Över och ut (för ett tag)

Något av det mest hycklande jag gör, är att säga "någon gräns får det väl ändå vara". Jag gör det ofta och låter därför som en 33-årig version av mormor (innerligt saknad). "Någon gräns får det väl ändå vara", låter det och sedan står jag likt förbannat där med näsblod och axlar i höjd med örsnibbarna. I min hjärna finns nämligen inga gränser och ofta är det svårt att få den att förstå när det har gått för långt.

Ibland har jag fått klagomål på att min blogg handlar för mycket om sånt som inte specifikt rör metal, men faktum är att näsblod och uppdragna axlar har väldigt mycket med metal att göra. En hårdrockare värd namnet mår dåligt när hen av någon anledning inte kan njuta fullt ut av musiken. Man ska inte känna "jaha, det var ju lite tråkigt", när man inte orkar lyssna på alla fantastiska skivor man är lycklig nog att ha. Det ska kännas - och känns verkligen! - som att ha förlorat en väsentlig del av det som skänker en glädje och energi. Jag pratar inte om periodvis smak för olika band eller genrer. Sådana variationer är något helt annat och hittills i år har jag haft intensiva kärlekshistorier med såväl Moonsorrow som Sabaton och Turisas. Problemet är att min hjärna och kropp inte klarar av att ignorera utmattningssymptomen längre.

Det är lite som att längta sig sjuk efter en spelning eller festival man vet att man kommer att älska och må skitbra av, men i slutänden bara får njuta av tre-fyra låtar på raken innan man blir yr, börjar må illa och till varje pris måste bort från ljud- och synintryck. Senaste tiden har jag fått mer och mer dåligt samvete för att jag inte fått klart mina sedan månader tillbaka påbörjade recensioner av Incarnits "The Grand Cult" och Deprives "Preacher Of Tragedy". Det känns som ett svek rent ut sagt, för har man lovat så har man och jag kan försäkra att recensionerna inte har avstannat för att skivorna är dåliga. Långt ifrån.

I fredags var jag till min läkare, som sjukskrev mig omgående i minst två månader. Han var upprörd. Inte för att jag inte fått klart mina recensioner eller slutat på jobbet, utan för att jag kunnat gå runt med så mycket stress, värk och muskelspänningar i ett och ett halvt år utan möjlighet till ordentlig vila. Jag har fått order om att släppa så många måsten och borden som möjligt, Jag har hämtat ut muskelavslappnande medicin för att kunna slappna av tillräckligt mycket för att klara min sjukgymnastik och TENS-behandling. Det känns helt absurt.

För snart ett år sedan började mina problem med avslappning att bli mer påtagliga och jag "löste" det genom att börja ta bensodiazepiner regelbundet. Lagligt utskrivna och i föreskriven dos, men iallafall. När man börjar ta ångestdämpande medicin för att orka jobba (jag tänkte faktiskt bara på att orka med just jobbet) och tänker att det bara är "tills det blir mindre stressigt", så har man börjat tänka väldigt skevt. Så småningom bytte jag ut bensodiazepinerna mot en betydligt mildare medicin som inte var beroendeframkallande och min första tanke var "vad bra, nu kan jag jobba utan att känna mig lika seg i hjärnan". Inte undra på att min läkare såg jävligt skeptisk ut i fredags.

Jag tänkte inte på hur det skulle kännas att må bättre, utan endast på hur jag skulle kunna öka min kapacitet på jobbet. Bara det reportaget, den artikeln, det numret, den kunden, den recensionen blev klar så skulle jag kunna slappna av igen... Problemet är ju att det inte funkar så.

Jag mår bättre än på länge. När man säger så är det lätt att förväxla "bättre" med "orka mer". Det är två olika saker. Jag mår bättre för att jag har normal aptit, tid för sjukgymnastik och rehabilitering. För att jag inte längre känner det enorma ansvaret för att sälja annonser för minst femtio tusen på en deltid i tvåveckorsintervaller. Min ork, min produktivitet och framför allt min kreativitet är däremot i botten. Mina dagliga små segrar består numera i att inte hoppa över måltider eller hetsäta, att orka röra på mig och tillåta mig själv att göra saker som inte har som mål att få mig att känna mig duktig och produktiv.

Egentligen är jag ingen göra-människa. I grund och botten är jag en introvert, långsam nörd som hamnat helt åt helvete snett och sakta försöker komma rätt igen. När jag började med recensionen av Rhapsody Of Fires "Into The Legend" hade jag "vilat mig" i tre månader. Från arbetet på Crankitup, alltså. På mitt vanliga jobb gick det fortfarande i 180 och så småningom kunde jag inte ignorera kroppens signaler längre. Hetsätning kan man kanske dölja en tid, men näsblod, konstant trötthet och uruselt humör märker om inte annat omgivningen.

Efter att ha mått dåligt i månader över min oförmåga att avsluta recensionerna av två skivor jag tycker om, med band jag respekterar och önskar all framgång, är jag helt enkelt tvungen att göra det jag i det längsta har försökt undvika: lägga arbetet på hyllan en tid och istället låta Incarnits och Deprives verk tala för sig själva tills jag mår bättre. Ni hittar Incarnits "The Grand Cult" här och Deprives "Preacher Of Tragedy" här. Det här är ett riktigt nederlag för mig, men också en påminnelse om hur långt det kan gå när man ignorerar stressymptom för länge.

Priset jag får betala för ett och ett halvt års stress kunde vara mycket värre, men det är ändå smärtsamt. Det blir garanterat ingen festival för mig i sommar och resten av våren måste jag ägna åt rehabilitering. Både fysiskt och psykiskt. Jag tar naturligtvis en paus från arbetet på Crankitup också, med förhoppningen att ha återhämtat mig tillräckligt väl för att kunna börja igen i juni. Skulle jag återfå orken tidigare är förstås ingen gladare än jag, men jag har (förhoppningsvis) lärt mig att inte förvänta mig återhämtning lika snabbt. Näsblod ska man få av att råka headbanga för häftigt när man befinner sig i ett musikaliskt lyckorus, eller råkar gå in i en stolpe när man blundar och går i takt till fantastisk musik. Inte när man reser sig ur sängen på morgonen för att stänga av alarmet.

Tack för förståelsen och på återseende. Bloggen tar bara paus, för det är inte metal att lägga ner.