Originalhårdrock

Bild av Martin från mblserier.se

Original hardrock kallas den andra genre vi ska ge oss i kast med, och som anses ha utvecklats under perioden 1974-1979. (Yngre Krita?) Här kallar jag den helt lömskt för originalhårdrock och det är fyra band som vi ska ta oss en närmre titt på. Två av dem har du definitivt hört talas om, och jag vågar nästan svära på att det ringer någon liten klocka vid nämnandet av ett tredje, medan ett fjärde kanske befinner sig i skuggorna av, eller rentav långt bortom, dina lurar.

USA är hemvist för tre av dem, medan det yngsta och samtidigt mest kända har sina rötter i Australien. England, däremot, är inte representerat i den här genren. -68:orna Deep Purple, Led Zeppelin och Black Sabbath kom något senare än de första originalhårdrockarna, men eftersom det största bandet inom den här genren lät vänta några år på sig, placerar vi originalhårdrocken som genre nummer två och det är fyra band/artister som ligger i fokus:

Blue Öyster Cult (1967-nutid, USA)
Ted Nugent (1967-nutid, USA)
Aerosmith (1970-nutid, USA)
AC/DC (1973-nutid, Australien)

Här har en hel genre bosatt sig i världsdelarna Nordamerika och Oceanien, med lite andra influenser än sina brittiska kollegor. Rock'n'rollen med bland andra Elvis Presley, Chuck Berry och Buddy Holly kom under senare delen av 50-talet, liksom soul och funk med namn som James Brown och Aretha Franklin. Det jag benämner som originalhårdrock har alltså i grunden afroamerikanska rötter, hopväxta med den i huvudsak kaukasiska country westernstilen. Mycket mer amerikanskt än så blir det nästan inte.


Oförstörbara gubbstudsare, någon?
Med varierande mått av kärlek och spydighet brukar dessa herrars musik kallas för gubbrock och rent logiskt finns det väl en poäng, eftersom de likt alla andra människor blir äldre så länge de exempelvis inte kvävs av sina egna spyor. Alldeles oavsett vilken credit dagens lyssnare har lust att ge dem, så går det inte att förneka att de skilde sig en del från både pionjärmetalherrarna och rock'n rollarna. Våra tre grupper och solitären i den här genren har sina egna hopkok och såhär ser menyerna ut:

Blue Öyster Cult → hårdrock med influenser av jazz, blues och psykadelia
Ted Nugent → amerikansk rock med influenser av jazz, blues och psykadelia
Aerosmith → en mix av bluesbaserad hårdrock, punk och glamrock
AC/DC → ligger i gränslandet mellan hårdrock och rock'n roll

Som ni märker så har orgelpartierna försvunnit och ersatts av jazz och amerikansk rock. Mysticismen finns kvar hos BÖC men ockultism, som var ett av Black Sabbaths kännetecken, är det skralt med. Det första jag kommer att tänka på när jag hör namnet AC/DC är inte Highway To Hell, Brian Johnsons nasala stämma eller Bon Scotts dödsfall till följd av spyor, utan en hysterisk, saxliknande steppdans framförd i skoluniform. Varför då? Jo, originalarna är studsigare än pionjärerna, vilket är en rätt markant skillnad. Tempoväxlingarna i AC/DC:s fyrtio år långa karriär är ungefär lika sällsynta som nyktra svenskar på midsommarafton, men lyckligtvis valde de ett som får benen att spritta till även framför en dator år 2014.

Tillhör du, liksom jag, de där som hörde Aerosmith första gången i samband med den genomusla filmen Armageddon och sedan lät dem försjunka i glömska när I Don't Want To Miss A Thing var sönderlyssnad och bara kändes sliskig? Om så är fallet, sörj icke utan införskaffa Toys In The Attic från 1975 och häpna. Precis som hos Deep Purple och Led Zeppelin är det frågan om en grund av blues, men mer trallvänligt och kaxigt och det är där originalarnas styrka ligger.


Björn och blomma...
Två vitt skilda bekantskaper till ska göras. Den ene är en gammal science fiction-frälst språkstudent från Queens och den andre en republikansk relik borta i Michigan som trivs med att skjuta djur på fritiden och be presidenter att suga av hans maskingevär. Ytterligheter är alltid charmigt och vi börjar med Ted Nugent, även kallad The Nuge och Uncle Ted.

Denne teddybjörn har hållit igång sedan 1967, först med bandet The Amboy Dukes och sedan sin solokarriär från 1975, och har under sina år på scen spelat klassisk, amerikansk rock och däri införlivat en del psykadelia. Mer gung än studs och vad man än tycker om Nugents personliga åsikter så är han en mycket skicklig gitarrist. Det är sparsamt med distortion, melodiskt och stundtals direkt oemotståndligt. Precis som med AC/DC ligger stilen någonstans på gränsen mellan rock och hårdrock, men jag tycker att helheten är mer rivig än hård och definitivt roligare än australiensarnas stolthet. Little Miss Dangerous har visserligen en pinsamt dålig text, men rytmen och riffen får tårna att krulla sig i ryamattan.

Samma år som Ted Nugent drog igång, dök det fjärde namnet i den här genrefliken upp: Blue Öyster Cult med en herre vid namn Eric Bloom i täten. Bandets debutplatta som släpptes 1972 benämndes som "århundradets rockplatta". Nu är det inte rockelementen som är det intressanta med BÖC, utan de psykadeliska inslagen. Flera av bandets texter behandlar mysticism och, hör och häpna, socialpsykologi. Att BÖC därför kallades för "det intelligenta hårdrocksbandet" redan vid debuten, säger något om hur pass annorlunda deras framtoning var jämfört med de klassiska rock'n'rolltyperna.

Psykadelia är ett samlingsnamn för den rockmusik som hämtade influenser från bland annat Indien under 60- och 70-talet, med längre melodier och en mer varierad låtuppbyggnad är den traditionella med vers-refräng-vers-refräng. She's As Beautiful As A Foot är ett högst fascinerande stycke av BÖC som känns som en auditiv hallucination man alls inte vill komma ur. Grunden är lik Ted Nugent - men ändå helt annorlunda, inte minst med tanke på att texterna skiljer sig så pass mycket åt, liksom de stora mått av keyboardinslag som ingår i BÖC:s stil.


Fullkomligt seriös fakta

När du träffar en herre som säger att han gillar "rak och ärlig" rock, så har du troligen stött på en hårdrockare av originalstammen. Boots och jeansväst - utan märken - och relativt korthårig med mer eller mindre stilig skäggväxt. Damerna byter ut skäggväxten mot stora örringar, vitt läppglans och stövlar.

Eftersom originalhårdrocken är något av det attitydmässigt mest slätstrukna som går att hitta i en musikvärld där ganska mycket går ut på att chocka, så är det naturligt att den drar till sig människor som visserligen tyckte att det var bättre förr, men att pionjärerna var lite väl utmanande. Hade Blue Öyster Cults debutplatta inte tagits emot så väl av kritikerna och benämnts "århundradets rockplatta", så skulle originalhårdrockarna troligen inte ta i dem med tång.

Synt accepteras högst motvilligt, kvinnors plats är i sångtexterna och smink och pudelhår är naturligtvis inte "rakt och ärligt". Ofta kan de inte prata särskilt bra, och får svårartad ångest vid tanken på Aerosmiths 80-tal. Om du inte ger dem öl, förstås. Originalhårdrockaren är innerst inne en riktig mjukis, som efter lagom många promille och ballader som Ted Nugents "Take Me Home" och Aerosmiths "Dream On", låter känslorna ta över och sluter ögonen på det mest drömmande vis, djupt inne i sitt salighetsrus och glömsk av sin tidigare utläggning om fjollor och posörer.

Ingenting går överstyr, vilket är genrens styrka och svaghet på samma gång. Den lever inte på utstyrsel, om man säger så, men musiken är ibland rätt enahanda, i synnerhet när det kommer till AC/DC och fansen är naturligtvis likadana.

Fördomar? Jag? Jag förstår inte vad du talar om.