Fortfarande kvar

Fyra månader. Det är ett tidsglapp som är extremt även med grottmått mätt. Jag skulle egentligen vilja skriva att nu jävlar blir det Fredagsfikor med stort F, osmickrande bandpresentationer och gnälliga krönikor snart, men då skulle jag ljuga. Vad som däremot är sant, är att jag sakta, sakta mår bättre. Tio månaders sjukskrivning och lite över ett år sedan jag slutade på mitt förra jobb har förändrat en hel del. Eller så har jag blivit mer mig själv igen.

Utmattningssyndrom förändrar en. Man tappar inte bara ork, utan ens prioriteringar förändras. Sådant som tidigare hört till det viktigaste, kan raderas ut totalt och det är min största skräck. Tanken på att ha förlorat den intensitet i musikintresset som gjort att jag lagt ner så mycket tid och arbete på bloggen och Crankitup, är extremt skrämmande. 

Jag gillar inte förändringar. Inte för att jag tror att de behöver vara dåliga eller att de aldrig behövs, utan för att det tar så oerhört mycket kraft av mig. Den här förändringen, att ha gått från en aktiv tillvaro med ett socialt arbete, ett kreativt ideellt arbete och ett intensivt socialt umgänge - främst online - till att bokstavligt talat inte bry mig om att Children Of Bodom kommer till Sverige i vår, att ha en tjock lunta av olästa SRM i hyllan och ha noll koll på skivsläpp är minst sagt bisarr. Bisarr och jävligt obehaglig. 

Faktum är att det känns som att ha förlorat en väldigt nära vän, eller en bit av mig själv. Jag hatar ovisshet och att inte veta vad som är kvar av mig den dag jag blir frisk - för att inte tala om när jag blir frisk - kan ge mig frossbrytningar. Jag är kvar, men jag vet inte exakt vad som är kvar. Bara att skriva det här korta inlägget är stressande. Jag vill känna den där obekymrade, nördiga glädjen över att sitta och lyssna in skivor, gnälla och reflektera igen. 

Om du håller på att gå in i väggen eller bara känner att du håller en takt som inte är hållbar i längden - chansa inte! Det var det misstaget jag gjorde. Tron på att lite till, ännu en ansträngning, bara ett uppdrag, ett tidningsnummer, en förändring till utan att skrika och sedan kan jag vila. Sedan. Sedan. Sedan. 

Sedan kommer aldrig. Utmattningssyndrom går ut över allt. Lägger sig som en grå, tjock hinna över både det som du mådde dåligt av och det du mådde bra av. Det är som att sitta fast i en evig trafikstockning eller på en busshållplats fast bussen aldrig kommer. Man bara befinner sig exakt där man är utan att kunna ta sig framåt eller gå tillbaka. Man kommer inte fram till vilan, fritiden, familjen, vännerna eller intressena. 

Till en början kanske man fortfarande försöker hitta vägar ut. Travar runt i frustration utan att förstå att man går i cirklar och bara blir tröttare och argare. Så är man till sist tvungen, bokstavligen tvungen att stanna upp och vad händer? Jo, ironiskt nog det som jag var så rädd för, det som gjorde att jag inte kunde stanna upp i tid: man stannar. 

Just exakt nu när jag skriver det här, slår min trötthet till och hjärnan tycker att det är nog - efter fyra stycken. Jag ska tvinga den i några meningar till, för att kunna avsluta inlägget lite snyggare, men mycket tydligare blir det inte. Min kreativa ork på bloggfronten räcker inte längre än hit och jag har inte ens nämnt något om metal än. 

Vad jag ville säga är väl bara det här: jag är fortfarande kvar. Och jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan jag vet hur mycket av det som är den gamla Grottmänniskan. För att citera Turisas Land Of Hope And Glory:

 "Hoist the sails, it's time to leave these lands behind. Rain or hail won't stop me, I have made up my mind."

Jag ska bli mig själv igen.