mest värnlösa, är ett mod, en kamp och överlevnadsinstinkt som du, jag och de allra flesta i vårt land aldrig har behövt frammana hos oss själva.

De som kommer till oss på vinst och förlust, utan något annat kvar än livet självt att förlora, är själva sinnebilden av människans kamp för överlevnad. De river ner bilden av våra vardagsproblem som ohanterliga. Mina största problem i livet är min svårighet för förändringar, min ADD och tröttheten. Min största tillgång är den intelligens och empati som säger mig att jag aldrig någonsin har rätten att ifrågasätta andra människors vilja att ta sig ut ur mörkret. Särskilt inte ett mörker som är så ofantligt som ett femårigt inbördeskrig. Det närmaste ett inbördeskrig jag har kommit, är tv-inslag. Med ett knapptryck kan jag bli av med det. Andra får fly för sina liv. Den insikten är nog för att jag ska avfärda "vår oro" med en föraktfull fnysning. Jag skulle tro att genomsnittssvensken - eller för all del genomsnittsmänniskan uppvuxen i fred, välfärd och välmående oavsett land - är fullkomligt värdelös i en äkta, långvarig kris. Hen har inte provat på överlevnadskunskaper sedan scouterna och då under vuxnas beskydd med varm choklad i ryggan och gummistövlar på fötterna.

De som kommer hit nu har ingen jävla aning om hur vår kamp för elduppgörarprovet och simborgarmärket såg ut, för de har haft fullt upp med att överleva på riktigt. Ibland också alldeles utan någon förälder som packar ryggsäcken, för att det finns kanske ingen ryggsäck att packa eller någon förälder kvar som kan packa den och varken skola eller scouter att gå till, för att hela landet befinner sig i en femårig mardröm!

Vart finns perspektiven?

Här är förresten en låt som du kan lyssna på alldeles gratis på din dator, medan du känner hur jobbigt det är med höstmörkret runt ditt varma hem som du kan låsa och laga till ett litet mumsigt förmiddagsfika i, medan landets brunaste parti gör sitt bästa för att göra helvetet på jorden ännu värre för syrierna.

Det ska fan vara fittbärare* och ha världens bästa musiksmak

”När kurserna riktar sig speciellt till tjejer är det alltid hur många som helst som hör av sig. Så fort man verkar separatistiskt skapas en gemenskap. Man blir tryggare och får bättre självförtroende”, säger hon. ”Man skulle ju vara cool och inte fråga snubbarna om hjälp, så det blev ett oändligt letande på vad som då var internet. Killarna frågar ju varandra, men som tjej blir man rädd att de ska tro att man inte är lika bra. Om kvinnor ger info blir det liksom ingen tävling som gör det jobbigt att lära sig.”
 

Med ovanstående citat från den här artikeln, inleder jag denna hastigt påkomna krönika. För något år sedan hade jag värjt mig vid tanken på ett musikprojekt speciellt för tjejer. Jag är hårdrockare och skribent. Det sista jag ville var att mitt kön skulle spela roll. Jag är inte bättre/sämre på det jag gör för att jag är kvinna och har inte nått dit jag gjort idag, på grund av någon har klappat mig på huvudet. Förut hade jag nog inställt mig i kören av ”kan killarna själva utan hjälp så kan väl fan vi också”, men det är faktiskt inte det saken handlar om.

Det handlar om trygghet. Att testa sig fram, repa och låta för jävligt i början ska vara kul och hur jävla kul har man om man ständigt känner sig betraktad, bedömd och exotifierad under tiden? En separatistisk replokal är helt enkelt en fantastisk idé, för jag är säker på att fler kvinnor än jag skulle ha velat kunna traska in i replokalerna i tonåren och känna sig självklara.

En del reagerar på separatistiska rum med skepsis, hån och till och med ilska. Varför ska det gullas med kvinnor, HBTQ-personer och rasifierade? Varför måste vi störa friden med våra aptrista tankar om vad vi vill ha för att trivas, istället för att ”bara ta för oss”? Ptja, kanske för att det är ett sätt att ta för sig. 

Ni som inte vill eller kan förstå det här behovet, men i åratal har hämtat kraft och fuck off-mentalitet från band som har talat till era behov av frihet, gemenskap i subkulturen och utlopp för känslor – exakt vad är skillnaden? Måste alla hårdrockare känna igen sig i er definition av frihet, när många av oss de facto inte gör det? Ni som inte förstår varför det separata, trygga rummet behövs, har två val: försök att förstå eller ignorera det. Ja, bokstavligt talat: ignorera det. Låt de som behöver den tryggheten vara ifred från era sinnesslöa påhopp. Utan dem hade rummet ni går pippi på inte behövts från första början. 

Positiv separatism finns överallt. Det är den som har gjort att barn och ungdomar kan börja spela instrument och ta musiklektioner till en billigare penning än vuxna. Utan Sveriges musikskolor, studieförbund och eldsjälar som hjälpt fumliga tonåringar med fingersättning, nybildade band med replokaler och blyga ungar att våga stå på scenen, hade vårt land inte varit känt för vår hårdrock. Utan den ”jävla PK-fascismen” hade jag inte suttit och skrivit den här krönikan, för jag tillhör inte normen på något enda sätt bortsett ifrån min hudfärg. 

Jag är en av alla de som hämtade styrka ur mitt skivställ i tonåren, men aldrig kände mig välkommen i replokalen. Jag var inte välkommen, för i min lilla frireligiösa hemstad lyssnade inte tjejer på hårdrock och de band jag gillade, Europe, Kiss och HammerFall var alldeles för töntiga för killarna som lyssnade på Metallica och tyckte att jag var en jävla fjollfitta som påstod att Europes ”Scream Of Anger” var tung. När mamma undrade varför jag inte gick med i något av de lokala banden, med tanke på att jag spelade fingertopparna halv blodiga på gitarren, tyckte jag att hon var helt dum i huvudet. Klart att inte jag kunde vara med och spela, det fattade hon väl? Vilken värld levde hon i? 

När jag stod på scenen i gymnasiets aula några år senare och spelade första solot i "November Rain" var det ingen som skrattade längre, men skadan var ändå skedd. Jag tog studenten, köpte en koboltblå Washburn för pengarna jag tjänade på mitt sommarjobb och lät den stå. Känslan fanns där så fort jag såg på den: jag var inte tillräckligt bra, bara en tönt som trodde att hon kunde bli något och all spelglädje var bortblåst. Utanför flickrummet fanns det ingen trygg zon för mitt spelande och när jag flyttade hemifrån kom det aldrig någon ny. 

Det är ingen enorm förlust. Att skriva om metal är precis lika roligt som att lira själv och jag vägrar att låta någon stänga ute mig från en värld jag vill ta del av. Men det påminner mig också om hur viktigt det är med de trygga zonerna. Det är en myt att den bästa konsten kommer ur skit och elände. Så länge den som vill skapa är fastlåst i ett socialt och känslomässigt sammanhang som hindrar kreativiteten, utan någon frizon med stöd från likasinnade, blir det ingen jävla metal. Så enkelt är det. 

Ni som klagar på andras frizoner brukar ofta tjura lika mycket över när vi tar plats i ”er” zon. Tar vi oss in är vi inkvoterade av PK-maffian och skapar vi oss en egen plats där vi sätter agendan, är vi separatistiska, otacksamma fjollor. Det ska fan vara fittbärare eller transperson* och ha världens bästa musiksmak. 

Men oroa er inte. Jag har en alldeles utmärkt lösning på problemet: låt oss skapa våra trygga zoner allihop, utforma dem efter eget tycke och smak och inte släppa in folk vi inte vill ha där. Sedan möts vi i ett gemensamt utrymme och ber högaktningsfullt (vi är ju trots allt i artiga Sverige) alla som inte älskar metal att dra åt helvete, pratar skit om alla som inte har lika bra musiksmak som vi och känner oss mäktiga en stund innan vi återgår till våra jobb, skolbänkar, telefonräkningar, tvättkorgar och svettiga armhålor. Vi drar på våra favoritskivor i ensamhet och får känna: fan vad skönt att det är jag och ingen annan som bestämmer vart jag ska höra hemma.

*Fittbärare är det ord jag använder om mig själv, för att jag tycker att det funkar för mig och för att jag gillar själva ljudet av ordet. Men, och det är ett stort MEN: kvinnor som inte är fittbärare, transpersoner, intergenderpersoner och överlag alla som INTE definierar sig som kukbärande cismän, ska naturligtvis känna sig lika inkluderade.

Organiserat(?) kaos

Metal är som böcker, kaffe och sex. Jag kan förvisso vara utan det, men jag blir sannerligen inte rolig att tas med när dylika ökenvandringar drar ut på tiden. I skrivande stund sitter jag i mitt älskade Venom-linne i herrstorlek med såväl morgonkaffe som CD-spelare till höger om mig och den analoga premiärlyssningen av Turisas Battle Metal i full gång. Då jag medvetet har valt att inte lyssna på dessa skivor digitalt  (med undantag för COB-recensionen) sedan de hamnade på min inköpslista, slås jag just nu av häpnad över hur uppfriskande aggressiv Mathias Nygård låter på denna debut från 2004.

Jag har tidigare skrivit om att låta sig skrämmas av och ge utlopp för något man inte fattar att man känner genom metal. I sina bästa stunder kan en skiva, ett band eller för all del en hel sektion i ens skrivsamling kanalisera det där obehaget så att det blir, om inte begripligt så åtminstone hanterbart. Man får lov att ha ångest, sörja, rasa, hata och förakta på tryggast möjliga sätt. Skulle jag någon gång hamna i arresten för våldsamt beteende, så är det förmodligen Kay Pollak, TV4 eller någon annan del av mänsklighetens förbannade dumhet som har triggat utbrottet. I min skivsamling kommer ni istället att hitta några av de faktorer som hållit mig tillbaka genom åren. Känn er fria att skicka tackkort till dem ifall situationen någonsin skulle uppstå. 

Det händer att man tar upp den så kallade feminiseringen av män, i samband med att man pratar om mäns våld mot kvinnor. Att samhällets krav på civiliserat beteende (som tydligen är kvinnligt) har gjort att män känner sig förtryckta eftersom testosteronet gör dem mer sårbara för våldsamma impulser. Alldeles bortsett ifrån hur biologin, samhället och fördomar samverkar i mäns fall - för att inte tala om hur extremt olika män hanterar sina känslor - så undrar jag hur samhällets krav på ett än mer civiliserat och ickevåldsamt beteende påverkar mina och andra kvinnors känslor. 

Jag är ofta förbannad och långt upp i vuxen ålder skrämdes jag av våld på film, i texter och musik. Varningarna saknades ju knappast: "Omge dig inte av negativa känslor." "Utsätt dig inte för sådant som får dig att må dåligt." "Är det verkligen uppbyggande för dig att lyssna på/läsa om/se på det här?" Förlåt mig, älskade och underbara kämpar till kvinnor som har tagit fajten för mina rättigheter genom historien! Jag hade inte suttit och skrivit det här om ni inte gått i bräschen, men er hårdhudade ilska har omvandlats till något jag inte känner igen mig i och det var männen som lärde mig att jag hade rätt att bli förbannad. Att världen inte behöver gå i kras för att jag gör det tillfälligt. 

Å andra sidan: varför kan inte världen lika gärna få sönder? Skulle det vara så jävla farligt? Vi gör ju redan vårt bästa för att göra livet så krångligt, själlöst och oroligt som möjligt. Är det verkligen ilskan som är problemet? Dagdrömmarna om att få ställa sig på torget med en stor megafon och vråla: "Död åt dig, jävla människosläkte! Jag är så trött på dig, på att vara en del av dig och dras med i dina dumheter!" (Premiärlyssningen av Turisas The Varangian Way från 2007 har precis påbörjats, mitt kaffe är slut och jag mår redan bättre än när jag började det här inlägget. Metal är, utan tvekan, ytterst hälsosamt. Jag är rentav benägen att påbörja processen att förlåta PostNord för krånglet. Lite smått, iallafall... Avslutningen på A Portage To The Unknown är helt enkelt för episk för att man ska vilja befläcka den med tankar på byråkrati samtidigt.)

Jag sörjer fortfarande. Sedan mormors död har tankarna på döden funnits mer eller mindre konstant närvarande utan att jag riktigt har insett det. (Hej, alexitymi!) Jag skulle vilja ringa henne och berätta om allt som har hänt "sen sist". Hon vet inget om Ghost-recensionen eller att jag gav systerdottern hennes första Iron Maiden-skiva i 6-årspresent. Hon hade inte förstått sig på någon av de fyra skivor jag beställde, men varit den första att bli upprörd över dröjsmålet med leveransen. 

Jag inbillar mig ofta att andra människors liv än mer ordnade än mitt och att det gör dem lyckligare, eller åtminstone lugnare än jag. Det är givetvis bullshit, för varje själ har sitt, men sådana tankar kan likt förbannat få fäste. Vårt samhälle är till för den flexibla teflonmänniskan med välordnat, eller ännu hellre ickeexisterande själsliv och, om det är en kvinna, perverst babylen hud. (Ja, Ebba Busch Thor, jag syftar på dig, ditt blankpolerade rövhål till lågliv som har sådan kontroll på tillvaron att du kan kosta på dig att störta ner andra i kaos med ett frikyrkligt leende på läpparna.) Är det på något sätt underligt att man behöver Quorthon då?

Nej, samhället är inte till för sådana som jag, men det behöver mig och andra som varken passar in eller håller käften. Ingen, särskilt inte jag själv, borde vara förvånad om jag skulle gå bärsärk en vacker dag. Men under den tid musiken går bärsärk, gråter eller smeker lugnande åt mig och återställer balansen, spelar det egentligen ingen roll att jag inte passar in. Hårdrocken tar hand om kaoset åt mig rätt bra, utan att jag fördenskull själv frånsäger mig ansvaret för mina känslor. (Jag mår nu ännu ett snäpp bättre, eftersom The Woodwoman helt enkelt är en förbannat bra låt och tredje kaffeomgången puttrar samtidigt som grannarna hittills har bjudit mig på en alldeles tyst söndagsmorgon. Snart får man väl plocka fram sidennäsduken och snyfta ur sig glädjetårar.)

Att jag var minst sagt belåten med Children Of Bodoms nionde album vet den som följer min blogg redan. Suicide Bomber är, som så många av finnarnas låtar, som ett broderi: för den som inte gillar att handarbeta och känner sig tvingad att göra det, känns det bara hopplöst jävla påfrestande, onödigt och ångestladdat. Jag avgudar knappast kaos, jag hatar det innerligt, men som det här tämligen röriga blogginlägget vill säga, är att man alltsomoftast inte har så mycket val. Man är tvungen att leva med alla små och stora härvor av tilltrasslade känslor och försöka följa något slags mönster så gott det går. 

När jag började skriva det här inlägget var jag fortfarande rörig och trött av den senaste tidens kaos och kommer sannolikt att bli det igen inom en snar framtid. Småsaker kommer att förstöra mina omsorgsfullt utarbetade planer och noggrant kalkerade mönster. Jag kommer att glömma min sorg och istället bli ifrån mig av ilska över ljud från grannen, diskberg, kunder som inte svarar i telefonen och min egen brist på ork. Jag kommer att överväldigas av information jag inte kan skrapa bort, förakta mitt behov av medicin och min svårighet att hålla mig borta från Facebook och nyheter. Min älskade sambo kommer att påminna mig om vikten av att stänga av och bara nörda och han kommer att ha rätt igen. Jag kommer att göra ännu en kraftansträngning för att ordna upp kaoset och samtidigt försöka minnas att jag är en människa, inte en robot. Mycket mer organiserat än så kan väl kaos av det här slaget knappast bli? 

Grottbarn

Kära mer eller mindre frekventa och eventuella nya grottbesökare. Just nu är jag inne i en period av mer eller mindre konstant stresshantering (läs: typiskt "duktig flicka"-syndrom där inte ens ångesten får lämnas ifred, utan ska styras upp och kontrolleras till den grad att man avundas Vincents tvångströja.)

Nej, jag mår inte särskilt bra just nu och det är ingen större hemlighet. Autism och ADD i kombination med ambitioner och alexitymi är ingredienserna till det ultimata kaoset. Tänk dig att du vaknar på morgonen med en på pappret alldeles utmärkt jävla plan för dagen, lagom uttänkt för vad du brukar orka med och vilja göra. Tänk dig att du visserligen är morgontrött, men att te- eller kaffekoppen, den varma duschen i lugn och ro och den friska luften på väg till vad fan vet jag brukar pigga upp de små grå och blinka gruset ur ögonen. Du gör din morgonrutin, men där den småtrista men rimliga segheten borde vara, sitter istället liten osynlig diktator. 

Ibland är hen uppmuntrande, särskilt när du precis har kommit igång med något duktigt eller planerar att göra det. Ibland är hen förmanande, som en överpedagogisk förälder och berömmer dina framsteg samtidigt som hen inte kan låta bli att påpeka hur viktigt det är att fortsätta vara duktig. Det händer också att hen är vänligt bekymrad och förklarar att den där enorma ansträngningen du nyss har tagit dig igenom visserligen var beundransvärd - men var den verkligen nödvändig? Så duktig behöver du ju inte vara om du ska hålla på och ta ut dig sådär hela tiden!

Oftast är hen missnöjd, fast utan att höja rösten. Det är mest suckar och huvudskakningar. Seriöst, Grottmänniska, du vet vad du behöver göra för att må bra, så varför kan du inte bara lyfta på röven, rensa hjärnan och ta itu med ditt jävla liv? Det är som att ha ett schizofrent gräl i Gollum/Sméagol-stil som emellanåt urartar till vrål: "Your creation, your enemy", för att citera en rad ur COB:s senaste alster.

 

Jag är rätt säker på att alla som sysslar med något kreativt får idétorka och skriv- komposition- tecknar- eller kamerakramp ibland. Det hör till, helt enkelt, för ingenting är roligt hela tiden. Jag har inte bloggtorka för att jag saknar idéer eller vilja. Jag orkar bara inte med min egen hjärna.

Det blir aldrig tyst, aldrig lugnt just nu. All lust att skapa, komma i rörelse igen värker i hjärnan. Ljud och ljus jag inte kan kontrollera ger mig ångest och till synes små, obetydliga missöden och motgångar triggar igång påfrestande känslor som min alexitymi inte alls har lust att handskas med. Jag vill vara ifred, men inte känna mig ensam. Jag vill prata, men inte se informationsflöden. Jag vill utmanas och inspireras, men inte förlora kontrollen.

Jag vill inte vara den duktiga flickan eller den självständiga kvinnan. Har alltid hatat dem. Jag är en 32-årig pojkflicka som önskar att jag hade fötts tio-tjugo år tidigare i en större stad och aldrig gått in i prestationsfällan, haft ett normalt skyddsfilter i hjärnan och kunnat nyttja mina tillgångar tillräckligt tidigt för att inte känna överkompensationens oundvikliga ångest när jag lämnar min nördbubbla. Ett grottans barn som egentligen aldrig har trivts med att utmana mina gränser - men alltid lockas ut från min bekvämlighetszon. Om och om och om igen...

Årets sjätte skiva: Children Of Bodom

Här kommer så recensionen av Children Of Bodoms "I Worship Chaos" för Crankitup. In och läs den, så ska den här Grottmänniskan ta ledigt från skrivandet ett par veckor och vila upp sin kaotiska hjärna.

Höstlig kreativitet och mänsklig dumhet

Äntligen är den här. Hösten. Visst, jag är måttligt förtjust i regnklistriga jeans, vrålen från skolbarnen utanför fönstret - allvarligt talat, de låter verkligen som skadade djur i panik emellanåt - och att jag alltid lyckas ta samma buss till jobbet som sjuttiotre morgontrötta gymnasieungdomar med för mycket parfym. I övrigt är det ljuvligt. Värmen är över och jag slipper gå runt som en zombie. Alla äckliga semesterfirare och "sköna killar" som vrålar som brunstiga älgar på fultjack bara för att det är fint väder, försvinner. Iallafall på vardagar och under dagtid på helger. På helgerna släpps de lös igen, men det kan jag bjuda på.

Som de som läser den här bloggen och alla som känner mig redan vet, är jag elitiskt lagd av mig. Att vara bra på något ska löna sig på ett eller annat sätt och man ska aldrig dölja sina kunskaper av rädsla att förhäva sig. Inte heller ska man hålla tyst för att göra sig bekväm för mindre vetande personer. Om någon kan eller vet något du inte kan eller vet så betyder det att du ska lyssna på vad hen har att säga om saken, istället för att låta känslorna dra iväg med dig och vråla om politisk korrekthet, elitism, åsiktsfascism, översitteri eller liknande undanflykter. Här får ni lite ångest från 1982, där Joey Tempest önskar att han kunde förstå sig på en människa och därför ber om vishet och lärdom. Med tanke på hur många som verkligen borde upprepa sådana ord dagligen, är texten inte så fånig.

Det finns tillfällen när jag önskar att jag vore dum. Iallafall så pass ignorant att andras dumhet inte störde mig så mycket. Och låt mig påpeka en sak: att vara intelligent är inget man ska behöva dölja. Det är delvis medfött och delvis en fråga om att tvinga sig själv att utforska okända saker även om man är rädd. Jag önskar att fler människor vaknade på morgonen och ifrågasatte sig själva. Att de oroade sig för effekterna av att inte tänka efter ordentligt, istället för inbillad massinvandring och folk med kläder och hudfärger de inte gillar. Är man förblindad av skräck för livet självt och all brokighet det innebär till den grad att man inte tål olikhet, så är man emotionellt skadad och behöver hjälp.

Sommaren innebär en uppluckring av rutiner för mig, så när hösten kommer med sina normala busstider, öppettider och framför allt mörkertider blir jag lugn. Iallafall lugnare. Det finns nämligen inget som säger att ångest inför förändringar och svårighet med flexibilitet behöver leda till att man inte unnar andra att vara och leva som de själva vill.

Just nu är min vilja att göra saker inte alls kompatibel med hur mycket jag orkar eller med graden av inspiration, så ni som läser min blogg fortfarande, får väldigt, väldigt gärna komma med lite tips och önskemål på teman till mig, antingen i kommentarsfältet här på bloggen, på Facebooksidan eller på mailen. Min tid i sommaride är förhoppningsvis över nu och i takt med att löven gulnar bör jag börja piggna till. Så tipsa mig - eller gnäll på mig - det är mycket efterfrågat. Jag är nämligen precis så elitistisk lagd att jag inser att det finns många tillfällen då andra är mer kreativa än jag.

Årets femte skiva: Ghost

Så kommer här äntligen ett lite mer aktuellt och matnyttigt inlägg. Recensionen av Ghosts nya album Meliora hittar du här.

Avsked och fortsättning

Egentligen skulle jag vilja skriva en gladilsken krönika, en recension eller ett bandporträtt. Glatt gnäll med rötter i skivstället. Just nu har jag dock inget sådant gnäll att komma med. Jag försöker mest samla ihop mig och fokusera på att komma tillbaka till vardagen igen. Ni vet, orka laga mat, ta en nypa frisk luft och jobba. Jag har mängder av idéer till bloggen och längtar efter att komma igång med Crank lite mer igen, men det är tre veckor sedan mormor dog, fyra dagar sedan vi tog farväl och själv har jag mest suttit och stirrat framför mig sedan vi kom hem från Småland.

Mitt i alltihop ser man också framåt. Jag längtar mer än någonsin efter konserten med Judas Priest - min första - i december, Children Of Bodoms kommande album och att fortsätta med skrivandet. Precis som man måste tillåta sig att stanna upp, får man också tillåta sig att gå vidare. Vet inte riktigt vart jag befinner mig i den processen, men så har jag heller aldrig förlorat någon som stått mig lika nära som mormor och därför passar bonusspåret Never Forget från Redeemer Of Souls (2014) väldigt bra idag.

 

As the sun sets on another day
All the memories will never fade away
Looking back to all those moments that we shared
Where it all began with all those dreams we dared
We leave with no regrets - we will never forget

In our hearts and in our minds
We know we can't leave this behind
In our hearts and in our soul
You know we'll never be alone

Bathory, Blind Guardian och det där med sorg

Jag har skrivit om det förr: mörker, sorg och död. Den onödiga, för tidiga döden. Känslouttryck som skrämmer "de ordentliga" och när någon inte längre vill leva. Under flera år arbetade jag periodvis inom äldreomsorgen. Jag har gjort i ordning många döda människor. Ibland var jag med när någon tog sitt sista andetag. Att få vara hos en gammal människa som vill få somna in, som har varit trött så länge och hålla hens hand, sitta i rummet och finnas där, är ett privilegium och något av det finaste jag gjorde i mitt vårdyrke.

När man hade vårdat någon nästan dagligen i några veckor och kunde se den där tröttheten och de många sjukdomarna på nära håll, så visste man att döden kom som en befrielse. Människan man hade tvättat, matat, tröstat, klätt på och av, kammat och pratat med fanns inte längre och det var som det skulle. Förr eller senare ska vi alla dö och är man 90 år och multisjuk, så blir ingen förvånad. Mormor var 83, skulle fylla 84 för en vecka sedan och imorgon har hon varit död i två veckor. Först i morse började jag förstå den där underliga känslan jag har gått runt med och inte har kunnat identifiera.

Blind Guardian - Harvest Of Sorrow (2002)

Att ha alexitymi som jag, betyder att man har svårt att identifiera och känna igen sina känslor. Mormors död kom inte som någon överraskning och hon är den sista av mina mor- och farföräldrar som lämnar jordelivet. Hon levde mer än tio år efter att morfar, farmor och farfar dog, hon fick en lugn och stillsam död omgiven av sina döttrar och allt var fridfullt. Även om jag rent logiskt insåg att mormors död skulle kännas annorlunda, så har det inte slagit mig förrän idag att den där trötta, ovilliga och ledsna känslan jag har burit på den senaste tiden, faktiskt är sorg.

Jag gillar inte känslor och det gjorde inte mormor heller. Iallafall inte storvulna uttryck för dem. Hon var krass och jag är likadan. Jag skrev tidigt att det känns konstigt att inte kunna ringa och diskutera mer med henne, men det gör det inte. Det känns sorgligt. Ledsamt och jobbigt. Jag har för första gången förlorat någon som jag kände väl. Någon som jag stod nära på ett sätt som inte hade med blodsband att göra. Hon var mer än en mormor för mig och jag tror - även om jag inte riktigt har lyckats avgöra känslans art helt och hållet än - att jag saknar henne väldigt mycket. 

Det spelar liksom ingen roll just nu hur naturligt det är att en nästan 84-årig kvinna dör, att undersköterskan i mig inser hur skönt det var för henne att få sluta eller att min torra, logiska sida säger att mormor själv var nöjd med att få sluta. Att det räckte såhär och att det verkligen inte är alla människor förunnat att få dö i hög ålder, omgiven av barn som älskar en och med nästan daglig kontakt med sina barnbarn. Jag vet det, men idag betyder det ingenting. Jag känner ingen rädsla inför döden, men jag hade velat ha mormor kvar hos mig ett tag till. 

Bathory - Hammerheart (1991)

White metal - en blodig historia

Det är i vanlig ordning pinsamt längesedan jag lade upp något mer matnyttigt här. Till och med en utsvulten, bengnagande och insektsslukande Gollum klagar över på bristen på märg att suga i sig från de ben som den här bloggen står på. Det fina med metal är ju dock att det där med livlighet, livsglädje eller ens liv som sådant, inte är nödvändiga teman när det ska skapas musik, så åt helvete med både dagsljus och glättighet en liten stund och låt mig berätta om Herrens egen skapelse Behemoth, genom ett citat ur Jobs bok:

"Se, Behemot, han är ju mitt verk såväl som du. Han lever av gräs såsom en oxe. Och se vilken kraft han äger i sina länder, vilken styrka han har i sin buks muskler. Han bär sin svans så styv som en ceder, ett konstrikt flätverk äro senorna i hans lår. Hans benpipor äro såsom rör av koppar, benen i hans kropp likna stänger av järn. Förstlingen är han av vad Gud har gjort; hans skapare själv har givit honom hans skära."

Behemoth - Messe Noire (2014)

Nu är jag inte direkt lagd åt det profetiska hållet. Inte ens som nybliven, 19-årig katolik kände jag mig särskilt intresserad av vare sig förutsägelser, tungotal, pompösa liknelser eller kampen mellan gott och ont. Nergal är på det sättet förmodligen en betydligt mer seriös troende än jag, eftersom han iallafall har anständigheten att tro på Satans värderingar och stå för det, medan jag knappt vet vad jag tror på längre och njöt storligen av Behemoths spelning på Metallsvenskan, samtidigt som jag förmodligen skulle springa för livet om jag blev erbjuden att se en spelning med Jerusalem. 

Ja, det är såhär min hjärna funkar. Fråga inte varför, för jag har själv grubblat på det i evigheter och ännu inte kommit fram till någon slutsats. Kristen metal gör mig spyfärdig. Behemoth och Watain ger mig glädjerysningar. Jag välkomnar den som vill att försöka dämpa min olust inför white metal. Faktum är att jag ska göra ett försök själv här och nu:

Jerusalem - City On Fire (1994)

Tro mig, jag försöker verkligen. Men jag hatar det. Hat är inget ord jag brukar använda, men nu gör jag det. Det här gör mig illamående, men inte som när jag skrämdes av black metal i början. Det här gräver djupare, som om musiken är ute efter att tala om vad som är rätt och fel att tycka, tänka och känna, utan utrymme för individualitet eller förnuft. Bibelinspiration, evangelisk frälsningsberusning och renons på svärta, så länge det inte har med en eventuell evighet i Lucifers tuggande käftar att göra, förstås. 

Kanske beror det på att jag inte tar black metal på allvar på samma sätt. När jag hör white metal, så ser jag hela vår blodiga kyrkohistoria framför mig. Alla människor som har dött för att "den goda sidan" så ofta föredrar Moseböckernas öga för öga, istället för Jesu krav på att älska våra fiender och vända andra kinden till. Jag ser likhögar, hat och intolerans där de som spelar och lyssnar på white metal ser godhet och ljus. Jag ser en ofantlig maktapparat, som försöker låtsas som om den är i underläge i en "avkristnad värld" och rader av vita män som sällan har upplevt hur det är att vara i verklig minoritet, utan tror sig vara det för att fler röster än deras börjar tas på allvar. Och är det något den här Grottmänniskan avskyr, så är det när en tusenårig norm intalar sig själv att den är utsatt, när den i själva verket aldrig vågar granska sig själv på riktigt.

Uriah Heep - Look At Yourself (1971)

Jag skulle gärna se lite mer påfrestande självrannsakan hos mänskligheten. Både hos hårdrockare och ännu ej hårdrockare. Världen är inte svartvit. Musik kan trigga dina känslor, men kan aldrig hållas ansvarig för dina handlingar om du är en vuxen, myndig människa. Alla som sjunger halleluja är inte goda och mörkret finns i oss alla. Behöver du en kristen, satanisk eller nationell stämpel på musik för att du ska kunna lyssna med gott samvete, så är du alldeles för rädd för dig själv, andra människor och världen i stort för ditt eget bästa. 

Mitt behov av att slippa höra white metal är säkerligen precis lika illa, men jag kan alldeles för mycket om kristen historia för att kunna blunda för det faktum att vi kristna inte har rätt att gnälla och gny över att vårt nästan tusenåriga grepp om västvärlden knakar i fogarna. Självklart ska de som vill spela white metal, det är inte det saken handlar om. Problemet är att vita, kristna män har varit norm alldeles för länge, för att de ska kunna vara radikala - vilket rätt många av dem tycks tro sig vara. 

Låt mig i egenskap av svensk kvinna, katolik och hårdrockare upplysa er om att ni inte är radikala. Inte någonstans. Kristen metal blir aldrig något annat än en bekväm, nedsutten fåtölj för evangeliska troende för mig. En trygg hörna för barn och ungdomar att lyssna på något hårt, utan att behöva utmanas i sina tankegångar. För jag antar att det ännu inte har gjorts någon konceptskiva som fokuserar enbart på alla grymheter som grunden för "livets och ljusets metal" har ställt till med genom åren?

Nej, för sådana obehagligheter överlåter ni åt sataniska black metal-band istället, så slipper ni solka ner er pastellfärgade godhet med tortyr, mord, stöld, våldtäkter, vandalisering och masslakt i Gud namn. White metal, my ass. Döp om er genre till red metal och visa att ni kan "den goda sidans" blodiga historia, så ska jag överväga att kalla er radikala. Kanske.

Pride i Grottan

Ibland kan man bara inte bestämma sig. Idag är en sådan dag. Äntligen - ÄNTLIGEN! - är det tillåtet med äktenskap för både straighta och HBTQ-personer att ingå äktenskap i USA och eftersom den här Grottmänniskan var queer och ville vara man långt innan hon hörde såväl ordet "genus" som Rainbow, så är det på sin plats med ett litet firarinlägg för kärleken här på bloggen. Att bestämma sig för en enda låt att fira detta med är, som alla hårdrockare med hjärtat på rätta stället inser, omöjligt.

Kopplingarna till Pride behöver inte nödvändigtvis finnas i texterna eller hos artisterna, även om de flesta gör det. Här kopplar Grottmänniskan som hon vill och årtalen är de år låtarna ifråga kom ut. Det är metal att älska och därför citerar vi Bullets gitarrist Hampus Klang: 

 "Vi måste ta hand om varandra istället för att vara otrevliga. Man kan inte ha bomberjacka och slå varandra, det går inte. Man måste ha skinnjacka och älska varandra." (SRM #78)

Rainbow - Stargazer (1976)

The Runaways - Cherry Bomb (1976)

Styx - Fooling Yourself (The Angry Young Man) (1977)

Judas Priest - Desert Plains (1981)

Freddie Mercury - I Was Born To Love You (1985)

Grave Digger - Emerald Eyes (1999)

Ner med hatet - fira kärleken!

Festivalkrönika för Crankitup - Metallsvenskan

Förra året skrev jag om att längta efter - och inte våga - åka på festival. I år skriver jag om hur min första festival, Metallsvenskan, var. Ni hittar krönikan här.

Metallsvenskan del 2: Shadowquest

Glad midsommar, alla grottbesökare. Här kommer sista recensionen från Metallsvenskan: Shadowquest!

Metallsvenskan, del 1: Blind Guardian, Candlemass och Powerwolf

Så finns äntligen tre recensioner (en till kommer snart) på Crankitup från Metallsvenskan: Blind Guardian, Candlemass och Powerwolf.

Papa Frans vs. Nergal (eller bara lite uppladdning inför Metallsvenskan)

Om fyra dagar ska den här Grottmänniskan bege sig ut i ljuset bland folk och fä igen. Eller för första gången, beroende på hur man ser det. Jag har varit ovanligt social på jobbet sista tiden, så grenen Folkvimmel i de årliga Svenska Sommarspelen har det tränats i en hel del redan, men som gamla läsare vet, har jag aldrig varit på en festival förut om man inte räknar med Putte i Parken ett stenkast bort från min grotta - och det gör man inte.

Idag ska vi ägna oss åt lite av Metallsvenskans musikaliska del, eftersom så kallade experter som kommenterar idrott i förväg som om det vore en riktig vetenskap istället för vuxna som leker med bollar och klubbor, är lika irriterande som okänt, översocialt sällskap på bussen.

Motörhead har aldrig varit några större favoriter, troligen för att jag inte har gett dem tillräckligt mycket inlyssningstid för att fastna för godbitarna. Inte heller har jag sett dem live - det gäller för samtliga akter på Metallsvenskan - och hoppas därför vid allt heligt att Lemmy ska ha hälsan i behåll. Han är ändå snart 70 och såväl inre organ som minne lever nog sina egna liv sedan rätt lång tid. För att citera Lemmy själv: "Sommaren 1971 var fantastisk. Jag minns den inte, men jag kommer aldrig glömma den heller." Det var 44 år sedan. Kan man bli annat än imponerad av att han som sade så om en tid fyra år INNAN Motörhead bildades och sedan dess har marinerat sin lever tämligen flitigt, fortfarande håller igång?

 

När det gäller Blind Guardian är jag härligt kluven. Å ena sidan har jag alltid tyckt att de haft en obegripligt svajig nivå för att ha hållit på så länge och deras senaste album var en rejäl besvikelse med undantag för Prophecies som faktiskt påminde om deras argaste, mest ångestfyllda stunder på Imagination From The Other Side från 1995. Å andra sidan ska det bli en fröjd (hoppas jag) att få höra mina tyska barder och inte minst en av mina favoritsångare live för första gången. Mordred's Song blir jag nog utan, men om inte himlen ramlar ner, lär Kürsch ta oss till Midgård iallafall. Och Prophecies är helt enkelt riktigt jävla bra.

Introt till Bewitched på skiva blir visserligen aldrig lika tungt som under begravningståget i Fanny och Alexander, men det är inte långt ifrån. Live och utan Messiah Marcolin är det förstås en annan sak, men Mats Levén har en alldeles förträfflig pipa och Candlemass hör till de akter jag ser fram emot allra mest. Jag känner mig själv väl vid det här laget och lär förmodligen vara rätt stressad efter resan och av att försöka hålla koll på min omgivning, så med en dos av den här tunggunglugnande medicinen som första akt på fredagen borde till och med de mest överspända nervsträngar skruva ner sig några varv.

Ett fjärde band att se fram emot är den här härligt hädiska trion från Polen. För att vara katolik - frivillig konvertit, dessutom - så är jag barnsligt förtjust i metalband som lyckas driva min kyrka och i synnerhet polska katoliker till vansinne. Det kan förstås bero på att en osedvanligt konservativ, polsk herre i min församling skrek åt mig att jag inte var en riktig katolik, för att jag "råkade" säga att jag inte var vidare förtjust i vår dåvarande påve. Eller så är det någon slags inre trotsreaktion på de lördagsförmiddagar jag tillbringade i ett unket kapell i Vrigstad, omgiven av polska pensionärer som älskade att tala om för mig hur hemskt det var med alla ogudaktiga svenskar - ofta på polska. Men det är ju ändå sjutton år sedan, så vad säger du, Polen? Ska vi sluta fred, du och jag? Så kanske du (och med "du" menar jag förstås den del av din befolkning som gråter blod för att Nergal & Co sårar religiösa känslor) kan sluta fred med Behemoth och skaffa lite kulturell ryggrad?

Kommer jag hem från Örebro med en större andlig upplevelse efter en timme med de här gossarna än vad jul- och påsknattsmässorna har skänkt mig de senaste tre åren, kan det inte bara vara jag som bär skulden till problemen med min katolska identitet, eller hur Papa Frans?

I väntans tider

Jag kan omöjligt vara ensam om det. Det kan inte främst bero på min ADD eller min autism. Eller ens det faktum att jag praktiskt taget lever med telefonen klistrad vid örat 90% av min arbetstid. Inte heller vädret, även om jag mår kasst av att sommaren nalkas. Den luckrar upp världens rutiner och rubbar därmed mina. Men nej, jag tror faktiskt inte att det är årstiden som gäckar mig mest just nu. Det är den omöjliga balansgången mellan jobb, fritidsintressen och lugn.

När jag går upp på morgonen, tar min morgonmedicin - för närvarande även lugnande eftersom min skalle vägrar stressa av på egen hand - så är min proppfyllda bokhylla, den mindre imponerade filmhyllan och min växande skivsamling det första jag ser. Och jag känner obehaget komma krypande. Vad fan är det för fel på mig som inte kan njuta lika mycket av musiken som förr? Varför känner jag ett fullkomligt absurt krav på att lyssna, istället för den där underbara, otvungna lusten att känna varenda riff och takt pulsera tusen gånger om tills de är delar av mitt blodomlopp?

Jag har alltid haft svårt för nya intryck. Det tar längre tid för mig att ta in och smälta, helt enkelt. Som så mycket annat är det en fråga om tid och insikten att jag har så många band, skivor och låtar på min inre lista som jag vet att jag vill dränka öronen i och bara rånjuta av i all evighet, gör mig ibland så stressad och arg att jag inte ens vill se åt mina skivor. Jag är så oerhört trött på att vara trött.

En fin sak jag har upptäckt med musiken är dock att mitt intresse aldrig falnar på riktigt. Det är givetvis inget konstigt för alla dedikerade hårdrockare, men har man en hjärna som min, är det inte ovanligt att något man hyser ett passionerat intresse för, mycket väl kan förlora sin tjuskraft helt oväntat och ge plats åt något annat. Det mönstret har alltid funnits i mitt musiklyssnande också. När jag upptäckte Kiss, klev favoriterna Europe åt sidan, vid Hammefalls intåg föll Kiss helt i glömska och när Sonata Arctica kom, såg jag inte mer åt göteborgarna.

Sedan jag började blogga har jag medvetet kämpat emot det sättet att lyssna. Med tanke på hur mycket fantastisk musik inom olika genrer som jag har upptäckt de senaste två åren, så har det förstås varit värt det. Men jag vill ju för helvete kunna njuta av den också, mycket mer än jag har gjort sista tiden.

Samhällets stress och krav smittar av sig. Det är bara att erkänna det. Produktionstänket sipprar sig in i våra liv så obemärkt att det nästan är komiskt. Iallafall de stunder då man orkar skratta åt det absurda i vårt sätt att leva. Det är självklart enklast att skylla sig själv. Skaffa sig en krage att ta sig i och ta kontroll över tiden, stoppa energitjuvar och lära sig andas rätt, käka rätt och röra på sig så att man får energi och lust till frisk luft, socialisering, knull och fulkultur.

Men jag orkar inte. Jag vill ligga i soffan och glo på serier med neddragna persienner och käka chips dagarna i ända. Jag vill tillbaka till mitt flickrum, vara fjorton år igen och inte bry mig om mycket mer än gitarren, skivorna, böckerna och onanin. (Ja, vad fan gjorde NI som fjortonåringar? Hade händerna på täcket och gallrade rovor för tio kronor raden, kanske?)

Jag är trött på patetiska pojkar som trakasserar mina kvinnliga branschkollegor, på feministiska bloggerskor som inte inser att alla kvinnor inte har exakt samma problem med exakt samma saker, på alla rasistiska små as och på vår syn på arbete och de heliga åtta timmarna som inte ens behöver fyllas med något meningsfullt för att folk ska sträva efter att få dem.

Jag är trött på mig själv, på min hjärna som registrerar allt utan att minnas vad som är viktigt, på mitt behov av att vara duktig och den återkommande insikten om hur otroligt lite gemenskap jag känner med andra människor. Men under tiden som jag har suttit och skrivit det här, har jag haft Iron Maiden i lurarna och kan åtminstone trösta mig med att jag varken har tröttnat på Afraid To Shoot Strangers eller The Wicker Man och det är jag garanterat inte ensam om. My time (for metal) will come.

Finkultursvolontären

Några veckor sedan senaste inlägget här, men det är inget konstigt numera. Tidningen skickades iväg på tryck i tisdags - med ett death metal-reportage och bandet på framsidan, kantänka! I skrivande stund sitter jag dock mellan två marknader. Som landsortsskribent på en tvåmannaredaktion är det ett återkommande jobb vid Kristi Flygare. Igår Väse, idag Molkom och det blir ju lite kinkigt om redaktionen ska vara principledig på röda dagar, när det händer något på orterna just då. Jag kom att tänka på detta i morse, vilket triggade igång en annan tanke som har legat latent i bakhuvudet under några år. Men innan vi ger oss i kast med den, ska vi förgylla morgonen med det här stycket:

Blue Öyster Cult
Then Came The Last Days Of May (1972)

Vackert, inte sant? Skönhet har betydelse, även om många tycks sätta likhetstecken mellan det påståendet och applåder för sjuka skönhetsideal. Som om skönhet inte handlade om något annat än hud, senor och fett. Hur tragiskt kan ett släkte bli, egentligen? 

Konst handlar om skönhet. Fulhet också, förstås, men i ett sammanhang där det har betydelse. De flesta med någon form av aktiv hjärnverksamhet instämmer förmodligen med detta. Jag har heller aldrig träffat på någon som tror att konstnärer eller frivilligarbetare inte behöver äta, sova eller betala räkningar. Ändå tycks många människor vara så uppe i sina egna liv, att de inte orkar lyfta blicken från Spotifylistan, seriestrippen, intervjun, fotona eller nyhetsuppdateringarna och fundera över vem eller vilka som lagt ner tid på det de slentrianklickar på.

Själv har jag tvingats dra ner på både bloggande och Crankitup en tid, helt enkelt för att jag i grunden är en tämligen lättstressad person som numera jobbar under andra förhållanden än när jag började blogga. Jag har ett fantastiskt jobb, så jag klagar verkligen inte, men jag har också insett hur sårbar man kan vara i ett jobb som är roligt och kreativt när man måste få en redaktion att funka på två personer - på deltid. För att inte tala om ett frivilligjobb på en metalsajt. När jag backar lite och verkligen tänker efter ordentligt på hur mycket glöd och energi som vårt crew lägger ner på Crank - obetalt och på vår fritid - känner jag mig jävligt stolt över att få vara en del av det. Energin man får av att vara en del av ett crew som både lyfter upp, stöttar och ger en utrymme att växa som skribent - och pausa när man inte orkar - är helt enkelt avgörande för att ett sådant här frivilligjobb ska vara värt all tid och energi.

Manowar
Battle Hymn (Live 2005)

Att utmana sig själv är en ständig kamp mot bekvämligheten och konst som inte utmanar någon människa på något sätt, är helt enkelt inget att ha. Metal är och förblir ett stridsrop för mig. Om man sedan inte gillar Manowars version av det, är en annan sak. Jag älskar det, särskilt live-versionen från Earthshaker där alla nuvarande och före detta medlemmar spelar den ihop. Jag kan inte se klippet utan att tänka på hur satans svårt det faktiskt kan vara att orka med varandra i en grupp. Det sociala samspelet är en ständig källa till förundrar och fascination för mig. 

Jag brukar tänka på vilka interna konflikter de fick lägga åt sidan för den här spelningen. Vilken tid och energi som dessa gubbar lade ner. Hur mycket förberedelser som gjordes på alla plan. Fast mest tänker jag på vad de och alla andra band en gång började som: obetalda fritidssysselsättningar. Och hur lätt det är för den som aldrig har vågat, kunnat - eller ens velat - lägga ner tid och möda på ett kreativt kulturjobb, att kritisera och veta hur något "egentligen" bör låta, fotas, skrivas eller filmas. Eller hur snabbt jobbet ska bli klart. Så se till att ge cred till musiker, fotografer, författare, skribenter, serietecknare och filmare när ni delar deras verk på Facebook. Varför inte maila någon vars musik, texter eller bilder betyder extra mycket för dig? 

Igår när jag traskade runt i Väse med block och kamera, sade en av våra läsare till mig att hen tyckte jag skrev så bra. Efter ett halvårs stress med annonser och noll tid för större reportage, var det en uppskattning som gjorde min dag. Förhoppningsvis gillar hen mitt reportage i majnumret. Då blir det nämligen metal både ut- och invändigt. Ett reportage som givetvis aldrig hade kunnat göras, om det inte vore för att konsten är så livsviktig för människosläktet, att många är beredda att skapa den utan någon som helst garanti för klirr i kassan. 

Så om du gillar något, visa din uppskattning. Jag och många med mig kan, bildligt talat, leva på det i veckor. Om en vecka kan man läsa om fyra herrar i death metal-bandet Deprive i SKVT. Frivillig, obetald finkultur från Skattkärr. Lek med tanken på att världens mest framgångsrika metalband hade sparkat boll, hoppat stav, boxats och slagit puck istället för att spela musik och fundera sedan på hur mycket 150-160 spänn för en skiva av musikproffs är i jämförelse med 482 miljoner för att slå folk på käften.

 Deprive

Voice Of Evil (2014)

Om svaghet och återhämtning

Att återhämta sig ifrån en flera månader lång överansträngning, kan vara det tråkigaste jag har gjort sedan jag umgicks regelbundet med gothare. En månads dansbandsdiet framstår som lockande i jämförelse. Bara för att verkligen pränta in nivån av tristess, bjuder jag på ett över åtta minuter långt Zakk Wylde-solo, för att illustrera hur en tillvaro på gränsen till utmattningsdepression ter sig. Lyssnar ni igenom hela klippet är ni antagligen gravt understimulerade. Njuter ni av det har ni glömt ta någon viktig medicin.

Själva essensen av ordet "tristess".

Att komma ihåg att ha roligt under en sådan här period, är ungefär lika enkelt som att få Zakk Wylde idka sina längre pass av gitarronani i ensamhet. Inte fullkomligt omöjligt, men det är ingen idé som poppar upp av sig själv. Det är bland annat därför det är så bra att Grottmänniskan har en sambo som blir orolig när hon inte nördar ner sig. Jag vet inte hur andra som hängt ihop i tio år har det, men hos oss har vi slutat nästan helt och hållet att tjata på varandra om disk, matlagning och tvätt. Istället försöker vi se till att den andre inte slutar nörda. 

Gör man det, är ens själ i fara och behöver extra stora doser av andlig spis för att inte dö präktighetsdöden. Kort sagt: hellre ett berg av disk och seriemaraton, än polerade ytor och duktighetshål i själen. Uppstår sådana, måste de lagas så tidigt som möjligt för att inte bli större. Grottmänniskan har den senaste tiden fyllt sin skalle med pirater i serie- bok- och dokumentärform och därför måste vi givetvis Springa Vilt i grottan.

 Cat Metal

 (Ja, genren finns. Jag hittade på den själv och det är 

enbart Running Wild som spelar det.)

Det värsta med utmattningsdepressioner, särskilt när man har en ADD-hjärna, är att å ena sidan behöver man verkligen vila från allt vad nya intryck och ansträngande roligheter heter, för att bli bra igen. Å andra sidan är det minst lika viktigt för en hjärna som inte har tänkt på annat än duktigheter i månader, att ha roligt igen. 

Häromdagen roade jag mig med att kategorisera alla skivor jag har rippat till datorn och komplettera med de jag ännu inte hunnit med. Nästan trehundra stycken i en salig blandning av mina egna, sambons, alltför många enbart digitala exemplar (nej, det känns inte lika bra som att ha dem i fysiskt format) och en hög från mina recensioner för Crankitup. I sambons samling hittade jag bland annat Jon Oliva's Pains album Maniacal Renderings.

Mest horribla omslaget i hela lyan. 

(Allvarligt talat. Det kryper i mig av att se det!)

Egentligen har jag inte mycket mer att skriva, än att jag sakta men säkert börjar bli mig själv igen. Med betoning på sakta. Redan nu, efter den här i jämförelse extremt lättskrivna texten där jag har noll tidspress och inga krav överhuvudtaget, börjar jag bli ordentligt trött. Oavsett alla Facebookkampanjer, hashtaggar och pins som ska visa hur medvetna vi är om våra svagheter och att vi måste våga praaata om hur vi mååår, så tror jag att många av oss är rädda att framstå som gnälliga och krävande ifall vi pratar om vårt inre trassel öppet. Ingen gillar en gnällspik och idag krävs det inte mycket för att en fullkomlig främling ska skriva en rad på nätet om att man ska skärpa sig och inte vara ett offer.

Fuck you very much, säger jag. Ni vet inte hur andra mår, eller vad som ligger bakom ett till synes "gnälligt" uttalande. Förutom när privilegierade människor gnäller på skatter och samhällsinsatser för de svaga. Eller friska människor som klagar på sjuka. Då är det bara gnäll. Men vi kan väl ta och sluta låtsas som om vi vet hur andra människor ska må och reagera? Känner man sig illa till mods av något, så är det väl bättre att bemötas med lite logik och hygglighet, än speglosor och krav på någon sorts skärpning? Det är metal att kunna vara svag emellanåt. Om vi aldrig kände oss ensamma, utsatta, trötta, sorgsna, förbannade eller frustrerade, skulle vi inte heller behöva metal. Bara en tanke att ha i bakhuvudet nästa gång du tycker att ett metalsyskon inte får visa svaghet.