söndag 7 januari 2018

Blinkning från slummern (stilla, stilla - får ej störa)

Nej, inte slummen. Slummern. Tänk att det är nästan ett år sedan jag uppdaterade bloggen och femton månader sedan jag gjorde en recension. Det känns lite bisarrt att kika upp från min dvala och kreta ner ett inlägg här, eftersom jag trots månaders av funderande fortfarande inte vet vart jag kommer att landa när jag väl blir frisk.

För ett år sedan skrev jag om hur utmattningssyndrom förändrar en. Det är lite som att se sig själv falla sönder inifrån och tappa bort delar av sig själv i en riktig jävla röra värdig en episod av Extreme Hoarders. Man vet inte längre vad man har, vad som är oviktigt, vad som kan slängas, vad som kan användas och framför allt inte vart en enda sak ligger. Man blir en främling, en ovälkommen gäst i sin egen hjärna och kropp, som inte känner igen sig i sin omgivning och knappt kan röra sig utan att göra oredan större.

Det är nu ett år och nio månader sedan jag satt hos läkaren, så slutkörd att jag inte ens var kapabel att känna tröttheten. Den var som en separat del av mig, ett organ skilt från de övriga som aldrig kom i kontakt med känslorna. Jag hade precis avslutat recensionerna av Moonsorrow och Martyr, min läkare var upprörd och jag hade vant mig vid återkommande näsblod och att använda bensodiazepiner som dagligt hjälpmedel för att orka jobba. Ingenting funkade, min kropp bokstavligen skrek åt mig att vila och allt jag kunde tänka på var att ta mig framåt, vidare, hela tiden vidare. Sen, sen, när allt var under kontroll skulle jag vila... Två månaders sjukskrivning kändes alldeles för mycket.

Idag kan jag skratta åt det. Självironiskt och trött, visserligen, men ändå.

Det går framåt. Sakta - i mina ögon ohyggligt sakta - men säkert. Jag tvingas dagligen lära mig att sätta inre hälsa framför yttre framgång, att påminna min stundtals mycket snabba hjärna att vila. Det är väldigt förvirrande att behöva ta lugnande före och efter ett träningspass - vem fan trodde att yoga kunde få en ADD-hjärna att bete sig som en tvångsavgiftad knarkare med plötslig tillgång på speed... Att behandla det som i grunden är bra, träning och allmänt förbättrad hälsa, som ett ömt jävla skavsår som inte får petas för mycket på kan vara det mest bisarra jag har upplevt.

Så ja, jag blinkar upp från min slummer, som efter så lång tid har gått över i ett tämligen chockartat uppvaknande. Jag vill saker igen, vill så ofantligt mycket och samtidigt har jag ingen aning om vad jag vill med mitt skrivande.

Ibland har jag tänkt att jag borde lägga ner bloggen definitivt och sluta på Crankitup, särskilt under de månader då hårdrock och metal bara påminde mig om stress och press, en del av allt det som drev mig in i väggen. I samband med mina två senaste recensioner, Twilight Force och Sonata Arctica, lärde jag mig ytterligare en viktig sak: hur långvarig stress ger sig på kreativiteten, trots att man till synes är i en bättre situation och kan vila. Jag har inte klarat av att läsa mina kollegors recensioner och artiklar på Crank, knappt öppnat ett SRM-nummer och har sagt upp min prenumeration för att det känns otroligt meningslöst att få tidningen varje månad när jag fortfarande inte kan läsa den utan att känna stress.

Den biten kan jag inte skratta åt, lika lite som jag kan skratta åt alla mina gamla bloggidéer som ligger i frysboxen. Det gör helt enkelt för ont.

Allt detta betyder dock inte att det är nattsvart på något sätt - tvärtom. Till min stora förvåning, eftersom det är vanligt med svackor, går det mesta stadigt framåt och den gamla känslan av avdomning i både kropp och tankar, har senaste året varit ersatt med en bitvis jävligt jobbig men också mycket givande rastlöshet.

Utmattningen har förändrat mig, men inte tagit ifrån mig vare sig livslusten, kreativiteten, framtidsplanerna eller nördandet. Man kan faktiskt säga att jag, i takt med att jag låtit mig själv vila på riktigt utan att konstant försöka förbättra mig själv, för första gången på över tio år har kunnat se på mig själv som något mer än ett projekt att ta itu med. Det är en tendens jag får arbeta ganska hårt med att dämpa, för att den inte ska ta över igen och försöka göra tillfrisknandet till en mekanisk process som går att kontrollera. Jag vet redan att det inte fungerar så, men känslorna hänger inte med där än.

Istället för recensioner, annonser, kopiösa mängder socker och koffein, bensodiazepiner och ett förvirrat mål någonstans bestående av "sen", "snart" och "när jag är klar med det här", består Grottmänniskans tillvaro numera av nördande, musiklyssnande - jag kan ju lyssna igen utan att känna press!!!! - serietittande, läsande - herregud, jag kan läsa böcker igen! - och regelbundna sim- gym- och yogapass.

Jag har fortfarande mer eller mindre konstant spänningsvärk i musklerna, måste skärma av mig under lång tid efter umgänge, kämpar med att hitta en hanterbar nivå av kontroll och faller då och då ner i gropar av oro för framtiden, åldersnoja, känsla av förlust och sorg över att saker och ting blev som de blev.

Men oftare så njuter jag igen. Sitter på bussen till träningen och lyssnar på Moonsorrow med ett leende, får spontan lust att läsa en SRM-artikel (har ju minst ett års läsning att ta igen där!), upptäcker att nyheter om kommande plattor faktiskt fångar mitt intresse utan att lämna ett hugg av ångest efter sig.

Man brukar säga att det tar minst lika lång tid att bli frisk från utmattning som det tar att bli sjuk. Autisten i mig som tjuter av lycka över allt som kan mätas, har siktet inställt på årsskiftet 2018/2019, då det har gått ca tre år sedan jag kraschade, efter ungefär lika lång tids överansträngning. Visst, det är en vansklig siffra och egentligen vet jag att det inte finns några mått, att det kan ta både kortare och längre tid, sannolikt längre, innan jag blir så pass återställd att jag kan betrakta mig som frisk. Helt frisk blir man oftast aldrig från utmattningen, en smärtsam vetskap, men numera kan jag se det med en annan acceptans.

Livet kan inte gå ut på att producera. Oavsett om det är recensioner, annonser, förbrukningsvaror eller tjänster. Kanske kommer jag tillbaka till Crank, kanske inte. Kanske fortsätter jag med bloggen igen, kanske inte. Jag har insett och börjat acceptera att jag inte kan styra mitt tillfrisknande eller min utveckling med järnnypor längre.

Jag ligger inte i djup dvala, jag slumrar bara. Slumrar och drömmer medan livslusten ömsom lugnar, ömsom oroar mig. Och när jag känner av pressen igen, den jag inte kunde känna igen förut, kan jag höra den torra rösten, fri från känslor och fördömanden, som påminner mig om att...

...livet därinne gömmer, jungfrun är ej död, hon drömmer, lugnt i slummer vilande...stilla, stilla - får ej störa, denna ro med sorger små...