Hårdrock för mångfald

På Crankitup kan ni läsa om ett kommande hårdrocksevent i värmländska Deje, lördagen den 31 januari. Ett av banden som ska spela där, är Wendorizer:

Flammande otur

Uppenbarligen finns det många som har otur när de tänker, även i hårdrocksleden. För det första: om musik ska kunna kallas sverigedemokratisk, så borde det väl innebära att den som har komponerat musiken, gjorde det efter att Sverigedemokraterna bildades och med syfte att promota deras budskap. SD bildades 1988, Manowar 1980 och har, såvitt jag vet, vare sig bidragit till SD:s partikassa eller skrivit musik åt dem. Alltså kan Manowar inte vara sverigedemokratiskt i den meningen.

Påståendet att de skulle sympatisera med SD:s värderingar, eftersom de radhusrasister som tog vårt land som gisslan i sin vågmästarroll spelade "Call To Arms" på sin valvaka, är inget annat än bisarrt och förolämpande mot såväl kompositörerna som lyssnarna. Tyck vad du vill om Manowars musik, stil och attityd, men lägg inte ord och åsikter i mun på dem eller deras fans.

Jag är en uttalad antirasist och ett Manowar-fan. Om du inte gillar krigsteman i metal eller stör dig extra mycket på gubbighet, så förstår jag att Manowar kanske inte är i din smak. Tur nog för dig så lever vi i ett fritt land. Ingen kan i skydd av lagen tvinga dig att strecklyssna på Metal Warriors på repeat om du inte vill det. Utsattes du för det, skulle förmodligen inte ens den mest inbitna Manowar-älskaren förvånas över om du aldrig mer ville komma närmre än femtio meter ifrån loggan.

Jag älskar militärisk metal. Jag älskar krigsteman, vikingatakter och blodtörst. Ibland. En takt, ett instrument eller en skala, kan du inte ta patent på. Inte heller historiska händelser. De tillhör oss alla. Att SD eller andra rasister skulle få makt att ge Manowars, Sabatons eller något annat bands musik en prägel som inte fanns där från början, är som att påstå att kompositörerna inte äger sina verk.

Plötsligt får den med högst röst bestämma vad en text, en attityd eller en utstyrsel står för. Min erfarenhet säger mig att ju räddare man är, desto större är risken att man skriker och den som skriker hörs. Så står de som, likt jag själv varken är rasister, sexister eller drömmer om en evighet i Valhall, och undrar vad fan problemet är, eftersom det är svårt att skrika och lyssna samtidigt.

Inte alla socialister är Hem & Skola-prussiluskor och Hassela-fanatiker. Men de som är det, hör till de mest surmagade och urtråkiga glädjedödare som står att finna. Att Jesper Weithz inte gillar Manowar och Sabaton, säger egentligen bara en sak: att smaken är olika och känslor inte är lika med fakta. I synnerhet det där sista, borde de som håller med Jesper Weithz ta sig en rejäl funderare över.

Årets första skiva: Blind Guardian

Januari 2015 börjar i Tyskland. Nu finns min recension av Blind Guardians nya album Beyond The Red Mirror uppe på Crankitup. God fortsättning!