onsdag 30 december 2015

Grottmänniskans årskrönika

2015 är ett rätt speciellt år för mig. Det är året då jag första gången såg Candlemass, Blind Guardian, Judas Priest, Motörhead, W.A.S.P, Shadowquest, Behemoth och Powerwolf live. Det är året då jag var på min första festival, där några av mina finaste minnen från spöregnet på Brickebackens IP är allsången under Blind Guardians Valhalla, hur jag blev stående med gapande mun i kylan under Behemoths spelning och rysningarna då Candlemass trollband publiken. Om jag vetat att min första konsert med Motörhead också skulle bli den sista, hade jag inte struntat i att fota, hur ointressant jag än fann spelningen.

2015 var året då Children Of Bodom gjorde sitt starkaste album sedan Hatebreeder, medan Blind Guardian gjorde mig besviken på skiva men lycklig på scenen och folk blev hysteriska för att jag inte hyllade Ghosts Meliora. Tips från Grottmänniskan: nästa gång ni gråter för att jag sågar ett band som gör parodi på katolsk mystik, nöj er med att säga att min smak suger. Inte för att den gör det, men det blir så löjligt när man påstår att en katolik med flera års teologisk utbildning i bagaget, inte förstår sig på Ghosts stil.

2015 var året då Hårdrock För Mångfald slog upp portarna för första gången i lilla Deje, medan det blev allt mer tydligt att kampen mot rasism, intolerans och inskränkthet måste föras också i hårdrocksvärlden. Jag upptäckte hur trött jag är på att diskutera, på att jag inte kan låta bli debatter och hur lite det egentligen ger mig. Mer än en gång har jag frågat mig själv vad jag lägger min energi på.

2015 var året då jag gjorde min tredje intervju för Crank – och fick en stressreaktion lagom innan deadline. Jag har ännu inte lärt mig vart mina gränser går och kommer sannolikt inte göra det inom någon överskådlig framtid. Skräcken för och förebyggandet av en utmattningsdepression hjälpte inte och jag tvingas visserligen ta med mig kraftlösheten in i 2016, men den kommer fan inte ut därifrån.

2015 var året då mormor dog utan att jag hann komma hem och låta henne lyssna på Judas Priest, som jag lovat (hotat). Idag, 30/12, är det exakt fem månader sedan hon begravdes och jag har för första gången i mitt liv fått lära mig hur det är att förlora någon som stått mig verkligt nära. Det gör fortfarande ont.

2015 var året då Shadowquest, Keep Of Kalessin och Sorcerer förgyllde recenserandet och skivstället fylldes på av ett flertal verk med Finntroll, Bathory och Turisas. Jag upptäckte Evergrey och Gehenna och fylldes emellanåt med fasa över allt jag ville lyssna på, men inte orkade. 2015 är året då jag hatade min ADD mer än någonsin.

2015 var året då jobbet pendlade mellan försäljningsrekord och hyperstress, metalreportage och kontorsflyttar. Förhoppningen att all möda skulle betala sig kom på skam och lagom till jul insåg jag att när man oroar sig för att jobbet ska bli lidande när man ska begrava sin mormor eller gå på Judas Priest med sin sambo så har det gått alldeles åt helvete för långt. Den 31/1 lämnar jag officiellt Skattkärr Väse Tidning och jag har lovat mig själv att aldrig mer köra sönder mig för ett jobb.

Man skulle kunna säga att det har varit ett skitår. Jag ville så mycket och orkade mycket, mycket mindre än jag trott. Recensioner har lämnats halvgjorda, SRM-nummer olästa och album olyssnade. Till de som inte har upplevt den sortens förlamande trötthet vill jag säga såhär:

Jag avundas er något enormt, men känner mig inte missunnsam. Tack för alla fantastiska skivor, spelningar, artiklar och reportage, intervjuer och recensioner jag kan avnjuta tack vare ert arbete. Under året som gått har många problem i hårdrocksvärlden synats och lyfts fram – och det har varit lika välkommet som välbehövligt. Det finns mycket att jobba på för att denna fantastiska musik ska nå ut till fler. Men jag vill också passa på att lyfta på hatten för alla som, ofta utan att vara medvetna om det själva, har spridit god stämning, värme och medmänsklighet på scener och webbsidor, i studios och tidningar, arbetslag och fanskaror.

Det är meningslöst att ångra det man inte kan göra ogjort. Eller det man aldrig gjorde. Ändå händer det titt som tätt att jag ramlar ner i "varför gjorde/lyckades/orkade jag inte det och det och det?". Jag har aldrig varit något större fan av Motörhead, men det känns givet att avluta det här året med ett citat från Lemmy:

“I don't do regrets. Regrets are pointless. It's too late for regrets. You've already done it, haven't you? You've lived your life. No point wishing you could change it.”