torsdag 29 oktober 2015

Det ska fan vara fittbärare* och ha världens bästa musiksmak


”När kurserna riktar sig speciellt till tjejer är det alltid hur många som helst som hör av sig. Så fort man verkar separatistiskt skapas en gemenskap. Man blir tryggare och får bättre självförtroende”, säger hon. ”Man skulle ju vara cool och inte fråga snubbarna om hjälp, så det blev ett oändligt letande på vad som då var internet. Killarna frågar ju varandra, men som tjej blir man rädd att de ska tro att man inte är lika bra. Om kvinnor ger info blir det liksom ingen tävling som gör det jobbigt att lära sig.”
 
Med ovanstående citat från den här artikeln, inleder jag denna hastigt påkomna krönika. För något år sedan hade jag värjt mig vid tanken på ett musikprojekt speciellt för tjejer. Jag är hårdrockare och skribent. Det sista jag ville var att mitt kön skulle spela roll. Jag är inte bättre/sämre på det jag gör för att jag är kvinna och har inte nått dit jag gjort idag, på grund av någon har klappat mig på huvudet. Förut hade jag nog inställt mig i kören av ”kan killarna själva utan hjälp så kan väl fan vi också”, men det är faktiskt inte det saken handlar om.

Det handlar om trygghet. Att testa sig fram, repa och låta för jävligt i början ska vara kul och hur jävla kul har man om man ständigt känner sig betraktad, bedömd och exotifierad under tiden? En separatistisk replokal är helt enkelt en fantastisk idé, för jag är säker på att fler kvinnor än jag skulle ha velat kunna traska in i replokalerna i tonåren och känna sig självklara.

En del reagerar på separatistiska rum med skepsis, hån och till och med ilska. Varför ska det gullas med kvinnor, HBTQ-personer och rasifierade? Varför måste vi störa friden med våra aptrista tankar om vad vi vill ha för att trivas, istället för att ”bara ta för oss”? Ptja, kanske för att det är ett sätt att ta för sig. 

Ni som inte vill eller kan förstå det här behovet, men i åratal har hämtat kraft och fuck off-mentalitet från band som har talat till era behov av frihet, gemenskap i subkulturen och utlopp för känslor – exakt vad är skillnaden? Måste alla hårdrockare känna igen sig i er definition av frihet, när många av oss de facto inte gör det? Ni som inte förstår varför det separata, trygga rummet behövs, har två val: försök att förstå eller ignorera det. Ja, bokstavligt talat: ignorera det. Låt de som behöver den tryggheten vara ifred från era sinnesslöa påhopp. Utan dem hade rummet ni går pippi på inte behövts från första början. 

Positiv separatism finns överallt. Det är den som har gjort att barn och ungdomar kan börja spela instrument och ta musiklektioner till en billigare penning än vuxna. Utan Sveriges musikskolor, studieförbund och eldsjälar som hjälpt fumliga tonåringar med fingersättning, nybildade band med replokaler och blyga ungar att våga stå på scenen, hade vårt land inte varit känt för vår hårdrock. Utan den ”jävla PK-fascismen” hade jag inte suttit och skrivit den här krönikan, för jag tillhör inte normen på något enda sätt bortsett ifrån min hudfärg. 

Jag är en av alla de som hämtade styrka ur mitt skivställ i tonåren, men aldrig kände mig välkommen i replokalen. Jag var inte välkommen, för i min lilla frireligiösa hemstad lyssnade inte tjejer på hårdrock och de band jag gillade, Europe, Kiss och HammerFall var alldeles för töntiga för killarna som lyssnade på Metallica och tyckte att jag var en jävla fjollfitta som påstod att Europes ”Scream Of Anger” var tung. När mamma undrade varför jag inte gick med i något av de lokala banden, med tanke på att jag spelade fingertopparna halv blodiga på gitarren, tyckte jag att hon var helt dum i huvudet. Klart att inte jag kunde vara med och spela, det fattade hon väl? Vilken värld levde hon i? 

När jag stod på scenen i gymnasiets aula några år senare och spelade första solot i "November Rain" var det ingen som skrattade längre, men skadan var ändå skedd. Jag tog studenten, köpte en koboltblå Washburn för pengarna jag tjänade på mitt sommarjobb och lät den stå. Känslan fanns där så fort jag såg på den: jag var inte tillräckligt bra, bara en tönt som trodde att hon kunde bli något och all spelglädje var bortblåst. Utanför flickrummet fanns det ingen trygg zon för mitt spelande och när jag flyttade hemifrån kom det aldrig någon ny. 

Det är ingen enorm förlust. Att skriva om metal är precis lika roligt som att lira själv och jag vägrar att låta någon stänga ute mig från en värld jag vill ta del av. Men det påminner mig också om hur viktigt det är med de trygga zonerna. Det är en myt att den bästa konsten kommer ur skit och elände. Så länge den som vill skapa är fastlåst i ett socialt och känslomässigt sammanhang som hindrar kreativiteten, utan någon frizon med stöd från likasinnade, blir det ingen jävla metal. Så enkelt är det. 

Ni som klagar på andras frizoner brukar ofta tjura lika mycket över när vi tar plats i ”er” zon. Tar vi oss in är vi inkvoterade av PK-maffian och skapar vi oss en egen plats där vi sätter agendan, är vi separatistiska, otacksamma fjollor. Det ska fan vara fittbärare eller transperson* och ha världens bästa musiksmak. 

Men oroa er inte. Jag har en alldeles utmärkt lösning på problemet: låt oss skapa våra trygga zoner allihop, utforma dem efter eget tycke och smak och inte släppa in folk vi inte vill ha där. Sedan möts vi i ett gemensamt utrymme och ber högaktningsfullt (vi är ju trots allt i artiga Sverige) alla som inte älskar metal att dra åt helvete, pratar skit om alla som inte har lika bra musiksmak som vi och känner oss mäktiga en stund innan vi återgår till våra jobb, skolbänkar, telefonräkningar, tvättkorgar och svettiga armhålor. Vi drar på våra favoritskivor i ensamhet och får känna: fan vad skönt att det är jag och ingen annan som bestämmer vart jag ska höra hemma.

*Fittbärare är det ord jag använder om mig själv, för att jag tycker att det funkar för mig och för att jag gillar själva ljudet av ordet. Men, och det är ett stort MEN: kvinnor som inte är fittbärare, transpersoner, intergenderpersoner och överlag alla som INTE definierar sig som kukbärande cismän, ska naturligtvis känna sig lika inkluderade.

söndag 18 oktober 2015

Organiserat(?) kaos


Metal är som böcker, kaffe och sex. Jag kan förvisso vara utan det, men jag blir sannerligen inte rolig att tas med när dylika ökenvandringar drar ut på tiden. I skrivande stund sitter jag i mitt älskade Venom-linne i herrstorlek med såväl morgonkaffe som CD-spelare till höger om mig och den analoga premiärlyssningen av Turisas Battle Metal i full gång. Då jag medvetet har valt att inte lyssna på dessa skivor digitalt  (med undantag för COB-recensionen) sedan de hamnade på min inköpslista, slås jag just nu av häpnad över hur uppfriskande aggressiv Mathias Nygård låter på denna debut från 2004.

Jag har tidigare skrivit om att låta sig skrämmas av och ge utlopp för något man inte fattar att man känner genom metal. I sina bästa stunder kan en skiva, ett band eller för all del en hel sektion i ens skrivsamling kanalisera det där obehaget så att det blir, om inte begripligt så åtminstone hanterbart. Man får lov att ha ångest, sörja, rasa, hata och förakta på tryggast möjliga sätt. Skulle jag någon gång hamna i arresten för våldsamt beteende, så är det förmodligen Kay Pollak, TV4 eller någon annan del av mänsklighetens förbannade dumhet som har triggat utbrottet. I min skivsamling kommer ni istället att hitta några av de faktorer som hållit mig tillbaka genom åren. Känn er fria att skicka tackkort till dem ifall situationen någonsin skulle uppstå. 

Det händer att man tar upp den så kallade feminiseringen av män, i samband med att man pratar om mäns våld mot kvinnor. Att samhällets krav på civiliserat beteende (som tydligen är kvinnligt) har gjort att män känner sig förtryckta eftersom testosteronet gör dem mer sårbara för våldsamma impulser. Alldeles bortsett ifrån hur biologin, samhället och fördomar samverkar i mäns fall - för att inte tala om hur extremt olika män hanterar sina känslor - så undrar jag hur samhällets krav på ett än mer civiliserat och ickevåldsamt beteende påverkar mina och andra kvinnors känslor. 

Jag är ofta förbannad och långt upp i vuxen ålder skrämdes jag av våld på film, i texter och musik. Varningarna saknades ju knappast: "Omge dig inte av negativa känslor." "Utsätt dig inte för sådant som får dig att må dåligt." "Är det verkligen uppbyggande för dig att lyssna på/läsa om/se på det här?" Förlåt mig, älskade och underbara kämpar till kvinnor som har tagit fajten för mina rättigheter genom historien! Jag hade inte suttit och skrivit det här om ni inte gått i bräschen, men er hårdhudade ilska har omvandlats till något jag inte känner igen mig i och det var männen som lärde mig att jag hade rätt att bli förbannad. Att världen inte behöver gå i kras för att jag gör det tillfälligt. 

Å andra sidan: varför kan inte världen lika gärna få sönder? Skulle det vara så jävla farligt? Vi gör ju redan vårt bästa för att göra livet så krångligt, själlöst och oroligt som möjligt. Är det verkligen ilskan som är problemet? Dagdrömmarna om att få ställa sig på torget med en stor megafon och vråla: "Död åt dig, jävla människosläkte! Jag är så trött på dig, på att vara en del av dig och dras med i dina dumheter!" (Premiärlyssningen av Turisas The Varangian Way från 2007 har precis påbörjats, mitt kaffe är slut och jag mår redan bättre än när jag började det här inlägget. Metal är, utan tvekan, ytterst hälsosamt. Jag är rentav benägen att påbörja processen att förlåta PostNord för krånglet. Lite smått, iallafall... Avslutningen på A Portage To The Unknown är helt enkelt för episk för att man ska vilja befläcka den med tankar på byråkrati samtidigt.)



Jag sörjer fortfarande. Sedan mormors död har tankarna på döden funnits mer eller mindre konstant närvarande utan att jag riktigt har insett det. (Hej, alexitymi!) Jag skulle vilja ringa henne och berätta om allt som har hänt "sen sist". Hon vet inget om Ghost-recensionen eller att jag gav systerdottern hennes första Iron Maiden-skiva i 6-årspresent. Hon hade inte förstått sig på någon av de fyra skivor jag beställde, men varit den första att bli upprörd över dröjsmålet med leveransen. 

Jag inbillar mig ofta att andra människors liv än mer ordnade än mitt och att det gör dem lyckligare, eller åtminstone lugnare än jag. Det är givetvis bullshit, för varje själ har sitt, men sådana tankar kan likt förbannat få fäste. Vårt samhälle är till för den flexibla teflonmänniskan med välordnat, eller ännu hellre ickeexisterande själsliv och, om det är en kvinna, perverst babylen hud. (Ja, Ebba Busch Thor, jag syftar på dig, ditt blankpolerade rövhål till lågliv som har sådan kontroll på tillvaron att du kan kosta på dig att störta ner andra i kaos med ett frikyrkligt leende på läpparna.) Är det på något sätt underligt att man behöver Quorthon då?



Nej, samhället är inte till för sådana som jag, men det behöver mig och andra som varken passar in eller håller käften. Ingen, särskilt inte jag själv, borde vara förvånad om jag skulle gå bärsärk en vacker dag. Men under den tid musiken går bärsärk, gråter eller smeker lugnande åt mig och återställer balansen, spelar det egentligen ingen roll att jag inte passar in. Hårdrocken tar hand om kaoset åt mig rätt bra, utan att jag fördenskull själv frånsäger mig ansvaret för mina känslor. (Jag mår nu ännu ett snäpp bättre, eftersom The Woodwoman helt enkelt är en förbannat bra låt och tredje kaffeomgången puttrar samtidigt som grannarna hittills har bjudit mig på en alldeles tyst söndagsmorgon. Snart får man väl plocka fram sidennäsduken och snyfta ur sig glädjetårar.)

Att jag var minst sagt belåten med Children Of Bodoms nionde album vet den som följer min blogg redan. Suicide Bomber är, som så många av finnarnas låtar, som ett broderi: för den som inte gillar att handarbeta och känner sig tvingad att göra det, känns det bara hopplöst jävla påfrestande, onödigt och ångestladdat. Jag avgudar knappast kaos, jag hatar det innerligt, men som det här tämligen röriga blogginlägget vill säga, är att man alltsomoftast inte har så mycket val. Man är tvungen att leva med alla små och stora härvor av tilltrasslade känslor och försöka följa något slags mönster så gott det går. 


När jag började skriva det här inlägget var jag fortfarande rörig och trött av den senaste tidens kaos och kommer sannolikt att bli det igen inom en snar framtid. Småsaker kommer att förstöra mina omsorgsfullt utarbetade planer och noggrant kalkerade mönster. Jag kommer att glömma min sorg och istället bli ifrån mig av ilska över ljud från grannen, diskberg, kunder som inte svarar i telefonen och min egen brist på ork. Jag kommer att överväldigas av information jag inte kan skrapa bort, förakta mitt behov av medicin och min svårighet att hålla mig borta från Facebook och nyheter. Min älskade sambo kommer att påminna mig om vikten av att stänga av och bara nörda och han kommer att ha rätt igen. Jag kommer att göra ännu en kraftansträngning för att ordna upp kaoset och samtidigt försöka minnas att jag är en människa, inte en robot. Mycket mer organiserat än så kan väl kaos av det här slaget knappast bli? 


måndag 12 oktober 2015

Grottbarn

Kära mer eller mindre frekventa och eventuella nya grottbesökare. Just nu är jag inne i en period av mer eller mindre konstant stresshantering (läs: typiskt "duktig flicka"-syndrom där inte ens ångesten får lämnas ifred, utan ska styras upp och kontrolleras till den grad att man avundas Vincents tvångströja.)



Nej, jag mår inte särskilt bra just nu och det är ingen större hemlighet. Autism och ADD i kombination med ambitioner och alexitymi är ingredienserna till det ultimata kaoset. Tänk dig att du vaknar på morgonen med en på pappret alldeles utmärkt jävla plan för dagen, lagom uttänkt för vad du brukar orka med och vilja göra. Tänk dig att du visserligen är morgontrött, men att te- eller kaffekoppen, den varma duschen i lugn och ro och den friska luften på väg till vad fan vet jag brukar pigga upp de små grå och blinka gruset ur ögonen. Du gör din morgonrutin, men där den småtrista men rimliga segheten borde vara, sitter istället liten osynlig diktator. 

Ibland är hen uppmuntrande, särskilt när du precis har kommit igång med något duktigt eller planerar att göra det. Ibland är hen förmanande, som en överpedagogisk förälder och berömmer dina framsteg samtidigt som hen inte kan låta bli att påpeka hur viktigt det är att fortsätta vara duktig. Det händer också att hen är vänligt bekymrad och förklarar att den där enorma ansträngningen du nyss har tagit dig igenom visserligen var beundransvärd - men var den verkligen nödvändig? duktig behöver du ju inte vara om du ska hålla på och ta ut dig sådär hela tiden!

Oftast är hen missnöjd, fast utan att höja rösten. Det är mest suckar och huvudskakningar. Seriöst, Grottmänniska, du vet vad du behöver göra för att må bra, så varför kan du inte bara lyfta på röven, rensa hjärnan och ta itu med ditt jävla liv? Det är som att ha ett schizofrent gräl i Gollum/Sméagol-stil som emellanåt urartar till vrål: "Your creation, your enemy", för att citera en rad ur COB:s senaste alster.

 

Jag är rätt säker på att alla som sysslar med något kreativt får idétorka och skriv- komposition- tecknar- eller kamerakramp ibland. Det hör till, helt enkelt, för ingenting är roligt hela tiden. Jag har inte bloggtorka för att jag saknar idéer eller vilja. Jag orkar bara inte med min egen hjärna.

Det blir aldrig tyst, aldrig lugnt just nu. All lust att skapa, komma i rörelse igen värker i hjärnan. Ljud och ljus jag inte kan kontrollera ger mig ångest och till synes små, obetydliga missöden och motgångar triggar igång påfrestande känslor som min alexitymi inte alls har lust att handskas med. Jag vill vara ifred, men inte känna mig ensam. Jag vill prata, men inte se informationsflöden. Jag vill utmanas och inspireras, men inte förlora kontrollen.

Jag vill inte vara den duktiga flickan eller den självständiga kvinnan. Har alltid hatat dem. Jag är en 32-årig pojkflicka som önskar att jag hade fötts tio-tjugo år tidigare i en större stad och aldrig gått in i prestationsfällan, haft ett normalt skyddsfilter i hjärnan och kunnat nyttja mina tillgångar tillräckligt tidigt för att inte känna överkompensationens oundvikliga ångest när jag lämnar min nördbubbla. Ett grottans barn som egentligen aldrig har trivts med att utmana mina gränser - men alltid lockas ut från min bekvämlighetszon. Om och om och om igen...