En njutningslysten Grottmänniska

Det här är ju för jävla kul. För ungefär sex minuter sedan satte jag mig för att knattra ihop ännu ett av mina "förlåt för att jag inte orkar skriva, men jag vet ju att jag inte behöver"-inlägg på bloggens FB-sida. Samtidigt funderade jag förstås på vilken låt jag skulle posta och insåg att det var bedrövligt länge sedan jag lyssnade på den bästa låten på Moonsorrows senaste, Jumalten Aika. Allvarligt talat, den är fantastisk:

Ruttolehto Incl. Päivättömän Päivän Kansa (2015)

Allt går i vågor, men de sköljer åtminstone åt samma håll igen. Att få vila hjärnan som jag gör nu, genom att pausa all form av kreativ "duktighet" (i brist på bättre ord) och tillåta sig att dväljas i självvald isolering. (Jag skämtar inte, sambon får boka tid med mig för att jag ska klara av att ta mig ut ur min värld.)

Utmattningssyndrom är aptrist - återhämtning som funkar är helt jävla fantastiskt! Sedan mitt senaste blogginlägg för lite mer än fem veckor sedan har det till synes inte hänt särskilt mycket om man inte lever tillräckligt nära mig för att se förändringarna. Om jag skulle säga "jag har mer eller mindre isolerat mig sedan i februari och tillbringar mellan 87 och 96% av min vakna tid med att fly in i en annan värld", till random bekant eller för all del främling, så skulle det tas som ett tecken på allt annat än hälsa. För två månader sedan hade jag höjt varningsflaggan själv. För tre månader sedan hade tanken på denna bristande produktivitet och självvalda inneslutning skrämt vettet ur mig. Nu är jag bara rädd i korta stunder och inte ens varje dag.

Kanske behöver man ha upplevt känslan av riktigt avgrundsdjup otillräcklighet och skräck för att inte hålla, för att kunna förstå vilken lättnad det är att inte längre vakna om morgnarna och vara stum i kroppen för att delar av ens känsloliv, kroppskännedom och normala impulser har stängt av. Det är inte alls alltid särskilt tydligt att man har gått långt över gränsen för vad man orkar. Människokroppen och våra tankar har en enorm anpassningsförmåga och vår arts överlevnadsinstinkt i de mest hopplöst nattsvarta situationer säger ju någonting om hur hjärnan arbetar för att vi inte bara ska överleva, utan också leva. Min kropp har, i takt med att min hjärna fått lov att dra sig tillbaka och vila, så sakteliga börjat göra sig påmind igen. Inte för att man är en självplågare, men det är faktiskt trevligare att ha ont i musklerna, än att inte känna dem...

Musiklyssnandet är tillbaka. Inte riktigt på samma sätt, men det är på god väg. Det kliar i fingrarna (och öronen) när jag tänker på framtida skivsläpp och recensioner. Jag njuter av att se alla små och stora festivaluppdateringar från vänner och bekanta i Facebookflödet, längtar efter att orka börja med nyhetsuppdateringar och recensioner på Crank igen. Att längta efter att orka, att vilja fast man inte orkar, men samtidigt inse att man kommer att orka igen inom en inte alltför avlägsen framtid är ett friskhetstecken så gott som något. I mitt fall en ren jävla seger.

Battle Hymns (2006)

Sedan nyheten om Manowars planerade nedläggning har det, av förklarliga skäl, varit lite molnigt i grottan. Jag har inte varit hårdrocksskribent tillräckligt länge för att kunna inta riktigt samma sakliga inställning till åldrande favoriter som, om man ser nyktert på det, kanske inte har nått upp till den nivå eller produktivitet man bör kunna förvänta sig av dem på några år. Men å andra sidan är hårdrock ingen vetenskap och relationerna jag har till mina favoritband påminner mycket om hur jag förhåller mig till mina mänskliga relationer: jag gillar inte förändringar, men accepterar dem för att logiken säger att jag måste, precis som den säger att det inte alltid är någon idé att fundera på varför jag älskar, avskyr, trivs med, blir trött på eller behöver någon/någonting.

Den analyserande, nyktra och kritiska delen av hjärnan man använder i recenserandet av skivor och annat (ens liv, person och alla jävla val man gör... hatar just den avdelningen!) mår bra av att få stänga ner ibland. Utan det ickereflekterande, skamlöst njutningsfulla lyssnandet som inte frågar efter något annat än vägen nervimpulserna tar till hjärnans belöningssystem, så vore allt lyssnande, läsande och skrivande om hårdrock lika fruktlöst som att förvänta sig intelligens och rimlig verklighetsuppfattning när en sverigedemokrat eller vaccinationsmotståndare uttalar sig om omvärlden.

Sambon gick nyss förbi och kommenterade det faktum att jag lyssnar på väldigt mycket smör för närvarande - och definitivt inte bara hårdrock. De senaste två veckorna har det varit oroväckande mycket Natalie Imbruglia, Savage Garden och Shania Twain i lurarna (endast tre låtar på repeat, den autistiska förmågan att njuta av väldigt lite variation under väldigt lång tid ska inte underskattas) men helt vilse är jag tack och lov inte. Vad sägs om en förtjusande smörig cover på The Marbles "Only One Woman" från 1988? Originalet med The Marbles är från 1968 och inte dum den heller, men är man en sucker för smöriga rockballader, så är man. Och är man det, så kan livet kännas bra mycket vackrare och ljusare, även om man vill mer än man orkar.

Only One Woman (1988)